tisdag 27 april 2010

Ny videodagbok

I dagens videdagbok talar Cecilia Wikström om asyl- och migrationspolitik samt om dagens lyckade voteringar här i Europaparlamentet. Cecilia berättar om sitt rapportörskap för Dublin II-förordningen. Dublin II-förordningen är det regelverk som anger hur asylförfaranden inom EU skall gå till, t.ex. att asyl ska sökas i första ankomstland. Rapportörskapet innebär att hon kommer leda förhandlingarna om Dublin II-förordningen med kommissionen och rådet.

fredag 23 april 2010

Lycklig och tacksam

Efter att ha varit fångad i Bryssel och Strasbourg av vulkanens nyckfulla aska under veckan känns det skönt att vara hemma igen. Solen strålar och jag har ägnat mig åt vardagliga saker som tvätt, städning och annat som nästan känns lyxigt att få utföra.


Dagens boktips är Liten Ida av min kära vän och kollega Marit Paulsen. Jag skulle kunna säga mycket om boken men väljer två enkla ord: Läs den! Det är en underbar liten bok som jag anar tillkommit efter många års vånda, skriven med inte så lite hjärteblod. Jag läste den för länge sedan och fick nu tillfälle att läsa om den, i skuggan av vulkanmolnet.

Den känsla boken lämnar efter sig är dubbel: Dels övertygelsen om att kampen för alla människors värde måste utkämpas i alla tider och på alla platser, dels att europauppdraget främst handlar om att tala om EU som ett fredens projekt. Men den största känslan är ömhet för den lilla flickan som blev kvinnan som jag håller så mycket av.

onsdag 21 april 2010

SWIFT igen

Eftersom så många parlamentariker hade svårt att ta sig till Strasbourg denna vecka för sessionen så har alla voteringar ställts in. Debatterna har dock hållts som vanligt. Själv blev jag ju fast i Bryssel i fredags och därför hade jag möjlighet att ta mig hit genom att lifta med Marit.

Nya förhandlingar pågår med USA om ett nytt SWIFT-avtal (Europaparlamentet fällde ju det tillfälliga avtalet i februari bland annat p.g.a. brister i integritetsskyddet). Parlamentet vill nu anta en resolution där man återigen listar de krav man har på ett sådant avtal. Om det talade jag idag i kammaren.

måndag 19 april 2010

Flanders Fields

En utflykt som borde vara obligatorisk för alla som ägnar sig åt europafrågor är den ca 110 km långa resan från Bryssel till den lilla staden Ypres. Den staden bär den tydligaste vittnesbörden om krigets offer och de nästan ofattbara förlusterna av unga mänskliga liv. En bit utanför staden är krigskyrkogårdarna grannar med villaområden och bondgårdar. Jag vet inte hur många vi såg, men nog var det fler än tio, utan att vi letade efter dem råkade vi köra förbi dem.

Den starkaste upplevelsen fick jag vid ett besök vid den största av dem, Tyne Cot, i Passendale. Där ligger tolvtusen unga män begravda och namnen på 35.000 finns inristade i muren som omger kyrkogården. Oerhört starkt framträdde de vita gravstenarna i solen.





A soldier in the great war. Known unto God.



Krigets fasor kryper en inpå skinnet när man går i skyttegravarna vid museet.
Ofattbart att tänka sig hur de unga männen levde där under så lång tid under så ohyggliga levnadsomständigheter.



Jag fann själv nästan lycka av att hitta dikten nedan.

In Flanders Fields
by John McCrae, May 1915

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

Inspiration for the poem — In Flanders Fields. During the Second Battle of Ypres a Canadian artillery officer, Lieutenant Alexis Helmer, was killed on 2 May, 1915 by an exploding shell. He was a friend of the Canadian military doctor Major John McCrae. John was asked to conduct the burial service owing to the chaplain being called away on duty elsewhere. It is believed that later that evening John began the draft for his famous poem 'In Flanders Fields'.

fredag 16 april 2010

Fångad!

Här är jag, i Bryssel, och kan inte komma härifrån!
Konstaterar att inför Gud och vulkanaska är vi alla lika.....

onsdag 14 april 2010

Sorgens ansikten

Den ofattbara tragedin, att 96 av Polens främsta ledare inom politik och statsförvaltning så tragiskt omkom i helgens flygolycka, har präglat parlamentet och vårt arbete.

Det är sorgens kanske vackraste ansikte jag kommit nära genom mina kollegor och parlamentets anställda. Alla är de samlade, svartklädda och allvarliga. De kan också visa sin sorg och saknad och är här för att dela sorg med varandra.

Vi höll en minnesceremoni idag i plenisalen. Talmannen talade, gripande. Hans hela uppenbarelse inger största respekt, nästan vördnad. Han talade om flera av de omkomna på ett sätt så att vi alla förstod den personliga förlusten, "han var minister i min regering, hon var en av dem jag kände".

Musiken var väl vald. Vad spelar man när nästan hundra ledande polacker dött vid en enda tragisk olycka, om inte Chopin? Och så Beethovens Europahymn så klart. Känslan i rummet var väldigt starkt emotionell. Det kändes som om namnen aldrig skulle ta slut. Kollegorna som på polska läste namnen var påtagligt berörda.

Min känsla var: hur ska jag kunna uträtta något alls efter detta? Det har jag i alla fall gjort. Många viktiga möten har det blivit, särskilt oförglömligt ett seminarium om Cypern, där jag gjorde ett starkt uttalande. Dessutom uppskattade jag mycket mötet med 25 retorikstudenter och deras lärare från Uppsala Universitet. De var alla hemma hos mig igår kväll. Otroligt att man kan bjuda 25-30 personer hem till min lilla lägenhet - men det fungerar faktiskt riktigt bra. Idag ställde de smarta, kul frågor. Precis som man kan förvänta sig av retorikstudenter från Uppsala Universitet!

Videodagbok

Från och med nu kommer jag med jämna mellanrum att ha en videodagbok härifrån parlamentet. I videodagboken tänker jag prata om sådant som är aktuellt i parlamentet och även ta upp frågor och ämnen kring vilka jag skulle vilja få synpunkter och idéer från er som följer mitt arbete. Här nedan ser ni mitt första inlägg och jag hoppas att detta kan komma att bli en viktig kanal för kommunikation mellan er i Sverige och mig i Bryssel! Alla dagboksklippen kommer finnas på min egen YouTube-sida WikstromMEPCecilia's channel. De kommer även att läggas upp på min Facebooksida.



">

torsdag 8 april 2010

Sverige blir igen en ankdamm

I vår tid, som kännetecknas av ett enormt utbud på mediaområdet, är det inte utan att man tar sig för pannan idag. Mångfalden ser förvisso på ytan ut att ha tilltagit: det finns massor av kanaler, bloggar, nättidningar osv. I själva verket har mångfalden uteblivit. Det är samma sorts "gör om mig-, sup ner dig-, svara på larviga frågor och vinn en miljonprogram" och tomt och innehållslöst babbel i alla svenska TV-kanaler. Mångfald har blivit ännu större enfald. Pinsamt är vad det är.

Dagstidningarna ser ut att välja samma väg. Svenska Dagbladets superkorre Richard Swartz försvinner efter 40 år på svenskan efter att ha tackat nej till ett sniket erbjudande om att bli radbetalad frilansare.

Rolf Gustavsson möter samma öde. Kontoret i Bryssel försvinner och den i särklass skickligaste och mest uppskattade EU-journalisten åker hem för attt sitta på elefantkyrkogården tillsammans med alla andra proffs.

I en tid av ekonomisk kris där papperstidningarna måste se om sitt hus ändra inriktning är självklart. Men nog borde man kunna konkurrera med kvalitet och tänka i termer av att möta en någorlunda insatt läsekrets med bättre korrar och smartare innehåll kan man tycka. Eller har hela mediasverige valt att slå in på enfaldens väg? Ska vi alla förlita oss på omvärldsbevakning som baseras på bristfälligt insatta journalister som googlar och följer andra riktiga korrar via nätet? Lever vi i en globaliserad värld eller inte? Ska jag omedelbart säga upp mina prenumerationer på papperstidningar och uppdra åt mina medarbetare att stå för min fortsatta bildning via webben?

Berättelserna om människor, länder, religioner och kulturer är inte längre var mans egendom via utstationerade korrespondenter, vars återgivning jag baserat mitt arbete på och älskat att ta del av. Vad de gjort för allas vår allmänbildning och empati går inte att klä i ord.
Jag är arg.
Och besviken.

onsdag 7 april 2010

Seminarium om alkoholreklam riktad mot unga

Idag har jag stått värd för ett välbesökt seminarium i parlamentet. Det är inte helt vanligt att man lyckas samla så mycket folk som 60-70 pers en vanlig dag när de flesta kollegor är dubbelbokade hela dagen och springer runt mellan möten och olika hus. Desto gladare är jag, som stod värd för det hela. Det står helt klart att det finns ett linjärt samband mellan ungdomars konsumtion och hur reklamen utformas.

De exempel vi fick se av de intressanta föredragshållarna fick mig att fatta att i vår tid, som ju präglas av ungdomars sökande och starka självkritik, har reklammakare och producenter gått in för att möta dessa ungdomars behov. Man visar fram vackra, sexiga, framgångsrika, sportiga bilder på produkten, ofta hänvisande till evenemang som musikfestivaler och produktplaceringar i filmer och liknande.
Tacka sjutton för att den som är osäker suger i sig detta!

En annan ingång i problematiken är att Europa är den region i världen som konsumerar mest alkohol per capita, framför allt ungdomar dricker mer än förr. Tänk vad detta kommer att betyda för våra välfärdssystem! Rökning, alkohol och övervikt är redan nu de största hoten mot folkhälsan. Fortsätter detta är det en katastrof som vi har att möta inom kort!

För 15 år sedan kunde en läkare inte vägra att operera en rökare. Det gör man idag, hela tiden. Man kräver att man varit rökfri under en viss tid för att man ska genomföra en operation. Likadant är det med överviktiga. En operation kan innebära för stora risker, varför läkaren kan kräva att man först går ner i vikt innan man kan bli opererad. Jag tror att vi kan emotse en utveckling där man inom kort kan avkräva att en patient slutar dricka för att få behandling. Men ännu talar man inte om detta särskilt högt. Tro mig, det kommer!

Måttfullhet är en dygd som bekant. Jag är själv inte nykterist, men inser allvaret att allt fler unga människor dricker allt mer och allt tidigare. Idag skriver Maria Larsson med fler om föräldrar som bjuder sina tonåriga barn på vin. Dessutom lär det vara vanligt att föräldrar "köper ut" åt sina barn. Jag kallar det langning och det är faktiskt ett brott! Aldrig i livet skulle jag göra det åt mina killar - och de skulle aldrig komma på tanken att be om det! Däremot talar vi om konsumtion, om rökning och har ibland heta diskussioner om droger. De vet min hållning och jag vet att de respekterar den. Vi behöver tala med unga människor, också om sådant som är svårt.

It takes a village to raise a child! Fler vuxna måste bry sig! Att bry sig är ibland att vara obekväm. OK - då är jag det!

tisdag 6 april 2010

Påskfirande och bokupplevelse

Påskhelgen har ägnats åt att umgås med underbara människor, vara ute i naturen, gå i kyrkan och äta härlig mat. Det har varit en för mig fantastisk och ovanlig helg.

En stor bokupplevelse har jag haft i att ta del av Clarence Crafoords memoarer: Försök till kärlek och svek. Storartat författarskap på många sätt, inte minst genom den ärliga och uppriktiga vilja man skönjer rakt igenom berättelsen. Ibland förundras han själv över att livet blev som det blev, han har inte riktigt någon förklaring. Det känner jag igen från mitt eget liv. Mycket skedde som kanske inte var det man mest strävat efter eller hoppats, men omständigheter pekade i en riktning och det fanns inte mycket att sätta emot av olika skäl.

Jag hör till den grupp människor som nu i åldern 40+ uppskattar att ta del av litterära monografier och memoarer. För bara tio år sedan hade dessa former av författarskap absolut ingen hög prioritet hos mig, men nu älskar jag att läsa om människors liv och livsvägar. Försök till kärlek och svek. Det kunde lika gärna varit min livsväg som kunde sammanfattas så. Så mycket god vilja som inte räckte till, så många försök att upprätta, överse med, gå vidare trots allt. Men till slut har det blivit precis det man inte önskat: misslyckanden och svek.
Kanske har vi alla känt det så ibland? Men nog är det smärtsamt att inte räcka till, att tvingas inse att det goda man önskat inte räckte hela vägen fram.

Psykiatern Crafoord skriver med värme och inte så lite humor om sitt liv. Det är intressant att ta del av hur han byggt upp dynamiskt inriktade psykiatriska verksamheter på flera håll i landet, om motsättningar, kritik och konflikter. Det som bär berättelsen rakt igenom är i alla fall hans humanistiska människovänliga perspektiv som man kan skönja i alla medicinska prioriteringar.

Det som är sorgligt är att det han förmått professionellt räckte inte till för hans närmaste och de primära relationerna. Även detta kan präster, psykologer och andra "människovårdare" känna igen sig i. Man vet att man fått betyda något, ofta till och med mycket, för medmänniskor i kraft av yrke och ämbete, men till de allra närmaste har det varit svårt att nå fram till.

Hur som helst rekommenderar jag gärna Crafoords bok. Läs den och förundras över livet som det blev - och som det kan bli. För nog måste vi, trots alla försök och alla misslyckanden, ändå våga tro på nya livsmöjligheter för var och en människa av god vilja?