En vecka i berättandets och yttrandefrihetens tecken

Äntligen stod de i börshuset i tisdags: Salman Rushdie och Roberto Saviano. För mig var det en stor upplevelse att höra dem tala om människan som berättelse, om orden som inte får tystas, om den makt och censur som förkrymper våra liv. Båda har betalat ett högt pris för att de givitord åt den verklighet de lever i. Saviano var en paradox: både en självklar, stark författare med stor framgång bakom sig- och samtidigt en ung man som tvingas leva avskuren från det levande, pulserande liv som kännetecknar de flesta unga människors liv. Han tvingas i stället att leva sitt liv tillsammans med ett stort antal livvakter dygnet runt och kan inte ens gå ner till ett lokalt café för en kopp kaffe, än mindre roa sig tillsammans med vänner på diskotek eller restaurang.

Både dessa mäns frihet har tagits ifrån dem på grund av att de delat med sig av sin verklighet i bokform. Rushdie i ayatollornas Iran i slutet av åttiotalet, Saviano på den europeiska kontinenten 2008.

En människas frihet innefattar rätten att tänka, tala, organisera sig, demonstrera och tro fritt efter övertygelse. Självklart handlar detta också om att låta fantasin föra en till tidigare outforskade trakter och ge ord och röst åt denna inre resa. En människa är en mångfasetterad berättelse. Inom oss bär vi både egna minnen och erfarenheter, vår familjs berättelser, vår hembygds skrönor och utöver detta vårt lands historia. Rushdie talade om detta med stark inlevelse. Han sa att berättandet i sig är mer än den lagstadgaede yttrandefriheten. Berättandet gör oss till människor.

Redan aposteln Paulus talar om detta. På grekiska: paradidomi, paralambano (= det jag har tagit emot för jag vidare.) I ett samhälle som fungerar är detta fullt möjligt och helt fritt för varje medborgare. Alla kan där ge sina bidrag av sin vardag och verklighet. I totalitära stater där yttrandefriheten bara är något att drömma om råder tystnadens kultur. Maktens människor säger: vi berättar hur det är, ni andra tiger, annars råkar ni illa ut.

Jag kom att drabbas av den italienska ambassadörens upprördhet över att jag tog initiativet till riksdagsledamöternas upprop till förmån för Saviano. Ett helt enigt kulturutskott skrev under tillsammans med ytterligare 115 riksdagsledamöter, vilket är att betrakta som en mycket stark uppslutning. Jag vet mig inte ha sett ett upprop som så snabbt fått så många undertecknare.
I måndags åkte Camilla och jag till Italiens ambassad för att lämna över listorna. Ambassadören var upprörd och berättade att hon kände sig tvingad att protestera. Innebörden var solklar: hon menar att inga andra länder ska lägga sig i Italiens inre angelägenheter. Jag talade då om att vi är medvetna om att det råder lagstadgad yttrandefrihet i Italien, att man underteckat alla MR-konventioner, men att Saviano nu sitter emellan eftersom man inte förmått lagföra brottslingarna i Camorran.

Egentligen kan uppropet tolkas som ett stöd för strävandena att komma tillrätta med brottssyndikaten som hotar att döda Saviano för att han skrivit en bästsäljande bok om Camorran, att vi lever tillsammans på den europeiska kontinenten och att grundläggande mänskliga rättigheter måste respekteras överallt. Annars riskerar vi att hamna i en situation där självcensur kommer att råda:att författare, dramatiker, journalister, poeter och filmare inte vågar uttrycka sig konstnärligt för att man inte vill riskera att utsättas för hot och våld om man ger ord åt sina berättelser. Det var ju det Saviano gjorde efter att under flera års tid ha följt Camorran nära, på ort och ställe i Neapel.

Ambassadören och jag gästade båda i TV4:s morgonsoffa i onsdags. Det kändes något märkligt att inte föra samtalet tillsammans, utan vid två separata bord i studion. Jag fick starka sympatier efter det. Tack till er som hörde av er! Jag har under dagarna som gått givit intervjuer till tidningar över hela Europa, kanske uppåt 10-12 olika. Noterar dock att ingen enda Italiensk tidning intervjuat mig, vilket flera italienare som arbetar med MR och konstnärlig frihet talat om i mail och via telefonsamtal. Intressant och skrämmande!

Regeringen Berlusconi har en del kvar att göra när det gäller att bekämpa brottssyndikaten.
I den kampen måste vi alla engagera oss, för dessa avskyvärda gängbildningar agerar gränsöverskridande och finns i hela Europa, även här i Sverige.
Detta är en av de viktigaste frågorna för Europaparlamentet att arbeta med.
Vem vet, kanske blir det min nästa huvuduppgift.