Livshjälp!

Sorg och omsorg hör ihop. Alla kommer vi, förr eller senare, att göra djupa erfarenheter både av att sörja och vara sårbar Den som vill och vågar det, får också i livet göra erfarenheter av att vara medmänniska som förmedlar omsorg om den medmänniska som har det svårt. Ge och ta emot. Egentligen är det ju detta som hela livet handlar om. Livet är en gåva, ett mysterium som ingen av oss någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Hemligheten blir att se livet i alla dess faser just som ett mysterium, obeskrivligt och kännbart bara i inre rum. Glimtvis anar vi dess storhet. Livet är både skönt och mycket skört.

Jag är lycklig och tacksam över de erfarenheter av både livets skörhet och dess styrka som jag fått. Dels genom många års arbete som präst, dels genom min egen erfarenhet av både sjukdom och svaghet. Efteråt inser man att ljus och kärlek strömmar mot en människa när livet är som mest sårbart. Hoppet är det sista man förlorar.

Det är lätt för den som aldrig mött lidande, döende människor och som inte heller själv upplevt livshotande sjukdom att tro att man kan förutsäga hur man kommer att reagera om man får en dödlig diagnos eller en kronisk sjukdom. När man väl är där kanske man ser sitt liv i ett annat perspektiv och upplever att det finns värden i livet som man inte mött förut, men som man nu upplever när både hälsa och styrka är borta.

En sak är helt säker: på hospiceavdelningar, där människor som lever sin sista tid i livet vårdas, där skrattar man härliga, befriande och livsbejakande skratt! Det vet jag, för jag har varit där. Varför det är så kan jag inte förklara, men kanske handlar det om att man lever äkta, man behöver inte förställa sig, man har sinnena öppna både mot andra människor och mot sitt eget inre när man vet att man inte har så lång tid kvar i sitt liv. Många goda möten och samtal sker i livets sista fas, samtal som aldrig blivit av förut.

Och kanske viktigast av allt: en sjukdom eller en olycka som gör att man blir allvarligt funktionshindrad kan vara så svårt att tänka sig när man är fullt frisk att man känner att man hellre skulle välja dödshjälp om detta drabbar en. När man väl är där kan man reagera helt annorlunda. Vi vet som sagt så lite, till och med om oss själva och hur vi kommer att tänka och agera när allt ställs på sin spets. Det är som det ska. Vi är ju bara människor.