fredag 19 december 2008

Nu tar jag bloggledigt

Idag har min son tillsammans med elever och lärare i Musikklasserna sjungit in julen på stora torget i Uppsala. Inget är härligare att se: plötsligt släpper människor julstressen, ställer ifrån sig kassarna och låter musiken och barnens fina röster sprida julstämning rätt in i hjärtat. Denna stämning bär jag nu med mig inför julfirandet, som i år för första gången inte sker hemma, utan i Egypten. Ska bli väldigt skönt med värme och ljus. Gläder mig åt att möta Tutanchamon öga mot öga igen! Förra gången var i januari i år då jag var delegationsledare för kulturutskottets resa. Nu reser vi privat och besöker Kairo, Luxor och avslutar med tre dagar vid Röda havet.
Hemma igen lagom till nyår.
GOD JUL!

måndag 15 december 2008

Bat Seba på Kungliga Operan- operakonst som allra bäst

Premiär i går kväll. Jag har ännu inte riktigt återhämtat mig. Bättre än så här kan nutida operakonst inte gestaltas. Det är ett vinnande team som står bakom denna underbara föreställning. Tonsättaren Sven-David Sandström och regissören David Radok har gjort en opera efter texten i 2 Samuelsboken i gamla testamentet. Librettisten Leif Janzon har utgått från Torgny Lindgrens roman Bat Seba och gjort ett verk som innehåller allt: kärlek, våld, makt, begär, humor och allvar, revanschlust, åtrå, rädsla och sorg.

Människans ofullkomlighet och maktbegär blir intressanta poler. I början av första kapitlet i Lindgrens bok säger kung David: Gud är som jag. I slutet av romanen darrar David av skräck när han känner att livet håller på att rinna ifrån honom, att han snart ska dö och möta "Vår Herre". Han, som genom hela sitt liv skrivit sånger till Herren, psaltarens sånger tillskrivs ju honom, känner inför sin egen död att han inte vet hurdan Gud är. Och när han berättar om sin oro och ångest för Bat Seba säger hon: Gud är som jag. Och lättad säger David: ja, han är som du! Synd bara att man inte följde Lindgrens text fullt ut och lät Bat Seba lägga sig hos David, hålla om honom och ge honom av sin värme tills hon känner att han blir lugn och säger: ja, han är som du. Så står det i romanen. Läs den innan du går på operan!
I operan ligger inte, han sitter och lutar sig mot det offeraltare som utgör centrum i scenografin.

Davids successivt förändrade gudsbild är det mest intresanta motivet i föreställningen.
Det andra bärande motivet är kärleken, både känslan och åtrån. I Bat Seba på operan blir kärleken lika obegriplig som konkret. Relationen mellan David och Bat Seba laddas med brinnande åtrå och höga pris måste betalas av alla inblandade.

Sven-David Sandström är alltid en kompositör vars verk jag älskar. Hans musik är ren på något obeskrivligt sätt, befriad från allt konstlat. Enkel och raffinerad på samma gång. Här blir det vackrare än någonsin med lätta klanger av damkör och orkesterns flöjter genom hela föreställningen. Och jag som inte brukar falla i trans över en klarinettstämma blir helt lyrisk i andra akten. Jag sa till Sven-David, som satt precis framför mig vid gårdagens premiär, att hans musik i den här operan går rätt in i mitt blodomlopp. Han verkade gilla den kommentaren!

Bat Seba som ung spelas av Elin Rombo och hon sjunger alldeles underbart vackert. Även den gamla drottningen görs mäktigt av Hillevi Martinpelto. Alla sångare är lysande- och magnifikast av dem alla är kung David själv: Michael Weinius. Hans värme och sceniska gestaltning är helt obeskrivlig. Den måste upplevas.

Läs DN:s recension

De kristna i Turkiet

Det gamla klostret Mar Gabriel i sydöstra Turkiet är mycket viktigt för alla assyrier, syrianer och kaldeer i världen. Klostret var centrum för de äldsta kristna församlingarna i hela Mindre Asien och är fortfarande en central plats för kristna i Mellanöstern.

Nu har det hänt en förfärlig sak. Biskopen i Mar Gabriel har kallats till förhör hos polisen och anklagas för att man byggt kyrkan på en gammal muslimsk böneplats. Detta är obeskrivligt kränkande och helt orimligt. Dagens stackars biskop kan ju inte ställas till svars för något som skett för mer än 1500 år sedan!För så gammalt är klostret.
Klostret har samtidigt skändats av de turkiska myndigheterna och man har konfiskerat all dess egendom.
Turkiet har problem med att respektera landets etniska och religiösa minoriteter. Nu visar man sitt förakt genom att inte ens acceptera, än mindre respektera, de kristna grupperna. Det är för mig obegripligt att man tror att det är OK att skända dessa spillror av ett folk och samtidigt tro att man ska kunna inleda förhandlingar om medlemskap i EU. Nu är det viktigare än någonsin att EU tydligt visar att respekt för minoriteter är viktig del av den demokrati som krävs för att få tillhöra den europeiska unionen.
<

söndag 14 december 2008

Livshjälp!

Sorg och omsorg hör ihop. Alla kommer vi, förr eller senare, att göra djupa erfarenheter både av att sörja och vara sårbar Den som vill och vågar det, får också i livet göra erfarenheter av att vara medmänniska som förmedlar omsorg om den medmänniska som har det svårt. Ge och ta emot. Egentligen är det ju detta som hela livet handlar om. Livet är en gåva, ett mysterium som ingen av oss någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Hemligheten blir att se livet i alla dess faser just som ett mysterium, obeskrivligt och kännbart bara i inre rum. Glimtvis anar vi dess storhet. Livet är både skönt och mycket skört.

Jag är lycklig och tacksam över de erfarenheter av både livets skörhet och dess styrka som jag fått. Dels genom många års arbete som präst, dels genom min egen erfarenhet av både sjukdom och svaghet. Efteråt inser man att ljus och kärlek strömmar mot en människa när livet är som mest sårbart. Hoppet är det sista man förlorar.

Det är lätt för den som aldrig mött lidande, döende människor och som inte heller själv upplevt livshotande sjukdom att tro att man kan förutsäga hur man kommer att reagera om man får en dödlig diagnos eller en kronisk sjukdom. När man väl är där kanske man ser sitt liv i ett annat perspektiv och upplever att det finns värden i livet som man inte mött förut, men som man nu upplever när både hälsa och styrka är borta.

En sak är helt säker: på hospiceavdelningar, där människor som lever sin sista tid i livet vårdas, där skrattar man härliga, befriande och livsbejakande skratt! Det vet jag, för jag har varit där. Varför det är så kan jag inte förklara, men kanske handlar det om att man lever äkta, man behöver inte förställa sig, man har sinnena öppna både mot andra människor och mot sitt eget inre när man vet att man inte har så lång tid kvar i sitt liv. Många goda möten och samtal sker i livets sista fas, samtal som aldrig blivit av förut.

Och kanske viktigast av allt: en sjukdom eller en olycka som gör att man blir allvarligt funktionshindrad kan vara så svårt att tänka sig när man är fullt frisk att man känner att man hellre skulle välja dödshjälp om detta drabbar en. När man väl är där kan man reagera helt annorlunda. Vi vet som sagt så lite, till och med om oss själva och hur vi kommer att tänka och agera när allt ställs på sin spets. Det är som det ska. Vi är ju bara människor.

torsdag 11 december 2008

Dödshjälp eller livshjälp?

Jag känner mig sorgsen, upprörd och djupt oroad över att enskilda riksdagsledamöter nu lämnat det samförstånd vi haft i svensk politik när det gäller rätten till läkarassisterad dödshjälp. Hitintills har vi stått upp för människors rätt till bästa tänkbara livskvalitet också under livets allra svåraste och mest utsatta dagar. Nu kan vi snart befinna oss på ett sluttande plan.
Jag menar att demokratins främsta uppgift måste vara att värna livet - från det att en människa föds tills dess hon dör. Människans värde får aldrig någonsin devalveras. Det får inte ske på grund av ålderdom, sjukdom, funktionshinder eller något annat.

Om debatten om dödshjälp nu tar fart har vi all anledning att känna oro över att ensamma, sjuka och bortglömda människor kan komma att känna att de inte har rätt att leva och att de inte ska bli till bördor för andra. Det är sådana tankar och upplevelser som kan leda till att människor kan känna att man önskar avkorta sitt liv för att inte ligga andra människor till last.

Jag blir djupt oroad redan av det faktum att några ledamöter, ett par av dem i mitt eget parti, nu talar om detta på det sätt som sker. Att tillåta läkarassisterat självmord är att gå från den etik som väglett läkarvetenskapen sedan Hippocratus dagar: att bota och, när det inte låter sig göra, alltid lindra människan i nöd.

Som kristen är det för mig självklart att slå vakt om de svagaste i samhället. Dit hör sjuka, ensamma, utstötta och bortglömda, precis som gamla, våldsoffer eller de som helt enkelt bara flytt hit för att rädda sig och sina anhöriga undan krig och förföljelse. Jag uppmanar oss alla att reagera med skärpa när människans värde tillåts att ifrågasättas.

Läs fler inlägg om dödshjälp i SvD och Dagen.

Resande med idéer

För länge sedan hade Posten en reklamkampanj som handlade om att den som gör en resa har alltid något att berätta. Sant. Jag reser ju omkring en hel del i landet och har faktiskt mycket att berätta om spännande, kreativa och trevliga möten med människor runt om i vårt avlånga land.
Dessvärre är det tidsbrist som gör att jag inte ens på bloggen hinner med att berätta så mycket. Dagarna startar tidigt med cykeltur till stationen och sedan tåg eller flyg mot antingen Stockholm och riksdagsarbetet eller en resa till annan ort.

Mina synnerligen trevliga tågpendlarkompisar är snälla och artiga, men jag anar att de tycker att jag ser rätt lustig ut med vått hår/hår som istappar så snart det är minusgrader, en tjock mössa ovanpå och till detta min underbara hellånga minkpäls. Färdmedlet är min vintervita vintercykel med dubbdäck.

I måndags gick färden till Lund, där jag tillsammans med min trevlige kollega Ulf Nilsson besökte Historiska museet och utgrävningsplatsen i Uppåkra. Besöket var väldigt givande och lärorikt med föredömliga föredragningar av museets ledning. Snålblåsten ven runt öronen i Uppåkra och man blev lite snopen av att veta att hela det gigantiska området om 40 hektar är helt dolt under bördig åkerjord. På sommaren sker undersökningar och grävningar, på vintern är alltsammans täckt. Nog är Uppåkra av nationellt intresse, den saken är helt klar. Följaktligen bör Riksantikvarieämbetet ha ett överordnat ansvar för fyndplatsen och för omhändertagandet av alla fynd. Som jag sagt så många gånger: vi måste ta ansvar för vår historia och lära av den, annars är vi illa rustade att skapa framtid.

tisdag 9 december 2008

Litterär kanon i Stockholm

Nu har även socialdemokraterna insett betydelsen av att ha en gemensam litterär bas och vikten av att alla ska få möjlighet att ta del av vårt litterära arv. Det är bara att gratulera!

Läs mer om detta i DN och i Smålandsposten

torsdag 4 december 2008

Debatternas dag

Dagen började med utskottets TV-sända utfrågning om den kyrkoantikvariska ersättningen, alltså statens anslag för vård av landets största sammanhållna kulturarv, ska gestaltas efter att nuvarande avtalsperiod löper ut nästa år. I utskottet ska vi jobba med frågan och tillsammans ska vi i alliansen arbeta fram ett förslag till nutt avtal. Det ser jag fram mot. Panelen bestod av riktigt intressanta och kunniga personer: Sören Ekström, Lars Friedner, generalsekreterare för svenska kyrkan, Riksantikvarien Inger Liliekvist för att nämna några.

Direkt efter detta gick jag till ännu en offentlig debatt, dagsfärsk promemoria om IPRED. Flera telefonintervjuer, massor av snabba kontakter och akuta saker att åtgärda. Kvällen avslutades med ett gediget arbetspass med juryn som väljer bland lyssnarnas bidrag till nästa års produktion Soundtracks of your life, som sätts upp på Uppsala stadsteater med Linus Tunström som regissör. Det blev en riktigt kul kväll med både intressanta och långa diskussioner. Juryn består förutom ett par lyssnarrepresentanter bland annat av Andreas Mildner, chef på SR i Uppsala, Göran Kåver från Länsmusiken, Åsa Lindeborg, kulturchef på Aftonbladet och jag. Det ska verkligen bli spännande att se hur våra val kommer att gestaltas på scen i mars nästa år.
Nu är klockan halv tolv och min arbetsdag är över. Vet precis vad jag tänker drömma om.

onsdag 3 december 2008

Riksdagsjobb och Paul & Norbert- njutning!

Till festfixaren Dan Kihlström, kd, som ordnade en trevlig adventsmiddag för utskottets alliansgrupp riktar jag ett stort tack. Det är alltid kul att träffas informellt över en måltid och ett eller fler glas vin. Undrar om oppositionen, anförd av vänsterns Siv Holma, också brukar träffas och ha en trevlig middag ibland? Skulle nästan inte tro det.... är faktiskt beredd att satsa en tia på att s, v och mp:s kulturgrupp hittills inte haft en enda kul kväll ihop.

Likaså vill jag tacka Mats Johansson, m, som höll ett trevligt tal där han berömde min alliansvänlighet i dagens artikel i Expressen. Ingen mer än jag kan förstå hur detta beröm värmde. Jo, möjligen kan Mats själv ana det. Stundtals har det varit rätt frostigt oss emellan. Egentligen ganska märkligt, eftersom vi i grund och botten tycker ganska lika i kulturfrågor. Relationerna är nu åter goda, vilket gläder mig oerhört.

Men innan kvällen kom hade jag en del att föra. Först gick jag till kammaren och voterade två gånger, höll i ett par möten i riksdagen, sa några smarta saker till ett par journalister, svarade på brev och en massa andra administrativa saker.

Sedan gick jag till Strandvägen, närmare bestämt till restaurang Paul och Norbert, där jag avnjöt en formidabel lunch tillsammans med Ana Valdés. Det blev den största kulinariska lunchupplevelsen jag någonsin haft. När jag kom in i restaurangen visades jag till det trevligaste bordet, Ana kom och vi serverades ett glas riktigt torr champagne! Det har inte hänt i Sverige att jag druckit champagne en vanlig arbetsdag- men härligt var det! Så kom en tallrik med pyttesmå bitar av pata negra, lite grönmögelost med ingefärsmarmelad, ärtpuré och rökt röding. Oslagbart! Ana och jag talade om kultur, författarskap, mat, litteratur, kärlek, partners, julfirande och allt möjligt annat medan rätt efter rätt kom in: laxtartar av modell pytte, rom, så en potatis- och purjosoppa med oxsvans i botten och ett pocherat ägg vid exakt rätt gradtal.
Till detta bjöds vi ur en gigantisk brödkorg med de mest delikata små bröd av alla tänkbara slag. Glöm GI! Vid det här laget upplevde jag verkligen att vi befann oss i ett tempel för njutning.
Helt underbar mat!

Ungefär vid det här laget kom Maestro själv in och jag fick krama om honom ordentligt.
Norbert Lang måste vara Sveriges mest genomtänkte matfilosof. I allt han gör visar han att måltiden är något annat än bara maten, det är totalupplevelsen han vill bjuda på.
Mat äter man ju för att bli mätt, en härlig måltid mättar alla sinnen.

Jag har känt Norbert i många år, men nu var det länge sedan jag gästat restaurangen. Kul att vi återknöt i TV4 härom sistens! Efter vårt möte med Norbert sververades vi hälleflundra, pasta och fänkål, alltihop strösslat med färsk tryffel! Ofattbart att få uppleva detta. Tryffel har jag aldrig ätit på detta sätt förut. Desserten var också den en höjdare: passionsfrukt, vit chokladmousse och en sagolik sorbet. Efteråt dubbel espresso, modell extra stark!
Tänk att få förgylla en gråkulen onsdag på detta sätt och tillsammans med en otroligt fin människa som Ana njuta av utsökta råvaror, perfekt servering, vacker miljö, underbar dryck-det kallar jag lycka! Efteråt fick jag gå in i köket och tacka kocken Stefan Eriksson med personal. De är otroligt skickliga- och jättetrevliga.

Till dig som vill uppleva något alldeles utöver det vanliga säger jag bara en sak: Gå dit!
Helt ok att gå ensam, man känner sig varmt välkomnad. Gå på jobblunch, med väninnan eller med syrran- men helst bör man nog gå dit på kvällen med den man känner passion för!
Det återstår för mig.

Kanonkvinna

I dag är jag kanonkvinnan! Läs artikeln på Expressens hemsida.

måndag 1 december 2008

Kulturbudgeten debatteras i kammaren

Att tala om kulturbudgeten är en angenäm uppgift. I tider av golbal finansiell oro, som är svår att överblicka och än mindre prognosticera utgången av, kändes det fint idag att hålla ett anförande som främst fick en ideologisk karaktär. Kulturpolitik är ju djup ideologi. Det handlar faktiskt om att se bortom och innanför det som är just här och nu. Kulturpolitik är primärt inte att flytta pengar mellan olika konton, utan om att ange inriktning och mål för vad man vill uppnå. För mig handlar det om bildning, som är både kultur och utbildning. Skolan är kanske vår allra viktigaste kulturella arena, för den når alla oaktat bakgrund, vanor eller föräldrarnas bildningsnivå eller kulturella livsmönster. Därför är jag stolt över allt vi åstadkommer på skolans område, främst den stora satsningen på lågstadiet och basfärdigheterna att skriva, läsa och räkna och den satsning på kultur i skolan som startat med 175.- per högstadieelev och år. Naturligtvis hoppas vi att kunna bygga ut denna reform att också rymma låg-och mellanstadiet, men just nu vill vi se hur detta första steg tar sig ut när det utvärderas.

Jag höll mitt anförande, med en klart ideologisk inriktnig som främst inriktade sig på yttrandefriheten som jag ju ständigt haft inpå mig arbetsmässigt under de senaste veckorna, forskning inom det kulturella fältet där de höjda fakultetsanslagen verkligen är något som jag är stolt över. Jag är glad att jag fått vara med och utforma forskningspropositionen så att den så dramatiskt kan göra en skillnad på ett tidigare försummat forskningsfält. Lars Leijonborg har verkligen lyckats!

Så klart blev det en hel del hätska angrepp från oppositionen. Socialdemokraternas Margareta Israelsson höll som alltid stilen med genomtänkt anförande och en god ton, vilket tyvärr inte kännetecknade alla talare. Invektiven haglade stundvis, dock inte mot mig. I replikerna måste jag tyvärr säga att ordföranden i utskottet, Siv Holma bar sig rätt besynnerligt åt. Läs protokollet, det visar med all önskvärd tydlighet vad jag menar! Vänstern vill avskaffa Forum för levande historia- i en tid när Förintelsens överlevare är gamla och dör! Hon sa vidare att fp vill göra historieämnet till ett "slagfält"- en tabbe hon inte borde ha gjort. Jag påtalade att vi gör histora till kärnämne och att det är hennes ideologiska hemvist, kommunismen, som genom historien stått för slagfälten för mänskligheten. Ett av dessa slagfält stavas som bekant Gulag.
Det är synd att debatter urartar på detta sätt. Jag gillar Siv och vi samarbetar bra, det är bara i kammaren som det havererar och det sker alltid med utgångspunkt i ideologiska frågor.

Arbetsdagen idag blev både lång och intensiv. Slutade med att jag som ordförande för mitt länsförbund ledde höstens sista sammanträde i Uppsala. Däremellan hann jag både föreläsa för personalchefer och bli fotograferad av Expressen för ett kommande personporträtt på kultursidan.

Ibland vill jag inte tänka på hur många timmars arbetsvecka jag gör. Nu ser jag fram mot lugna juldagar! Men ännu dröjer det nästan tre veckor. Jag tror aldrig att kudden är så skön som dessa råkalla kulna dagar i november-december. Aldrig så svårt att komma upp själv, än mindre att få upp barnen till frukost.

I morgon bitti åker jag tidigt för sammanträde med utskottet, som främst handlar om Public Service-utredningen och bolagens remissvar på denna. Direkt efter mötet sticker jag till Linköping för att delta i en debatt om folkbildningen i framtiden. Tjohej!

söndag 30 november 2008

På hemmafronten

Jag gillar att en dag ibland få jobba i Uppsala, min hemort. Så skedde i fredags, när Camilla och jag inledde dagen med ett spännande besök på museum Gustavianum och fick en intitierad och intressant introduktion och tillfälle till samtal vid ett morgonmöte med Ing-Marie Munktell som är museichef.
Jag blir så glad och imponerad över allt hon åstadkommer: att hela tiden öka besöksantalet, skapa aktuella och intressanta utställningar med stor bredd för en diversifierad publik i alla åldrar, från barn till pensionärer och dessutom med ett särskilt fokus på aktuell forskning vid univeristetets olika institutioner. Magnifikt är ordet för museets verksamhet. Enastående är ordet som karaktäriserar dess chef.

På eftermiddagen återkom vi för att vara med om vernissagen för årets adventsutställning: Krubborna från Krakow. Att vandra runt bland dem är som att titta in i ett sagoland och för en stund leva sig in i den åttahundraåriga polska traditionen att skapa palatsliknande härbärgen för Maria, Josef och Jesusbarnet, i stället för den enkla krubban av trä som vi är vana att se i kristenheten runt om i världen. Detta är en intressant tradition som får extra dramatik och krydda genom att man befolkar de krubbor som nu tillverkas med kända personer ur den miljö där krubborna ska visas. Museum Gustavianum har en egen Uppsalakrubba, som bara måste ses av oss som bor här! Där hittar man ärkebiskopen, landshövdingen, Birgitta Dahl, rektor Anders Hallberg och många andra mot en fantastisk fond av slottet, domkyrkan, hotell Hörnan och Fyrisån. Jag skulle älska att vara en krubbinvånare, särskilt efter att jag fått tillfälle att tala med konstnären, vars levnadsöde skulle behöva ett eget inlägg, så spännande är det. Han satt i fängelse och skapade den krubba som vann tävlingen för några år sedan, nu är han en etablerad konstnär vars verk sprids över världen.

Jag hade också Home Office i fredags. Det känns bra att vidga det demokratiska samtalet på detta sätt: att öppna mitt hem för människorna i min valkrets 5-6 gånger per år under ett par timmar. Förra gången jag gjorde detta var det nästan för välbesökt, vi fick hålla öppet ett par timmar längre än vi avsett.

Home office har lett till ett par, tre motioner och frågor till ministrar. Jag tror att det är bra att visa att den som är vald till riksdagen är beredd att svara på frågor öga mot öga med allmänheten. Home office är en beprövad modell att möta medborgarna som tillämpas i Storbritannien. Jag är förmodligen först med att införa det i Sverige. Ska fortsätta efter jul.

Allt är emellertid helt beroende av goda medarbetare, vilket jag är lycklig att ha. Folkpartiets ombudsman i Uppsala län, Helena Ling, är en klippa som trevligt och professionellt möter människor, svarar på frågor och berättar om vår verksamhet över en kopp kaffe i mitt kök medan jag tar emot människorna en och en i ett annat rum. Home office är alltså ingen "social händelse" eller kafferep, utan ett viktigt forum för att lyssna på människors frågor, diskutera politik eller ge råd om hur man kan gå vidare med sin fråga. Ingen behöver berätta för andra, utan kan lägga fram sitt ärende direkt till mig utan att någon annan än jag lyssnar och Camilla för anteckningar vid behov. Under nästa termin kommer jag att be vårt landstingsråd Isamil Kamil och kommunernas olika kommunalråd att vara med.

En vecka i berättandets och yttrandefrihetens tecken

Äntligen stod de i börshuset i tisdags: Salman Rushdie och Roberto Saviano. För mig var det en stor upplevelse att höra dem tala om människan som berättelse, om orden som inte får tystas, om den makt och censur som förkrymper våra liv. Båda har betalat ett högt pris för att de givitord åt den verklighet de lever i. Saviano var en paradox: både en självklar, stark författare med stor framgång bakom sig- och samtidigt en ung man som tvingas leva avskuren från det levande, pulserande liv som kännetecknar de flesta unga människors liv. Han tvingas i stället att leva sitt liv tillsammans med ett stort antal livvakter dygnet runt och kan inte ens gå ner till ett lokalt café för en kopp kaffe, än mindre roa sig tillsammans med vänner på diskotek eller restaurang.

Både dessa mäns frihet har tagits ifrån dem på grund av att de delat med sig av sin verklighet i bokform. Rushdie i ayatollornas Iran i slutet av åttiotalet, Saviano på den europeiska kontinenten 2008.

En människas frihet innefattar rätten att tänka, tala, organisera sig, demonstrera och tro fritt efter övertygelse. Självklart handlar detta också om att låta fantasin föra en till tidigare outforskade trakter och ge ord och röst åt denna inre resa. En människa är en mångfasetterad berättelse. Inom oss bär vi både egna minnen och erfarenheter, vår familjs berättelser, vår hembygds skrönor och utöver detta vårt lands historia. Rushdie talade om detta med stark inlevelse. Han sa att berättandet i sig är mer än den lagstadgaede yttrandefriheten. Berättandet gör oss till människor.

Redan aposteln Paulus talar om detta. På grekiska: paradidomi, paralambano (= det jag har tagit emot för jag vidare.) I ett samhälle som fungerar är detta fullt möjligt och helt fritt för varje medborgare. Alla kan där ge sina bidrag av sin vardag och verklighet. I totalitära stater där yttrandefriheten bara är något att drömma om råder tystnadens kultur. Maktens människor säger: vi berättar hur det är, ni andra tiger, annars råkar ni illa ut.

Jag kom att drabbas av den italienska ambassadörens upprördhet över att jag tog initiativet till riksdagsledamöternas upprop till förmån för Saviano. Ett helt enigt kulturutskott skrev under tillsammans med ytterligare 115 riksdagsledamöter, vilket är att betrakta som en mycket stark uppslutning. Jag vet mig inte ha sett ett upprop som så snabbt fått så många undertecknare.
I måndags åkte Camilla och jag till Italiens ambassad för att lämna över listorna. Ambassadören var upprörd och berättade att hon kände sig tvingad att protestera. Innebörden var solklar: hon menar att inga andra länder ska lägga sig i Italiens inre angelägenheter. Jag talade då om att vi är medvetna om att det råder lagstadgad yttrandefrihet i Italien, att man underteckat alla MR-konventioner, men att Saviano nu sitter emellan eftersom man inte förmått lagföra brottslingarna i Camorran.

Egentligen kan uppropet tolkas som ett stöd för strävandena att komma tillrätta med brottssyndikaten som hotar att döda Saviano för att han skrivit en bästsäljande bok om Camorran, att vi lever tillsammans på den europeiska kontinenten och att grundläggande mänskliga rättigheter måste respekteras överallt. Annars riskerar vi att hamna i en situation där självcensur kommer att råda:att författare, dramatiker, journalister, poeter och filmare inte vågar uttrycka sig konstnärligt för att man inte vill riskera att utsättas för hot och våld om man ger ord åt sina berättelser. Det var ju det Saviano gjorde efter att under flera års tid ha följt Camorran nära, på ort och ställe i Neapel.

Ambassadören och jag gästade båda i TV4:s morgonsoffa i onsdags. Det kändes något märkligt att inte föra samtalet tillsammans, utan vid två separata bord i studion. Jag fick starka sympatier efter det. Tack till er som hörde av er! Jag har under dagarna som gått givit intervjuer till tidningar över hela Europa, kanske uppåt 10-12 olika. Noterar dock att ingen enda Italiensk tidning intervjuat mig, vilket flera italienare som arbetar med MR och konstnärlig frihet talat om i mail och via telefonsamtal. Intressant och skrämmande!

Regeringen Berlusconi har en del kvar att göra när det gäller att bekämpa brottssyndikaten.
I den kampen måste vi alla engagera oss, för dessa avskyvärda gängbildningar agerar gränsöverskridande och finns i hela Europa, även här i Sverige.
Detta är en av de viktigaste frågorna för Europaparlamentet att arbeta med.
Vem vet, kanske blir det min nästa huvuduppgift.

tisdag 25 november 2008

GRATTIS, Augustprisvinnare!

De välförtjänta priserna har delats ut till välförtjänta författare. GRATTIS, P-O Enquist och alla ni andra! Den bästa fackboken REGI BERGMAN av Paul Duncan och Bengt Wanselius har jag bredvid min säng sedan jag fyllde år. Den väger över 6 kg och jag har ännu inte kommit igenom den, men gläds verkligen över att äga denna skatt. Grattis också Jeppe och Marika på Max Ström förlag! Ni är stjärnor!

Läs mer om prisutdelningen på UNT

Gästpredikant

Söndagen i Hedvig Eleonora vackra kyrka kommer jag att bevara inom min länge, länge.
Tillsammans med kyrkoherde Sven Milltoft, en gammal kollega och vän, underbara musiker och sångare, kyrkvärdar och medarbetare fick jag sominbjuden gästpredikant fira domssöndagens högmässa med efterföljande lunch.

Några har bett om min predikan över evangelietexten Matt 13:47-50. Här kommer den.


Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött. Nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort. Går och tänker på allt det där man borde. Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort- men det är så väldigt lite jag gjorde…

Så skriver Tove Jansson i Höstvisan. Det finns tider då vi lever i kompakt mörker, när vägen känns oändligt lång och måste vandras i ensamhet. När vi minst anar det kommer dagen när kylan tilltar och mörkret brer ut sig. Kanske är det en sorg eller sjukdom som förlamar oss, en separation som medför känslor av vanmakt, otillräcklighet och skuld. Eller också kan det vara ett misslyckande i arbetslivet som gör att vi fäller hårda domar över oss själva och isolerar oss så att ensamheten bokstavligen blir vårt öde. Alla har vi varit med om den här sortens dagar. Då gör det ont att leva. Det är svarta dagar. Domedagar.
Det är sådana dagar man längtar efter att vrida klockan tillbaka. Om bara inte detta skett….om jag bara inte sagt eller gjort så….Men tiden är irreversibel. Det går inte att göra en handling ogjord när den en gång blivit gjord. Hur ofta har inte jag, och säkert också du, önskat att vi kunde backa bandet för att en gång till få uppleva den äkta kärleken som en gång fanns, den dag barnen föddes och lades i vår famn eller den dag vi kände att vi hade en plats och en uppgift som var tänkt för just mig eller dig. Men tiden går bara åt ett håll och vänder aldrig tillbaka. Tidens villkor är begränsning.

Frågan är om vi inte just nu lever i en slags ödesmättad tid, en domedagstid.
Den globala finansiella oron griper omkring sig och många människor oroar sig över att förlora jobbet, över hur räkningarna ska betalas och känner panik inför att inte kunna bo kvar om räntorna stiger. Och klumpen i magen, känslan av oro inför dagar som kommer består, vecka efter vecka. Bilderna av ministrar i svarta bilar som åker till krismöten i USA och EU, bankanställda som bär ut sina saker när konkursen var ett faktum, isländska bankerna som gått överstyr - och här hemma har vi Carnegie och svallvågorna efter det. Ingen vet hur eller när detta ska sluta. Domedagskänslan kunde inte vara tydligare.

Evangelietexten gör det bara värre…skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen.
Där ska man gråta och skära tänder. Detta är sannerligen domedag!
När jag för 16 år sedan var på sluttampen i prästutbildningen minns jag ett tillfälle när vi fick ta ut de värsta predikotexterna. Denna text bottennoterades av så gott som alla. Men i år känns den nästan som en verklighetsbeskrivning.
Det brinner under fötterna på många. På dagarna oroas vi och på natten skär vi tänder av den inneboende ångesten.

Vet ni att en av de främsta orsakerna till huvudvärk är just att man gnisslar tänder i sömnen? Jonas Gardell skriver om detta i en av sina sånger som handlar om hur det är att inte längre vara ung och attraktiv: jag har bettskena i mun när vi har släckt. Jag är inte särskilt snygg och du är likadan. Och fulare lär vi väl också bli…Ett öde värre än döden, en domedag måhända, för en artonåring, verklighet för alltfler av oss 40-plusare.

Och evangeliet talar om fiskarna, både de goda och de onda. De goda känner vi. Jag lagade till ett par väldigt fina till middag igår. Men de fula fiskarna känner vi också. Det är slamkryparna som glufsar i sig barn, grooming kallas det för när män utger sig för att vara någon annan på Internet för att sedan utnyttja barn sexuellt och för alltid såra deras tillit. Till de fula fiskarna hör också hajar, både finanshajar och narkotikahajar som för egen vinnings skull drar ner andra i fördärvet. Där finns rovfiskar i stora stim. Några av dem finns i Halland i vinter, där man gravt kränker och vanvårdar gamla människor på vårdhem. Vård blir vanvård när rovlystnad och girighet får råda.
Och så finns så klart de stora stimmen av svärdfiskar, som ägnar sig åt förtal, negativa omdömen och avundsjuka. Det är de som sticker till med sitt svärd och använder både lögn, elakhet och feghet som metod att nå sina egna mål. På botten finns vassa sjöborrar och maneter som sprider ut splittring och misstro. Somliga av de fula fiskarna är giftiga. De förlamar den som råkar röra vid dem både till kropp och själ, kanske för hela livet. Och så finns de hala ålarna som glider fram överallt. Dem känner vi alla, dem behöver vi inte kommentera.

Ska det verkligen en dag bli så att människor delas in i onda och goda? Är det inte en ovanligt förenklad bild av människan? Finns det över huvud taget någon enda som är alltigenom ond eller helt och hållet god? Är inte detta avsnitt ur Matteusevangeliet osedvanligt hårt- en sådan text som har skrämt bort människor från allt vad kristen tro heter? Kanske känns det extra jobbigt för att vi känner igen situationen att godkännas eller underkännas från våra vanliga liv. Vi minns tentamensperiodernas godkänd eller icke godkänd, att godkännas eller inte till ett jobb vi sökt- många har skräckupplevelser av att ha blivit ratad, att ha hamnat utanför. Själv minns jag skoltidens idrott när jag alltid valdes sist till lag som hade med bollar att göra, jag hade och har bollskräck. Domedag håller vi över andra människor. Vi tycker oss veta vad som är rätt och fel, vem som är god och ond. Hur många har vi inte snabbt dömt ut? Men jag tror att de hårdaste domarna fäller vi över oss själva. Vi håller domedag över alla våra fel och brister - och då blir det långt till förlåtelsen.

Men godhet finns ju också! Höstvisan fortsätter:
Skynda dig, älskade. Skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.
Nyckeln stavas kärlek. Skynda att älska. Jesus själv säger: ni ska älska varandra.
När jag tänker på domens dag tänker jag på ansvaret för min nästa. En av domssöndagens texter är den dramatiska berättelsen om hur Jesus jämställer sig själv med alla som hungrar och törstar, som är sjuka, saknar kläder eller sitter i fängelse. Vårt sätt att möta medmänniskan blir liktydigt med vårt sätt att möta Gud. Skynda att älska! Alla har vi sett människor i nöd. Det finns fler hemlösa i Stockholm än i USA:s storstäder i förhållande till folkmängd. Det bor säkert ensamma människor alldeles nära dig och mig. Det finns någon som väntar på just dig, din värme, ditt engagemang, din tid.

Dagarna mörknar minut för minut. Domen är inte ett bokslut vid slutet av vårt liv, det är sanningen som bryter in i vårt liv, här och nu. Sanningen om oss själva och vårt liv, om hur vi lever, väljer och agerar. Domen- det är när alla våra fel och misslyckanden blir synliga, för Gud och för oss själva. Men domaren är han som dömer med kärlek. Han erbjuder förlåtelse. Vi får nya livsmöjligheter och chanser att tänka annorlunda, att agera på ett annat sätt, att våga möta oss själva. Vi blir tagna på allvar och sedda med kärlekens ögon. i första Johannesbrevet står det att vi ska tänka oss domens dag med frimodighet.

När vi minst anar det möter han oss - och vi får se fram mot det mötet med tillit. För när vi möter honom kommer han både att se försonande på oss- och samtidigt förvänta sig något. Att vi ska vara med och se medmänniskan.
Ta ansvar och bli medarbetare i livets tjänst. Tända ljus, för det är nära till natten, som Tove Jansson skriver.

I vår tid är skuldkänslor något som förföljer de flesta av oss. Domen över oss själva faller hård. Vi har misslyckats, varit för tuffa, vi har sårat andra och brustit i våra relationer. Kyrkan behöver därför inte skuldbelägga någon, utan tala om var förlåtelsen finns och vem befriaren är.
Domssöndagen påminner om livets gåva, om ansvaret och möjligheterna.
Ingen är alltigenom god, alla står vi där, tyngda av det vi bär på.
Ansvaret får vi känna denna dag, men också öka vårt mod att våga se med ömhet på oss själva och allt vårt liv rymmer av medgång och motgång, av tyngd och lätthet. Genomlyst- men älskad. Sådan är kanske domen. Att Någon låter oss förstå sanningen om oss själva, låter oss förstå varför livet blev som det blev och dag för dag lära oss att försonas med det….

Livet är en gåva som ges dag för dag. Det ska vi inte slarva bort. Det du och jag gör idag är viktigt, kan betyda mer än vi anar. En dag ska det komma i ljuset. Både det goda vi gör och det vi inte är stolta över säger ju sanningen om oss. Inom oss bär vi både gott och ont. Alla har vi som livsuppgift att tända ljus i mörkret- men alla har vi också del i världens bortvändhet från Gud och från varandra. Var inte rädd, säger Jesus ofta. Var inte rädd för livet, inte för döden, inte för domen. Skynda dig, älskade, skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten….. amen

Jobb i Norr

I slutet av förra veckan jobbade jag i Luleå och i Skellefteå. Möte massor av kul människor, bland annat Åsa Larsson: deckardrottningen från Kiruna, bosatt i Mariefred. Hon och jag valdes in i Norrbottensakademien tillsammans och det var väldigt kul att lära känna henne lite. Somliga människor säger att man i vår ålder(!) inte längre får goda vänner. Det tror jag inte på. Jag möter hela tiden fantastiska personer som gör avtryck och som jag vet att jag inte kommer att tappa bort. I Norrland finns många goda vänner som jag fick tillfälle att möta på nytt, inte minst alla drivna folkpartister som jag fick möta och tala europafrågor med. Jag imponeras av att våra fritidspolitiker en fredagkväll åker 20-30 mil för att delta i en politisk kurs. En av deltagarna hade åkt 55 mil! Det är sanna entusiaster- och sådana kan som bekant förändra världen!

onsdag 19 november 2008

Vigselrätt eller vigselplikt?

Det är oroande att ta del av vad Lars Ohly säger i debatten om könsneutralt äktenskap.
Jag är rädd att den vigselrätt som präster, pastorer, rabbiner och andra har i förlängningen kommer att omvandlas till en vigselplikt- och då är själva innebörden i religionsfrihet borta.

Själv har jag sedan jag prästvigdes för 14 år sedan rätt att viga med full civilrättslig verkan enligt svenska kyrkans ordning. Jag gör det inte så ofta längre, kanske fyra, fem gånger om året. Nästa tillfälle blir på lördag om en vecka, då ett väldigt trevligt ungt par ska gifta sig. Var hemma hos dem härom kvällen och kände mig både glad och rörd över att vara deras vigselpräst. Samtalet kändes viktigt och de uttryckte sig genomtänkt kring vad kärlek och äktenskap betyder för dem. Deras vigsel blir en gudstjänst, kalaset och ståhejet får plats vid festen efteråt. Allvar och glädje, sida vid sida.

Odet Äkenskap betyder olika saker för olika människor och har olika innebörd i olika religioner. Även kristna kyrkor har olika syn på vad äktenskap är. Hos judar är det ett juridiskt kontrakt som reglerar parternas rättigheter vid eventuell skilsmässa, inom islam är äktenskapet det som öppnar för sexuellt samliv mellan man och kvinna, ett homosexuellt kan aldrig uppfattas som att de ingått ett äktenskap, då islam förbjuder homosexualitet. Katolska kyrkan ser äktenskapet som ett sakrament, vilket vare sig svenska kyrkan eller andra samfund gör.

Jag känner rädsla för att den präst eller pastor som är tveksam till att förrätta vigsel mellan homosexuella inom några år kan komma att anmälas till diskrimineringsombudsmannen. Det får inte hända, för då är religionsfriheten satt ur spel. Då är det så mycket bättre att vi hittar en gemensam framkomlig väg. Enklast att gå blir den som heter civil registrering och efter vilken vi präster kan förrätta välsignelse över ingånget äktenskap.

tisdag 18 november 2008

Outhärdligt!

Det är förfärligt att öppna sin mailbox numera. Varför? Jo, man känner att man när som helst dör drunkningsdöden! Mailbombningen handlar nu om 150 - 200 mail- på en förmiddag!
I dessa brev ger man uttryck för sina uppfattningar i framför allt tre olika frågor:
De vill att jag ska rösta
1. Nej till könsneutralt äktenskap
2. Nej till IPRED, alltså sanktionsdirektivet som skyddar upphovsmännens rättigheter och
3. Nej till Lissabonfördraget.

Skribenten fortsätter sitt massproducerade brev, av karaktären kedjebrev, med att säga att han eller hon uttrycker "folkets vilja" och att de allra flesta tycker som han/hon gör och avslutar smörjan med att tala om att om jag inte röstar som han/hon tycker så kommer jag inte att få en röst i nästa val. Vilket kvalificerat nonsens! För det första bor ju endast en förkrossande liten minoritet av alla som skriver på detta sätt i min valkrets, så de kan ju inte lägga sin röst på mig hur som helst. För det andra så tror jag att jag, som är en av en handfull inkryssade bland 349 ledamöter har gjort mina ställningstaganden så pass väl kända i min valkrets Uppsala län att de vet hur jag tänker i alla dessa tre frågor.
1. Jag är mot all diskriminering. Vem skulle jag vara att sätta mig över en annan människas vilja att ingå äktenskap med den hon älskar? I hela mitt liv har jag bekämpat förtryck av minoriteter av skilda slag: mot de kristna i Irak och Indien, mot kurder i Syrien och Turkiet, mot funktionshindrade och homosexuella här hemma och ute i världen, mot antisemitism och religionsförföljelse varhelst den visat sitt obehagliga tryne. I hela debatten kring könsneutralt äktenskap har jag försökt lyfta fram obligatorisk civilregistrering för alla som ett sätt att lösa den gordiska knuten, men ännu inte lyckats få gehör för detta. Men en sak är säker: världen behöver mer, inte mindre, kärlek. Alla som vill manifestera sin kärlek till varandra ska naturligtvis få göra det på samma sätt- oavsett vem man älskar.

2. För oss som står i den socialliberala traditionen finns det bara en sak att säga om upphovsrätten: den måste säkerställas. Äganderätten och upphovsmannens rättigheter är ett av de fundament på vilket vi byggt hela vår demokrati och sett vår moderna välfärdsstat växa fram kring. Redan 1766 slog Anders Chydenius fast att tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen skulle föras in i grundlagen. I 1810 års regeringsform slås detta fast. För socialliberaler som Valdemar Svensson i Ljungskile var äganderätten fundamental och skulle framhållas. Idag handlar det om att säkerställa upphovsmännens rättigheter också på internet- annars kommer kulturlivet att urholkas och människor inom kreativa yrken kommer inte att kunna leva på sin utbildning och få avkastning av sitt arbete. Läs mer om det i ett längre blogginlägg.

3. Jag är en brinnande Europavän och internationalist. Lissabonfördraget kommer att hjälpa oss att föra det europeiska samarbetet vidare. Offentlighetsoprincipen kommer att gälla i alla EU:S institutioner, EU blir effektivare, vetot avskaffas. Det gör att tex straffrätt kan beslutas lättare. EU-medborgare får tydligare rättigheter och MR, dödsastraff och diskriminering måste respekteras för att förhandlingar med kandidatländer över huvud taget ska få förhandla. Lissabonfördraget har också nya mål- tex att klimathoten kommer upp på dagordningen. EU får också en stark utrikespolitik och det är viktigt.

Sammantaget: alla som skickar massproducerade mail till mig kan kallt räkna med att de hamnar där de hör hemma: i papperskorgen. Alla som däremot skriver eller ringer seriöst och vill diskutera är fortfarande välkomna att föra en dialog. Det är det jag är här för, bland annat. Jag tror att jag är en av de ledamöter som verkligen möter och talar med medborgare, både i riksdagen och hemma i min valkrets. Jag känner att jag bär mångas förtroende och uppskattar dialog, men kommunikationen måste bygga på ömsesidighet och respekt. Det gör den inte längre. Botten är inte nådd, den är ur!

måndag 17 november 2008

dagens dikt 17 november

Efter helgens starka upplevelse kring Fängslade författades dag på Reginateatern i Uppsala, där jag medverkade som talare, har en av Paul Eluards stora dikter bott inom mig. Jag delar här med mig av en del av dikten.
1940-41, under pågående tysk ockupation, skrev den franske poeten Paul Eluard åtta dikter som fick namnet Figure humaine (människans ansikte) med avsikten att ”till skada för ockupationsmakten återfinna yttrandefriheten”. Dikterna kom att cirkulera i hemlighet i Paris under kriget och smugglades ut ur frankrike, för att framföras i England 1945. I Frankrike framfördes det först 1947.

På mina skolböcker
På min skolbänk och träden
På sanden på snön
Skriver jag ditt namn

På alla lästa sidor
På alla blanka sidor
Sten blod papper eller aska
Skriver jag ditt namn

På de uppväckta stigarna
På de utlagda vägarna
På torgen som svämmar över
Skriver jag ditt namn

På överraskningarnas ruta
På de uppmärksamma läpparna
Högt ovanför tystnaden
Skriver jag ditt namn

På den återvunna hälsan
På den försvunna faran
På hoppet utan minne
Skriver jag ditt namn

Och genom makten hos ett ord
Börjar jag om mitt liv
Jag föddes för att lära känna dig
För att nämna dig vid namn

FRIHET.

När tiden står stilla en stund

Idag har jag hållit en skatt i min hand. I ett förrådsliknande magasin på Kungliga Biblioteket i Stockholm skedde mötet med historien- och tiden stod stilla en stund. Inför vårt besök hade Eva, chefen för handskriftsavdelningen, gjort ett urval av handskrifter för Camilla och mig att ta del av. Plötsligt håller jag ett brev som Heliga Birgitta skrivit till stormännen i Sverige under sin tid i Rom. Pikturen är prydlig och vissa ord kunde man till och med utläsa. Helt otroligt. Nästa unika dokument var Wästgötalagen! Mitt i prick för Camilla som är från Borås. Därefter drottning Kristinas egen kolorerade och fantastiskt vackra tidegärd, märkt av den stora branden i pärmen, men helt oskadd inuti. Och så ett tunt häfte: Carl XII av August Strindberg. Handskrivet, bundet med blågult band och med vackert tecknat försättsblad av författaren själv.

2012 ska vi, hoppas jag, högtidlighålla Strindbergjublieum med ett stort firande i hela vårt land. Men nu fick vi se Strindbergrummet på KB, ta del av arbetet med katalogiseringen av Astrid Lindgrens hela arkiv. (Bara brev på bokstaven A är fler än 600- och då har man valt att inte ta med alla). Självklart blev det goda möten med många av de kunniga och trevliga medarbetarna och tillfälle till spännande samtal med KB:s chef Gunnar Sahlin. Jag hade länge sett fram mot att göra detta besök och det blev verkligen så intressant som jag hade förutsett. Kul också, för det var många som berättade och visade sina arbetsuppgifter med stolthet, bland annat fick vi ta del av digitaliseringsarbetet. Och flera roliga anekdoter fick vi höra. After Dark skrev en gång brev till Astrid Lindgren och ville samarbeta med henne, men Astrid svarade enkelt: jag skriver för barn och går och lägger mig när det blir mörkt.

Besöket på KB blev en dag att minnas- och att arbeta vidare med när frågan om bibliotek, arkiv och museer kommer upp på den politiska dagordningen. Detta är en myndighet att vara stolt över och att lyfta fram i skilda sammanhang. Den bestående tanken hela dagen har varit: vad kommer att finnas kvar att bevara av vår generation? Ettor och nollor? Hur många av oss har ett arkiv? Och finns det någon som skriver ut sin e-post? Tänk att vi kommer att veta mer om dem som levde för länge sedan än om dem som nu lämnar livet, därför att vi inte längre lämnar handskrifter efter oss. Tänk på det och skriv ett riktigt brev nästa gång du ska säga något viktigt till någon som står dig nära!

söndag 16 november 2008

En vinnande motion

Det är egentligen underligt att man gläds över att en enskild motion förmodligen kommer att tillstyrkas. Men varje höst när riksdagen öppnar och den allmänna motionstiden startar så skriver jag ett antal motioner som jag vet kommer att avslås. Desto roligare att en av mina ca 20 enskilda motioner nu med stor sannolikhet kommer att tillstyrkas. Den handlar om att vi nästa år, när vi innehar ordförandeskapet i EU, bör hänga EU-flaggan sida vid sida med vår blågula fana inne i riksdagens plenisal. Så är det sedan länge i de flesta av EU:s medlemsländer, men hitintills har riksdagsstyrelsen avslagit min och flera kollegors motioner som påtalat under flera års tid. Detta är förvisso ingen stor politisk fråga, men en symbolfråga med djupare innebörd: vill vi lyfta fram det faktum att vi är del av den Europeiska unionen så bör vi ju manifestera detta och använda den starka symbolik som en fana utgör. SvD skrev härom dagen och lyfte då fram min text. Trägen vinner, åtminstone ibland!

torsdag 13 november 2008

Till försvar för upphovsrätten!

Idag skriver Eva Dahlgren, Per Gessle, Colin Nutley mfl på DN Debatt under rubriken Politikerna måste våga stå upp mot piraterna. Här är jag, jag inte bara står upp för er- jag försvarar era rättigheter till sista blodsdroppen!

Igår deltog jag i en debatt om upphovsrätten. Det kändes som en betydelsefull tillställning med många engagerade och kunniga deltagare, både på scenen och i publiken. För mig är det fullständigt självklart att bejaka upphovsrätten, både materiellt och immateriellt. Diskussionen måste nu föras delvis till följd av paradigmskiftet från den analoga till den digitala världen. Upphovsmannens rätt måste naturligtvis vara teknikneutral, så att det är med samma självklarhet man kan hävda sin rätt på internet som i all annan form. Läs mer om det här i Svd och på Teaterförbundets sida här.

För mig som liberal är äganderätten och upphovsrätten centrala begrepp som måste säkerställas i varje ny tid.

Ända sedan 1766 när liberalen Anders Chydenius verkade för att offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningen kom att innefattas i svensk grundlag har dessa begrepp varit av utomordentligt stor betydelse för vårt lands demokratiska utveckling. Betydelsen är inte mindre idag, snarare tvärt om.

Nu är det väldigt viktigt att Sanktionsdirektivet som säkerställer skyddet för immateriella rättigheter antas. vi ska minnas att det antogs i EU redan i april 2004. Sverige fälldes i maj i år för att vi inte implementerat det. Genomförs det inte före 1/1 09 kommer ett vitesföreläggande i storleksordningen 20-30 miljoner som ett brev på posten. Direktivet har införts i EU och även Norge som ju inte lyder under EG-rätt har infört motsvarande regelverk. Enligt uppgift har man gjort det för att inte bli "en safe haven för kriminalitet på nätet som Sverige är".

Kritikerna mailbombar nu min inkorg. Jag måste uppriktigt säga att jag inte förstår varför svenska musiker, filmare, konstnärer och författare ska vara negativt särbehandlade i förhållande till sina kollegor i andra europeiska länder. Idag är upphovsmannen rättsläs när det gäller att ta reda på vem som begått ett intrång på internet och kanske laddat ner tiotusentals filer som man säljer vidare. Direktivet gör det möjligt för en upphovsman som blivit utsatt för stöld på internet att lämna in bevis till domstol. Då kan domstolen, om man kan styrka att detta skett, besluta om ett informationsföreläggande som innebär att man lämnar ut den IP-adress där intrånget gjorts, så att rättighetsinnehavaren kan kontakta den som begått intrånget och begära skadestånd eller stämma vederbörande inför domstol. Åklagare kan också väcka åtal, men det kommer framför allt att handla om att bilägga tvister mellan två parter. Det betyder alltså att det med direktivet skapas ett mer nyanserat spektrum av rättssäkra åtgärder, som kommer att belasta polis och åklagarväsende i mindre utsträckning.

Som det ser ut nu så är det antingen att tiga och lida eller att göra en polisanmälan. Nu kommer man att kunna föra sin egen talan på ett helt annat sätt.

Detta tycker jag känns bra. Hela rättssystemet i en demokrati bygger ju på att människor måste ha rätt att värna sina rättigheter genom att väcka talan i domstol. Så har det varit i vårt land i urminnes tider, så det är inget nytt. Det finns ett gammalt fint svenskt uttryck för detta: att gå till tings. Naturligtvis ska det finnas proportionalitetsbedömningar, alltså en balans mellan övertramp och påföljd.

Personligen menar jag att vi inte nog kan understryka upphovsrätten också ur ett kulturellt och kosntnärligt perspektiv. Vi får inte glömma att konstnärligt och kreativt skapande inte sker gratis. Bakom varje kulturellt skapande människa döljer sig många års utbildning, oändliga timmar av hårt arbete bakom kameror, vid stafflier, i övningslokaler, vid instrument och bakom skrivbord. Bakom varje konstnärligt uttryck eller produkt finns människor som investerat stort : tid, kraft, taland, hårt arbete och stora summor pengar, ofta dessutom stora risktagningar. Alla dessa måste kunna leva på sitt arbete!

För utan ersättning till tonsättare, författare, filmare, regissörer och bildkonstnärer blir hela kulturlivet fattigare och försvagas för att till slut utplånas. Och då kommer det inte heller att finnas mycket att ta del av, vare sig analogt eller digitalt. Och då kommer det inte att finnas mycket att ladda ner på internet, vare sig lagligt eller olagligt.




onsdag 12 november 2008

Ordet som befriar och utmanar

Det fria ordet kan vara farligare än vapen. Det tvingas alltfler journalister och författare uppleva. Idag är fler författare och journalister någonsin förr satta i fängelse runt om i världen. Människor som mördats för att de lyft fram sanningen om diktaturerregimer, brottssyndikat och människohandel har blivit fler de senaste åren. Ana Politkovskaja var en av dem, Hrant Dink en annan. Båda mördades för att de skrev obehagliga sanningar.

Om detta talade jag i TV4 i morse tillsammans med Ana Luisa Valdés- en underbar, varm engagerad kvinna som själv suttit fängslad för sitt författarskaps skull under diktaturen i Uruguay på sjuttiotalet. Er tid ska komma, heter hennes bok som utkom i år, 30 år efter tragedin. Jag kommer redan idag att med stort intresse läsa den.
TACK TILL ER SOM RINGDE, MAILADE OCH MESSADE EFTER INSLAGET, TACK FÖR ERT STÖD! Det värmer att veta att ni står på min sida.

Mot döden kan ingen försvara sig. Och ingen kan heller garantera trygghet eller säkerhet för de författare som hotas till livet. Men vi har alla ett ansvar att göra allt som står i vår makt för att skydda dem och se till att deras texter sprids. Vår medkänsla måste tas i anspråk för dem och vi måste bekämpa de strukturer som hotar och utmanar deras författarskap. Vår frihet att tala, tänka och uttrycka oss förpliktar oss att också ta strid för dem vars rättigheter kränks och vars liv hotas. Vi måste våga tro på rättvisa trots allt- och vårt hopp måste fungera som deras ställföreträdande hopp. För så länge människor skriver finns det hopp. Och deras skrivna ord bär bud om liv. Ordet är ju Liv.

Hetaste frågan dessa dagar, inte minst i DAGEN

Civilrättsligt vinner gehör. (DAGEN 12 nov)

Kompromissförslaget om en civilrättslig registrering av samlevnad vinner gehör hos allt fler aktörer. Ännu är äktenskapets framtid inte avgjord i riksdagen. Det är dags att hitta en långsiktig lösning.Här är några av dem som ställer sig bakom en civilrättslig registrering, eller liknande tankegångar:
Riksförbundet för Sexuell Upplysning,
RFSUHumanisterna (Christer Sturmark)
Katolska kyrkan (Anders Arborelius)
Pingströrelsen (Sten-Gunnar Hedin)
Svenska Missionskyrkan (Göran Zettergren)
Svenska Baptistsamfundet (Karin Wiborn)
Biskoparna Caroline Krook, Ragnar Persenius, Carl Axel Aurelius och Esbjörn Hagberg i Svenska kyrkan
Expressen
Dagens Nyheter
Upsala Nya Tidning
Dagen
Sydsvenska Dagbladet
Skånska Dagbladet
Smålands-Posten
Östgötacorren
LO-tidningen
Barometern i Kalmar
Sundsvalls Tidning
Widar Andersson (s) i Folkbladet
Kristdemokraterna
Hans Wallmark (m) och tolv moderata riksdagsledamöter i SvD
Staffan Danielsson (c )
Fd folkhälsoministern Morgan Johansson (s)
Thomas ÖsterbergOpinionsredaktör

och så jag, Cecilia Wikström, (fp)

Säg mig vilka som inte är för civil registrering och i så fall: på vilka grunder motsätter man sig detta?

tisdag 11 november 2008

En gråmulen tisdagmorgon...

...kan börja rätt härligt med en frukost tillsammans med sönerna, en snabb intensiv träning på motionscykeln framför morgonnyheterna och trevligt sällskap på tåget till Stockholm.
Det gäller att tänka positivt! Att trotsa mörker, kyla och snålblåst och säga att dagen kan bli bra trots allt.

Ett studiebesök jag länge planerat blev av till slut. Alliansgruppen i kulturutskottet besökte en pärla i Stockholms museivärld: det judiska museet, som speglar Sveriges judar, deras historia, tro, traditioner och liv i vårt land. Historia och nu knyts på ett spännande sätt till tankar om framtiden. Här har man lyckats bevara, återspegla och fundera kring hur judiskt liv i vårt land kan komma att se ut om 50 år. Tankeväckande och väl genomfört. Museichefen Yvonne Jacobsson berättade tillsammans med sina medarbetare om verksamheten, framför allt om viktiga samtal med ungdomar kring fördomar, motsättningar och livsfrågor. Till detta spännande museum hoppas jag att fler ska hitta sin väg.

lördag 8 november 2008

Tekniken- en stor möjlighet

På CNN ser jag inslag efter inslag om fenomenet Obama och slås av hur väl han utnyttjat teknikens alla möjligheter att nå människor - och samtidigt klarar av att leda en storslagen analog kampanj som omfattar möten med människor, i små och i stora sammanhang.

Bloggandet är inget hot utan en möjlighet att engagera människor, sms likaså.
Obamakampanjen ville mer och kunde mer än någon annan. Nu står det klart att Googles chef blir en av presidentens närmaste medarbetare, också det ett tecken.


I DN idag läser jag hur varenda parti i Sverige löpt gatlopp i USA för att se hur Obama bär sig åt och om möjligt kopiera strategin inför kommande val. Bra att svenska politker och tjänstemän vill lära nytt, men patetiskt att de tror att Obamakampanjen ägnat sig åt magi, när den i själva verket bara utnyttjar teknikens nya möjligheter att kommunicera. Det borde de ju fattat ändå, och kanske byggt situationsanpassade system för den svenska kontexten. Sverige ligger efter, helt klart. Alliansens hemsida lär inte ha uppdaterats på mer än ett år sa ryktet för en tid sedan. Nu ska det bli annat ljud i skällan har det sagts efter att partisekreterarna fattat att utan teknik är man rökt 2010. Själv är jag sorgligt okunnig kring tekniska frågor, men inser att det blir en verklighet att arbeta med och en utmaning att lära mer inför kommande dagar. Och jag hör faktiskt till dem som gillar utmaningar och att lära mig nya saker.

fredag 7 november 2008

Slaget om könsneutralt äktenskap utkämpas

Nakedness! hörs Allen Ginsberg ropa i minnet
när en häcklare frågar honom vad han egentligen vill med sin dikt.
Han klär därefter av sig
sin dikts alla ord (....)

Kroppen är kläderna,
som de utan att skämmas lagt från sig.
Fältet är världen.
Deras nakenhet riket.

Ur dikten Allen Ginsberg in memoriam ur diktsamlingen Vingårdsmannen och hans söner av Jesper Svenbro, Bonniers 2008

Nyss hemkommen från en tvådagars europeisk konferens om Israel i Paris känns den här dikten befriande. Så skönt det är att ikväll lägga av arbetskostymen! Härlig kväll med familjen över god fisksoppa, ost och vin.

Vad är det man egentligen vill med det man gör, djupast sett? Förmodligen det avskalade, det enkla, självklara. Nakedness! Ändå handlar arbetet, åtminstone för mig, alldeles för mycket om yta. Det viktiga blir hur det man gör eller säger ska uppfattas- inte vad man egentligen vill eller menar. Oavsiktliga eller avsiktliga vantolkningar tar lätt över. Kan man tolka något till det sämre gör man det, i stället för att försöka tolka till det bästa. Intentionen sätts på undantag. Felsökerierna tar aldrig slut. Jag tycker detta blivit värre under denna mandatperiod, eller så är det bara det att jag nu drabbats på ett hårdare sätt. Kanske är det oundvikligt, inte minst när vi är fyra partier som måste samverka.

Jag vet att jag kan samarbeta, ett helt arbetsliv har jag varit bra på det. Men nu känns det tungt. Just nu utkämpas slaget om könsneutralt äktenskap, i vilken akt vet jag inte riktigt. Jag har ju på denna blogg och till mina kollegor i riksdagsgruppen skrivit och argumenterat för en linje som borde kunna tillgodose de flesta, men nu gäller det något annat. Mosa Mona har någon sagt att sossarnas motsvarighet kallas. Nu är det väl snarast Förinta Göran, eller något liknande som gäller. Jag har på känn att alliansen står inför en ny mardröm av typen FRA. Och hur man än gör blir det fel. Tänk om man som politiker, om så bara för en liten stund, kunde få uppleva att man är sedd med goda ögon, inte alltid med de kritiska blickarna som så lätt förminskar och till slut förgör! Göran Hägglund menar väl. Det gör även kd:s riksdagsgrupp och frågan anses så viktig för kd:s medlemmar runt om i landet att man inte kan kompromissa eller reservera sig i regeringens beredning avv propositionen. I stället ska det komma en meningslös proposition, som c-fp-m ska motionera på! Och det finns redan naturligtvis motioner från s-v-mp. Och så kommer kd att själva, coh förodligen tillsammans med ledamöter från andra allianspartier att även de motionera. Och i kammaren blir det parodiskt: Kontrapropositionerna slår först ut kd, sedan ställs m-fp-c mot s, som vinner och i huvudvoteringen vinner socialdemokraternas motion och då blir det ju faktiskt de som löst ut frågan och sett till att lagen blir könsneutral. Naturligtvis väcker detta inte respekt hos väljarna, som undrar vad sjutton vi håller på med. Då är det upp till oss andra i alliansen att hitta en framkomlig väg. Enligt min mening stavas den Obligatoriskt civiläktenskap för alla. Läs mer om detta i min långa blogg för ett par veckor sedan.

onsdag 5 november 2008

OBAMA!

En stor dag för Amerika, en stor dag för världen när Barack Obama nu vunnit den största seger en demokrat vunnit sedan Lyndon Johnsons seger. Luften är friskare att andas och hoppet har fått ett fäste hos människor. En stor dag. Allt är möjligt!

Nu reser jag till Paris för att delta i en högnivåkonferens om Israel. Medverkar där gör bla Nicolas Sarkozy och Shimon Perez samt ett stort antal namnkunniga forskare, statsvetare och politiska ledare från många länder. Nu ska jag packa! Åter fredag kväll.


Politik är det möjligas konst! Hoppet och den goda viljan att förändra till det bättre den sannaste drivkraften. Det har jag alltid haft som inriktning för mitt politiska arbete- nu har den störste ledaren i vår tid lyckats hela vägen till presidentämbetet i världens största demokrati just med den drivkraften!

tisdag 4 november 2008

Boktips 4 november

Den tunnaste volym du kan hitta som innehåller underbar poesi: Vingårdsmannen och hans söner av Jesper Svenbro, Bonniers 2008.
Ett måste för alla som älskar och tål riktigt bra dikt.
Själv blir jag nästan darrig när jag läser dikterna; så enkelt och självklart språk, med både lätthet och tyngd.

En sådan bok som jag inte kommer att vilja vara utan, med risk för att jag som politiker inte kan stoppas in i samma kulturella fack som de kollegor som gör ett nummer av att de gillar Springsteen, kollar på Lets dance och läser deckare.... inget fel med det, men nog är det obehagligt om det är sant som Kielo och Can sa i TV-programmet jag hamnade i när jag körde min mil på motionscykeln: "politiker kan inte gilla nutida svensk konstmusik eller läsa något annat än deckare, det gäller att vara folklig, annars är man körd". Jag passar inte in en sekund- och jag står för det. Dock väljer jag att inte tala om vad jag har på sängbordet, inte ens i min egen blogg!

Alla Helgons dag och Sacred music festival i Uppsala

Dagen började med en fin högmässa i Uppsala domkyrka. Jag medverkade med beredelseord, bön och förlåtelseord, kollektbön och så läste jag nattvardsbönen med celebranten Lars Åstrand och delade till sist ut nattvarden vid högkoret, den plats som jag älskar och som har en särskild plats i mitt hjärta sedan prästvigningen för drygt 14 år sedan. Sedan gick jag tillsammans med vännerna från Norrlands nation, där jag varit kaplan flera år och nu är hedersledamot, från nationshuset upp till nationens grav på gamla kyrkogården. Kall luft, solsken och fanan vajade vackert mot en klar himmel. Jag höll en kort betraktelse, nästan samma som i domkyrkan. Efteråt härligt med kaffe och bulle i inre salongen på nationen. Resten av helgen har jag lagat god mat till familjen, tack Lotta Wall för det underbara lammköttet, dukat fint och haft vänner hemma, samt gått på konserter i Sacred music festival i vårt fina konserthus. Den jag bär med mig är Soeur Marie Keyrous och L´ensemble de la paix. Rent ljuvliga toner, som av en ängel. Efteråt fick jag hälsa på henne och det samtalet var en upplevelse i sig.

I höstvisan skriver Tove Jansson:
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött.
Nu är kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött

och med ens så förfärligt allena….

Vägen hem kan kännas lång. Sjukdomens väg, åldrandets väg, misslyckandets väg kan vara svår att gå, den leder bort känns det som, inte hem. Att vara hemma är att ha en plats där man får varaden man är, hemma är där man inte måste vara lyckad, där ytan inte räknas.
Att vara hemma är att vara innanför, vad som än händer.
Men ändå kan det vara så att vi har ett hem, även om vägen dit känns både tung och lång att gå. Vi är alla på hemväg, mot det hem där ingen av oss varit och som vi inte vet så mycket om- men som vi alla säkert ibland tänker på eller drömmer om.

Och visan fortsätter: Skynda dig, älskade, skynda att älska. Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.

Ja, sommaren har blivit till minnen. Nu är kvällarna kyliga och sena.
Det finns frågor om livet, om döden som bäst ställs i höstens tid, när bladen fallit från träden och grenarna står nakna. Hur ser vägen hem ut, när allt yttre ramlat av?

Jag tänker då att det finns en särskild kärlek som hör hösten till. Detta är medmänniskans tid, och tröstens tid. Det är nu vi verkligen ser varandra, när det som skymde är borta och när masker och roller som hindrade lagts av.
I svagheten växer kärleken. Det är också i det avskalade och sköra som vi kan se våra egna brister och tillkortakommanden- och en dag förlåta.
Vägen kan vara lång, men den bär hemåt, till vår Fader. Vi är på hemväg och han går med oss, även den svåraste av vägar. Låt oss be…

La Rose Supreme och ideologiernas utslocknande

Björn Elisson har gjort ett mästerverk som jag såg på Dansens Hus i fredags. En nyckelreplik ur Marianne Linders diktverk etsar sig kvar: Hur ska man kunna vandra genom eld utan att förtäras? Politik är ofta att vandra genom eld, man blir svedd och inte så sällan sårad. Det som känns svårast är att möta motstånd bland de egna, dem man delar värderingar och gemenskap med. Och alldeles för ofta blir det ingen försoning, allt bara sopas under mattan.
Men jag tror att för min del kommer jag att klara mig genom denna eld utan att förtäras, därför att jag känner så starkt stöd från allmänheten, från alla de män och kvinnor som inte känner till den politiska verkligheten. De tror på mig och litar på att jag gör mitt bästa som deras representant. Jag tror att mitt sätt att arbeta politiskt skulle fungera bättre i ett land som USA, där man utgår från att den som ber om andras förtroende också ska kunna ta plats och vara synlig, och våga strid. här hemma handlar ju allt om konsensusskapande, vilket ofta känns konstlat och tillrättalagt.

Ideologiernas död blir det i förlängningen om partierna inte längre ska profliera sig, utan lämna över alltmer till alliansen. Jag tror på alliansen, men inte på ideologiernas utslocknande.

Jag tror fortfarande på sn stark liberalism, en äkta, levande liberalism, den som kombinerar marknad med individ och socialt ansvarstagande. Jag kommer alltid att stå upp för en liberalism som värnar människans fri- och rättigheter. Kanske är det därför jag tar det särskilt hårt att det är få moderater som skrivit under protestlistan till förmån för Roberto Saviano. Folkpartiet behövs, inte minst för yttrandefrihetens skull. Därför tänker jag fortsätta gå genom eld- men inte förtäras ännu på ett tag!

Alla dessa dagar....

....tror jag att Kjell-Olof Feldts memoarer heter. Underligt att jag kom att tänka på det nu, när jag bestämt mig för att inte läsa alla dessa tjocka memoarer som skrivs av gubbar i övre medelåldern som tar sig själva på för stort allvar. Kom till den slutsatsen när jag med bävan närmade mig Lars Noréns tegelstensartade volym som rymmer så många vidräkningar med människor och företeelser. Då bestämde jag mig: ingen bok mer av det slaget ska komma i närkontakt med mina händer, ögon, hjärna eller sängbord! Befrielsen varade ett tag, men så utkom P-O Enqvists bok, vilket gav mig bekymmer. Jag gillar ju P-O och allt han skrivit har jag läst. Men beslutet kvarstår trots allt.

Hur som helst flyter dagarna ihop vid den här tiden på året. Allt vilar i ett dunkelt grått ljus och mörkret får allt större makt. Det är trist att gå till jobbet när det är mörkt, ännu tristare att inte se något dagsljus alls den korta stund det är ljust och slutligen att komma hem i kompakt mörker. Längtar bort, till värme och ljus!

Värst var det i fredags. ELDR (= liberala internationalen) hade möte i Stockholm och jag medverkade som talare vid ett morgonmöte. Tidigt cyklade jag till stationen, kom fram dyblöt av regn. Men mötet blev bra, väldigt mycket tack vare min ständigt verksamma och skickliga kollega Birgitta Ohlsson, som fungerade som värd. Forskaren vid KI, Elisabeth Faxelid, visar på följande ohyggliga siffror:

- 20,000 kvinnor i världen dör VARJE DAG till följd av graviditet och förlossningar. Det är mer än alla som dör av AIDS, malaria och TBC -tillsammans! Detta är vår tids största skandal.

- Maternal mortality ratio (deaths/100,000 live births) - Sweden 4-7- USA 12- India 440- Ethiopia 1800

- Between 20,000 and 70,000 women (majority being adolescents) die each year because of unsafe abortion

Dessa kvinnor skulle kunna leva, om världen bestämde sig för att deras liv är värda att rädda. så är det inte ännu. Biståndet måste i högre utsträckning gå till SRHR(=sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter). i min tvärpolitiska SRHR grupp i riksdagen hävdar vi att 10% av biståndet skulle destineras till detta. Rådgivning, sexundervisning, preventivmedel, mödravård och rätt till fri och säker abort när kvinnan så väljer. Det är en mänsklig rättighet att bestämma sitt intima liv och att, som Bush gjort till denna sista dag av makt, nonchalera denna rätt är fruktansvärt. Så många dödsfall detta lett till då kvinnor, ofta våldtagna, gått till en illegal abortör och dött av komplikationerna efter svårt lidande. Låt oss hoppas att Bush´s inflytande över biståndet nu försvinner och att nya friska vindar blåser in! Nu måste världen igen samlas omkring Kairomålen, som i år fyller 15. Där handlar mål nr 5 om just nödvändigheten att minska mödradödligheten. Tyvärr har han tagit högerkristna som intäkt för att det han gör är rätt. Han har dock glömt att Jesus själv har lärt oss att välja Livet, inte döden. Därför måste vi hjälpa varje människa att kunna gestalta sitt eget liv. Nu har nedräkningen för Bush börjat, åtta år är till ända!

onsdag 29 oktober 2008

Dagens tanke 29 oktober

En bokälskare
går aldrig
ensam
till sängs....


Vem tar du med dig?

Bildningsdiskussioner

Nu börjar morgonmötena allt tidigare. Idag gav jag mig iväg på min svarta cykel, långsamt för det var fruktansvärt halt, mot centralstationen i Uppsala för att kliva på tåget 07.10. Kylan bet i kinderna. Kaffekön i pressbyrån var för lång för att jag skulle hinna invänta min tur. Alltså blev det inget kaffe, men koncentrerat arbete med handlingar under hela resan.

Väl framme satt jag ordförande i ett frukostmöte 8.00 med riksdagens tvärpolitiska grupp som arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Det är ett otympligt namn på väldigt viktiga frågor: bistånd, mödravård, sexualundervisning, Hiv/Aids, undervisning om samlevnad, preventivmedelsrådgivning, tabubekämpning, rätt till fria och säkra aborter - och mycket annat både nationellt och internationellt. Tillsammans har vi, ledamöter från alla sju riksdagspartier skrivit motioner, jobbat med artiklar, gjort seminarier. Nu ska vi fortsätta arbetet med att försöka få upp frågorna på agendan inför det svenska ordförandeskapet i EU. Men vi ska också agera opinionsbildande. Jag brukar skriva en debattartikel på den internationella Aidsdagen 1/12, kommer förmodligen att göra det även i år. Vore kul om fler partier hakade på.

En timme senare mötte jag min partiledare och landets utbildningsminister, Jan Björklund, och följde honom till min alliansgrupp i Kulturutskottet, där vi hade ett bra samtal om bildningens principer. Det handlar som bekant inte om antingen kultur eller om utbildning, utan om både och. Jan beskrev på ett mycket fint sätt sin syn på skolan som den allra viktigaste arenan för kultur. Han talade om de tre ämnena historia, religionskunskap och svenska som de stora förlorarna. Varje gång timplanerna förändrats har undervisningen i dessa ämnen minskat, trots att de är avgörande för kulturell delaktighet och berättar om vårt kollektiva minne. Jan imponerade idag och jag skulle önska att han lite oftare ville tala om kultur och bildning, för han gör det väldigt bra. Dessutom kan han göra sådana här sammanträden både intressanta och trevliga. Han har en förmåga att se och bekräfta dem som deltar- en väldigt fin egenskap hos alla, men särskilt viktig hos en partiledare. Det länsförbund vars ordförande jag är, Uppsala län, var först med att offentligt peka ut Jan som partiledare. Det var klokt av oss.

Dagen rullade på med möten, bland annat om public service-utredningens remissvar. Sedan följde votering och en väldigt lång personintervju för Expressen. Förmodligen görs det som en personporträtt på mig som "kulturtant". Det är OK, jag gillar att uppfattas så även om jag inte är en tant. Men kulturbärare är jag, absolut. Ännu mer tal om bildning, om litteratur, musik, attityder och kulturvanor hos olika befolkningsgrupper. Jag ogillar journalister som på ett ytligt och förenklat sätt försöker förstå vem de talar med genom att fråga triviala saker som vilka böcker man har på sängbordet. Jag känner mig alltid lite obekväm av såna frågor, för mina svar blir så oväntade för dem och så obekväma att det inte kommer några vettiga följdfrågor. Den här killen var annorlunda. Han tog sig tid, resonerade och bidrog själv. Dessutom var han bildad och välformulerad. Inte helt vanligt bland kvällstidningsjournalister, men så var han också frilans. Fotograferingen blir senare. Skönt! Idag var jag nämligen inte på topp. Natten var för kort.

tisdag 28 oktober 2008

Dagens dikt 28 oktober

"Genom en fågelflock, genom eld
men genom glas, aldrig"
det oanvändbara ljuset
som inte lyser på något
eller lyser någon
bara lyser

Because
Parce que
Därför

Tanguy ur diktsamlingen Förtroenden av Lars Forssell

Landets bästa skolbibliotek


Årets skolbiblioteket är Fässbergsgymnasiet i Mölndal. Igår delade jag ut priset till en stolt grupp lärare, rektor och bibliotekarier vid Skolforum på Älvsjömässan. Priset består av en fin tavla av Sven Nordquist och ett författarbesök till skolan. Jag höll tal, delade ut priset och åt en fin lunch tillsammans med dem. Skolforum tycks samla allt fler besökare för varje år. Roligt med lärarfortbildning, seminarier, utställningar och möten mellan människor som delar yrkesgemenskap.

Juryns motivering: Fässbergsgymnasiet har i ett studiecentrum samlat de resurser som krävs för att ge alla elever, oberoende av förutsättningar, en god möjlighet att klara gymnasiestudierna. .... eleverna har blivit vinnarna. ....även den mest ovane känner sig välkommen.
Jag skulle verkligen önska att alla skolbibliotek kunde fungera som detta. Då blir biblioteket en fristad från ytlighet och förenkling och en plats för reflektion, kunskapsinhämtning och berikande möten med litteraturen. Själv minns jag ofta min skolbibliotekarie, Inga -Britt Steinwall på Manhemsskolan i Kalix. Hon betyddde mer för mig då än hon någonsin kunde förstå i det att hon öppnade porten till litteraturens värld för mig. Hon introducerade nya författare, visade mig en väg till lyriken, hon gjorde mig nyfiken att läsa mer, att fördjupa mig och hon lärde mig att vara stolt över att vara den jag var redan då och alltjämt är: en bokälskare. Tack och lov utgjorde hon en motkraft mot de rådande jantelagarna och hegemonin i Kalix. Nu är hon död sedan flera år, men jag tror att hon log lite i himlen igår när jag höll talet till pristagarna.

kultursnack II 28 oktober

Helgens stora upplevelse var Hommage à Eric Ericson, 90 år. En fantastisk konsert i Berwaldhallen med musik av Bach, Strauss, Lidholm m fl. Peter Djikstra dirigerade Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör. Som alltid sjöng de så underbart att tårarna kom. Och rörande var det att se hur Eric själv, i slutet av konserten, gick upp på scenen för att tacka och för att dirigera Kung Liljekonvalje av David Wikander. Stort ögonblick för oss alla. Jag kramade om Eric och känner mig glad över alla gånger jag haft förmånen att få lyssna till honom, tala med honom och minns med särskild glädje den vinterdag förra året när jag fick följa körens arbete i flera timmar under repetitionerna. för Eric handlar det inte om taktslag när hand dirigerar, det handlar om hjärtslag! Och så borde det vara för oss alla: lite mindre formalia, lite mer hjärta!
Tack Eric för allt du gjort för svenskt körliv, och tack Kammarkören för att jag fick vara med denna fina kväll!

kultursnack den 28 oktober

Förra veckan var det tätt med kulturjobb utanför riksdagen. Fantastiskt att ta del av talet som Dagermanpristagaren, tillika Nobelpristagaren, le Clézio höll i Älvkarleby kyrka. Rörande, vackert och riktigt bra litteratur. Sköna tankar för själen. Läs det! Går att köpa i ett tryckt häfte i Akademibokhandeln för 40:-!

På fredagen gick Camilla och jag till VIP-visningen av Icon Dressed: en installation av den danska designern Annette Meyers på Nordiska museet. Superhäftig utställning med mode genom tiderna, utfört på handskrynklat papper med tryck ur Flora Danica. Vackert, subtilt och spännande. Alla var där! Underbar musik av Carl-Axel och Monica Dominique, goda snittar, fint vin. Design är spännande och kul.

Man kan inte låta bli att tänka på vem som formar modetrender och på kläder som uttryck för ställning och makt. Själv ska jag gå på några av seminarierna på Nordiska nästa månad, den saken är klar. Det är tufft att bli äldre, jag känner det både som en tillgång (mest, man blir klokare och inte så känslig) och en prövning. Plötsligt sitter inte kläderna som de gjorde en gång, allt ser töntigare ut på något sätt. Vad ska man ha för stil egentligen för att uppfattas som snygg och välklädd- men inte tantig och töntig- när man är professionell yrkeskvinna på 43 år med några kilo för mycket?

Kort sagt: vad är stil och hur uttrycker man den på ett personligt sätt nuförtiden?
Jag är ju själv ganska intresserad av mode, men kan inte så mycket. Borde lära mig mer och, framför allt, ta mig tid att tala med kunniga personer som mina idoler Barbro Hedvall på DN och stilsäkra Camilla Thulin, jag borde ta ett snack med Damernas Världs Martina Bonnier och kanske också möta företrädare för svensk design som Filippa K och Odd Molly. Men när sjutton skulle jag hinna med det??? Är rädd att jag får fortsätta laga efter läge- och fråga vänner till råds så länge!

måndag 27 oktober 2008

Ska jag ta vara på min broder? Saviano

Det fria ordet är skarpare än svärd. Ord som skrivs med bläck är mer utmanande och farligt än något annat för diktatorer, för våldssyndikat och för religiösa fundamentalister. Ord utmanar, ord ger röst, färg och motbilder som provocerar de krafter och de människor som tagit tolkningsföreträdet och vägrar att släppa det ifrån sig.

Hot och våld mot författare och journalister har tilltagit. Aldrig har fler regimkritiker suttit fängslade än just nu. Även vårt lilla land, avlägset beläget i en nordlig utpost av världen, har gått i negativ riktning när det gäller yttrandefrihet. För en tid sedan stegade sverigedemokrater in på Avesta tidnings nyhetsredaktion för att utöva påtryckning på en journalist. Enligt uppgift förde det ett väldigt liv och skrämde upp de anställda på tidningen rejält. Reportrar utan gränser visar att Sverige sjunkit ner till en sjundeplats på pressfrihetsindex. Förklaringen beror delvis på hoten mot Nerikes Allehanda efter att de valde att publiccera karikatyrerna av Muhammed, som först publicerades i danska Jyllandsposten.

Men det som just nu sysselsätter mina tankar allra mest är den italienske författaren Roberto Saviano, som just nu måste genomlida alla helvetets kval, pressad som han är av maffian. De har högt och ljudligt sagt att han kommer att vara död före jul. Jag känner mig personligen djupt skakad efter att i fredags ha mottagit ett brev av italiens ambassadör i Sverige, en kvinna med fem namn på rad. Innehållet i brevet handlar om att hon vill protestera mot att jag dragit igång ett riksdagsupprop för att visa svenska folkvaldas stöd för Savianos sak. Hotas en författare för att han brukat sin rätt att skriva, då är det vår moraliska skyldighet att protestera. Hade italiens ambassadör fattat saken rätt hade hon ju tackat för att vi stöttar Italiens kamp mot maffian. För det är ju detta som är innebörden: de rättsvårdande myndigheterna, polisen och åklagarväsendet, har ju misslyckats med sitt uppdrag. Saviano kan inte leva i trygghet i sitt eget hemland. Grova brottssyndikat får härja tämligen fritt. De stannar kvar- han måste fly. Detta kommer naturligtvis på sikt att underminera tryggheten för varje medborgare, inte bara i Italien, utan i varje land där man misslyckas med att stoppa den allra grövsta brottsligheten, utan ser mellan fingrarna och då och då gör ett patetiskt försök att stoppa våldet, utan att någonsin lyckas lagföra topparna i brottskedjan.

Dödshoten mot Saviano är ett hot mot oss alla som lever i europeiska demokratier. Vi måste kunna känna tilltro till de rättsvårdande instanserna- annars står vi inför ett djupt allvarligt demokratiskt problem. Hoten måste tas på största allvar. Hoten berör oss alla. Savianos sak är min- och din! Läs gamla testamentets berättelse om börderna Kain och Abel. Fråga dig sedan: Ska jag ta vara på min broder? Se dig sedan omkring och du kommer inse att din broder och din syster är både nära och långt borta.

torsdag 23 oktober 2008

Forskningspropositioinen presenterad!

Kl 11.00 idag presenterade forskningsminister Lars Leijonborg forskningspropositionen i Stockholm och kl 11.45 presenterade jag den i Uppsala, på café alma i universitetshuset. Det kändes som om frisk luft blåste in i det vackra gamla huset när jag kunde berätta om regeringens stora satsning: En historisk investering i storleksordningen 5 Miljarder kronor till forskning och innovation. 1.5 miljarder går dirket till universitet och högskolor.
Med detta når vi 2009 EU-målet om att 1% av BNP ska avsättas för forskning.

Strategiska satsningar om 1.8 miljarder går till forskningsområden som kan lösa världens akuta problem: klimat, energi, medicin, genetik, säkerhet och krisberedskap och annat. Dessutom finns ett innovationspaket som innehåller ändringar i högskolelagen som tydliggör samverkan med näringsliv och samhälle. Det handlar bland annat om att stödja nyttiggörandet av forskningsresultat genom innovationskontor vid universitetsorterna, där man ger kvalificerad rådgivning om patentansökningar, licensiering och kontraktsforskning.

Sammanfattningsvis kan man säga: Med nya mål, ökade resurser och tydliga incitament skapar vi ett starkt forskningsklimat inför framtiden. Sveriges ställning som forskningsnation stärks och konkurrenskraften i en alltmer golbaliserad värld stärks.

Detta är ideologi på djupet. Regeringen har från och med den första budgeten 2006 visat på betydelsen av bildning och kunskap, alltifrån satsningen på en miljard för lågstadiets läsa, skriva och räkna-garanti till och med den högre utbildningen och den mest avancerade forskningen i och med dagens prop. Vi bygger med den vidare på den nödvändiga satsningen på Sverige som kunskapsnation av världsklass. För mig som ledamot av Uppsala universitets konsistorium (= styrelse) känns detta ganska fantastiskt att få vara med att utforma och att presentera.

Dessutom blir det en stor satsning på kultur, som hittills varit ett eftersatt forskningsfält. Vetenskapsrådets anslag på kulturområdet höjs med 100%, en ny forskarskola inrättas för konstnärlig forskning och anslagen till de konstnärliga högskolorna ökar med 30%!

Glädjande nog vill oppositionen nu understryka vikten av forskningssatsningar. Så var det inte när de själva under tolv år hade regeringsmakten.
Till de sossar och andra dysterkvistar som klagar på att vi gör för lite med dagens 5 Miljarder vill jag bara visa på fakta: Carl Tham höjde forskningsanslagen med 0.35 miljarder, Östros med 1.28 och Leif Pagrotsky tog på sig spenderbyxorna och levererade 2.34 miljarder. Nu satsar vimer i vår första proposition än vad de lyckades med- tillsammans!

Uppsala universitet kommer på topp tre-listan av de universitet som får störst anslag. Vi får 218.5 miljoner kr 2009-2012 ovanpå det grundansla om 1.4 miljarder som vi fick i årets budget.
Sveriges Lantbruksuniversitet får 95 miljoner.
Forskningsrådens anslag ökar med 650 Mkr.

tisdag 21 oktober 2008

Ny riksdagsvecka, nya insatser




Medan jag var i Bryssel och arbetade igår (se fotot), startade min prao Tove Henriksson sin praktikvecka tillsammans med min pol sekr Camilla Hansson. Oj, vad de fick arbeta i min frånvaro! Jag upptäckte ju genom att läsa internationella tidningar att den italienske författaren Roberto Saviano lever under dödshot efter att hans bok om den syditalienska maffian, Camorran, publicerats. Det är en ohygglig tanke att denna unga människa, han är bara 28 år, tvingas leva under ständigt hot från maffian. Han kan inte köpa sig en lägenhet, för ingen vill ha honom som granne, han kan inte gå ut ensam. Det spelar ingen roll att han förtjänat pengar på sin bok, han kan inte njuta av det eller spendera sina pengar. Han är fånge i sitt eget hem och nu tvingas han fly från sitt land eftersom man inte kan skydda honom. I en intervju menar Salman Rushdie att Saviano lever farligare än vad han själv gör. Han säger att maffian är listigare och farligare än de muslimska fundamentalister som utfärdat en fatwa mot honom själv. I Sverige har vi en grundlagsskyddad yttrandefrihet. Som ett av de första parlamenten i världen lagskyddade vi friheten att skriva, publicera oss i media,yttra oss, demonstrera, organisera oss och uttrycka vår tro. I många andra länder kan människor inte ens drömma om att äga de friheter som vi ibland tycks ta för givna. Framför allt gäller detta diktaturer och totalitära stater långt borta- men nu ser vi det ske igen, och det i Italien!
Att ett EU-land inte förmår skydda en av sina medborgare som skrivit en bok är något alldeles oerhört. Det insåg jag direkt jag läste om Savianos öde. Jag ringde hem till kansliet och så gjorde Camilla och jag ett pressmeddelande och förberedde ett upprop, som jag hoppas ska undertecknas av många riksdagsledamöter. Vi som lever i en gammal demokrati och åtnjuter de stora friheterna har ett särskilt ansvar att stå upp för yttrandefriheten och protestera med kraft när den kränks. Idag har media skrivit om detta och jag har skickat ut uppropet till alla riksdagspartiers gruppledare för undertecknande. Min magkänsla är alltid stark i sådana här ärenden. Sex tidigare nobelpristagare har idag protesterat, bland dem Gorbatjov, Dario Fo och Desmond Tutu. Annars har min dag gått i bildningens tecken. Jag har både deltagit i Nordiska museets symposium Bättre Vetande kring den Hallwylska professuren och på kvällen i ett mycket intressant seminarium i Börshuset, där min vän professor Tore Frängsmyr höll en briljant föreläsning om upplysningstiden. Efteråt en fin middag som Nobelstiftelsen bjöd på för att fria Alfred, 175 år idag.

söndag 19 oktober 2008

bryssel idag och i morgon

Global Health and Development. Så heter konferensen jag ska delta i under kvällen och hela dagen i morgon. Jag kommer att hålla ett anförande om ca 20 minuter på temat kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Jag kommer in på millenniemålen, MDG:s, speciellt MDG5 som handlar om dödlighet i samband med graviditet och förlossning. framför allt kommer jag att lyfta fram att Sverige 2005 antog en internationell policy kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter som innehåller 13 mål, bland annat tillgång till preventivmedel, säkra aborter, HIV/Aids och betydelsen av sexualundervisning allt kopplat till det svenska biståndet. Så nu bloggar jag inte mer idag och inte heller i morgon. Då är det parlamentet i Bryssle som gäller.

231 dagar kvar till Europaparlamentsvalet

Idag, den 18 oktober, är det 231 dagar kvar tills befolkningen i Europas länder får rösta fram ledamöterna till Europaparlamentet. Just nu innebär det ca 5540 timmar tills vallokalerna stänger. Tack till dig, du mattekunniga folkpartist på sista bänken i salen i Gävle för denna uträkning!

lördag 18 oktober 2008

Europapolitik på dagen, middag hos ärkebiskopen på kvällen

Idag fick jag uppleva en fin dag tillsammans med ett stort antal folkpartister som aktivt valde att skippa solen: ta in utemöblerna, fixa båten, kratta löv eller ta en promenad för att i stället sitta inne på hotell Winns konferenssal i Gävle. Dagen ägnades åt Lissabonfördraget, tal om den finansiella krisen, jämförelser av utvecklingen mellan euroländerna och de länder som fortfarande står utanför samarbetet och avslutningsvis mina tankar kring hur man bygger upp en positiv politisk kampanj. Här kommer jag inte att lämna ut dessa verktyg, men den som vill kan kontakta mig i särskild ordning om intresse finns.

De bestående tankarna under vägen hem handlade om det svenska synsättet. Vår mentalitet är paradoxal. Under det kalla krigets dagar hette det att vi var neutrala, medan hemliga kontakter togs och man förlitade sig på att USA skulle komma till undsättning om så skulle krävas. Vi står idag utanför både Nato och eurosamarbetet. Till våra vänner i Nato har signalen varit: rädda oss gärna, ta riskerna ni, vi värnar neutraliteten, dra bara inte in oss! Budskapet till länderna i Europa som ville gå samman kring den gemensamma valutan sa vi: starta ni, vi ansluter sedan, eventuellt, om det går bra. Det är ett slags fripassagerarens privilegium som gällt och fortsätter att gälla. Snålheten är snart upphöjd till ideologi.

Efter en bra dag i Gävle styrde jag hemåt för att bara byta skor och gå bort på middag hos ärkebiskop Anders Wejryd och hans hustru Kajsa. En god måltid med utsökta viner bjöds i den vackra ärkebiskopsgården. Kvällen avlöpte väl och gav tillfälle till trevliga samtal med både gamla vänner och nya bekantskaper. Jag börjar nu vänja mig vid att gå ensam på den här typen av tillställningar. Det känns inte lägre svårt och ovant, som för ett år sedan. Jag har vant mig vid att vara singel.

Dagens dikt 18 oktober

No man is an island, entire of itself.
Every man is a piece of the continent, a part of the main.
If a clod be washed away by the sea,
Europe is the less, as well as if a promontory were,
any man´s death diminishes me, because I am involved in mankind
and therefore never sent to know for whom the bell tolls
it tolls for thee
(John Donne)

När andra trappar ner, trappar jag upp

Igår när jag firade min födelsedag träffade jag flera vänner som berättade hur skönt de skulle ha det uner helgen, efter avslutad arbetsvecka. Så har jag det nästan aldrig, för när riksdagsveckan är slut, tar partiaktiviteter runt om landet vid. Idag har jag vaknat till en strålande vacker dag, kört ett kort träningsprogram och ska strax sätta mig i min nua Alfa Romeo (röd!) och köra till Gävle för att tala om hur kampanjarbete. Engagerade och kunniga valarbetare kräver ordentliga insatser nu om valet till europaparlamentet ska bli en framång. Tack och lov har vi i folkpartiet en oerhört stark personlighet, Anders Ekberg, som samordnare för valet. Han har gedigen kunskap och erfarenhet av flera års arbete i Bryssel. Detta i kombination med hans stora engegemang för europafrågor gör att jag känner tillförsikt. Folkpartiet är som bekant det mest eurpoavänliga partiet- men en sann vän kan också framföra kritik. självklart kommer också vi att tala om baksidorna, men idag ska jag fokusera på möjligheterna och försöka få vårt folk att vilja skapa attraktivitet kring europavalet. Jag kommer att tala om betydelsen av personliga möten, om mediastrategi, om vikten av att alltid tala väl om de egna förslagen och att aldrig tala illa om motståndaren. Så lyckades jag själv i valet 2006 vinna personvalet med 11.26% av kryssen i mitt län mot förstanamnets 4%.

fredag 17 oktober 2008

födelsedag

Det är härligt att bli äldre! Man behöver inte längre vara alla till lags, inte vara ängslig, rynkorna sitter där de sitter, man är älskad ändå! Strålande sol förgyller min 43-årsdag, tårta och presenter. den tyngsta bok jag någonsin ägt, men med lätt innehåll, ska göra min själ sällskap under lång tid framöver: Ansikte av eld, boken om Ingmar Bergman på 6 kg. Desutom fick jag andra trevliga saker och massor av mail och sms. I kväll blir det trevlig familjemiddag på Oasis i Uppsala.
Dagen är fylld av möten, men bara här hemma i Uppsala.

onsdag 15 oktober 2008

Dagens dikt 15 oktober

Det finns mitt i skogen
en oväntad glänta
som bara kan hittas
av den som gått vilse

Ur Gläntan av Tomas Tranströmer
Sanningsbarriären 1978

Könsneutralt äktenskap

Att svenska kyrkan och andra trossamfund i Sverige har vigselrätt med civilrättslig verkan handlar inte om teologi, utan om historia. Jag menar att det vettigaste att göra nu vore att införa civiläktenskap, alltså en registrering hos tingsrätt eller motsvarande myndighet. Detta skulle vara juridiskt bindande i och med att båda parter undertecknar registreringen. Därefter skulle det vara fritt fram att välja sättet att manifestera den ingångna vigseln. De flesta skulle förmodligen fortsätta att komma till kyrkorna för att tillsammans med släkt och vänner fira i den religiösa församlingens mitt - eller låta bli och förlita sig på den civila registeringen.

Jag känner mig uppgiven när politiker från kd gång på gång säger att kyrklig vigsel mellan man och kvinna är "hundratals år gammal". Kom då ihåg att det var som 1734 som kyrklig vigsel blev obligatorisk, innan dess gick det uppenbarligen bra ändå! Då hade vi ett religiöst enhetssamhälle, idag är vårt land multireligiöst och mångkulturellt.
Detta kyrkliga monopol på vigselrätt blev dock inte långvarigt. Redan 1873 fick även andra trossamfund vigselrätt.

1915 infördes borgerlig vigsel som ett alternativ. Den statliga delegationen av vigselrätten är alltså en historisk sedvana, inte uttryck för teologi. Däremot har det utvecklats olika "äktenskapsteologier" under årens lopp. Dessa ser olika ut hos de olika samfunden och varierar också betydligt hos medlemmarna i samma församling, precis som synen på naturen, på människan, på konsumtionen, politiken eller vad det vara må.

Inom varje kyrka och samfund pågår nu diskussionen om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Inom snart sagt varje kyrka finns också djupa motsättningar kring hur man ser på en sådan lag.

En civil registrering skulle lösa upp motsättningar. I många andra europeiska länder är en civil registrering obligatorisk. Man går till borgmästaren för en ceremonilös akt där man egentligen bara skriver under pappren, sedan går man till kyrkan för det rituella momentet: en gudstjänst där man ber över det ingångna äktenskapet och ta emot välsignelsen från Gud i församlingens mitt tillsammans med släkt och vänner.
Men det lär vara så att detta ligger långt borta att besluta om. Det som ligger närmare är regeringens löfte om att snart komma med en proposition om könsneutralt äktenskap. Detta förväntar jag mig under denna höst. Kd får väl reservera sig, för jalinjen har ju kraftfull majoritet i kammaren.

Vad blir då skillnaden i den kyrkliga vigselakten om vigseln är civil och prästen vid den kyrkliga högtiden bara är präst och inte statens representant? Bara ytterst små förändringar krävs och det är i momentet Tillkännagivandet, där man i så fall inte å statens vägnar ska proklamera: "Ni är nu man och hustru". I stället blir prästen den som förmedlar själva innehållet: bibeltexterna, bönerna, talet till paret och välsignelsen. Förmedlaren av riten som förklarar myten, skulle man kunna säga.

Vad vinner man?
Man slipper värderingar av de olika slag av familjebildningar som finns och alltid har funnits. Det blir en neutralitet, då alla registreras på samma sätt. Heterosexuella och homosexuella sida par sida vid sida hos borgmästaren eller lagmannen, sedan går de till sin kyrka för den religiösa riten. Då blir det upp till staten, lagstiftaren, att fatta beslut om att alla äktenskap är lika mycket värda och att det ställs samma krav på alla par som vill ingå äktenskap, nämligen att man går till tingsrätten eller motsvarande instans för att underteckna kontraktet om att man är ett par som vill leva tillsammans.
För fördjupning, läs professor Oloph Bexells artikel i SvD den 5/10.

I mitt hemlän Uppsala finns en av kd:s största motståndare till könsneutralt äktenskap. Han heter Mikael Oscarsson. Vid en debatt härom veckan hävdade han gång på gång att äktenskapet är något reserverat för man och kvinna. Han argumenterar för detta genom att säga att det varit så i hundratals år. Jag hoppas att jag genom denna text visat på att så inte är fallet. Det går inte att hävda detta teologiskt, utan bara historiskt. Jag säger som jag sa i debatten: Behöver världen mer kärlek eller mindre kärlek? Om svaret är att världen behöver mer kärlek säger jag bara: låt människor få gifta sig med vilka de vill! Vem är han eller någon annan att sätta sig över andra människors kärlek till varandra? Kärleken är en gåva från Gud, eftersom Gud är kärlek.