Gästpredikant

Söndagen i Hedvig Eleonora vackra kyrka kommer jag att bevara inom min länge, länge.
Tillsammans med kyrkoherde Sven Milltoft, en gammal kollega och vän, underbara musiker och sångare, kyrkvärdar och medarbetare fick jag sominbjuden gästpredikant fira domssöndagens högmässa med efterföljande lunch.

Några har bett om min predikan över evangelietexten Matt 13:47-50. Här kommer den.


Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött. Nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort. Går och tänker på allt det där man borde. Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort- men det är så väldigt lite jag gjorde…

Så skriver Tove Jansson i Höstvisan. Det finns tider då vi lever i kompakt mörker, när vägen känns oändligt lång och måste vandras i ensamhet. När vi minst anar det kommer dagen när kylan tilltar och mörkret brer ut sig. Kanske är det en sorg eller sjukdom som förlamar oss, en separation som medför känslor av vanmakt, otillräcklighet och skuld. Eller också kan det vara ett misslyckande i arbetslivet som gör att vi fäller hårda domar över oss själva och isolerar oss så att ensamheten bokstavligen blir vårt öde. Alla har vi varit med om den här sortens dagar. Då gör det ont att leva. Det är svarta dagar. Domedagar.
Det är sådana dagar man längtar efter att vrida klockan tillbaka. Om bara inte detta skett….om jag bara inte sagt eller gjort så….Men tiden är irreversibel. Det går inte att göra en handling ogjord när den en gång blivit gjord. Hur ofta har inte jag, och säkert också du, önskat att vi kunde backa bandet för att en gång till få uppleva den äkta kärleken som en gång fanns, den dag barnen föddes och lades i vår famn eller den dag vi kände att vi hade en plats och en uppgift som var tänkt för just mig eller dig. Men tiden går bara åt ett håll och vänder aldrig tillbaka. Tidens villkor är begränsning.

Frågan är om vi inte just nu lever i en slags ödesmättad tid, en domedagstid.
Den globala finansiella oron griper omkring sig och många människor oroar sig över att förlora jobbet, över hur räkningarna ska betalas och känner panik inför att inte kunna bo kvar om räntorna stiger. Och klumpen i magen, känslan av oro inför dagar som kommer består, vecka efter vecka. Bilderna av ministrar i svarta bilar som åker till krismöten i USA och EU, bankanställda som bär ut sina saker när konkursen var ett faktum, isländska bankerna som gått överstyr - och här hemma har vi Carnegie och svallvågorna efter det. Ingen vet hur eller när detta ska sluta. Domedagskänslan kunde inte vara tydligare.

Evangelietexten gör det bara värre…skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen.
Där ska man gråta och skära tänder. Detta är sannerligen domedag!
När jag för 16 år sedan var på sluttampen i prästutbildningen minns jag ett tillfälle när vi fick ta ut de värsta predikotexterna. Denna text bottennoterades av så gott som alla. Men i år känns den nästan som en verklighetsbeskrivning.
Det brinner under fötterna på många. På dagarna oroas vi och på natten skär vi tänder av den inneboende ångesten.

Vet ni att en av de främsta orsakerna till huvudvärk är just att man gnisslar tänder i sömnen? Jonas Gardell skriver om detta i en av sina sånger som handlar om hur det är att inte längre vara ung och attraktiv: jag har bettskena i mun när vi har släckt. Jag är inte särskilt snygg och du är likadan. Och fulare lär vi väl också bli…Ett öde värre än döden, en domedag måhända, för en artonåring, verklighet för alltfler av oss 40-plusare.

Och evangeliet talar om fiskarna, både de goda och de onda. De goda känner vi. Jag lagade till ett par väldigt fina till middag igår. Men de fula fiskarna känner vi också. Det är slamkryparna som glufsar i sig barn, grooming kallas det för när män utger sig för att vara någon annan på Internet för att sedan utnyttja barn sexuellt och för alltid såra deras tillit. Till de fula fiskarna hör också hajar, både finanshajar och narkotikahajar som för egen vinnings skull drar ner andra i fördärvet. Där finns rovfiskar i stora stim. Några av dem finns i Halland i vinter, där man gravt kränker och vanvårdar gamla människor på vårdhem. Vård blir vanvård när rovlystnad och girighet får råda.
Och så finns så klart de stora stimmen av svärdfiskar, som ägnar sig åt förtal, negativa omdömen och avundsjuka. Det är de som sticker till med sitt svärd och använder både lögn, elakhet och feghet som metod att nå sina egna mål. På botten finns vassa sjöborrar och maneter som sprider ut splittring och misstro. Somliga av de fula fiskarna är giftiga. De förlamar den som råkar röra vid dem både till kropp och själ, kanske för hela livet. Och så finns de hala ålarna som glider fram överallt. Dem känner vi alla, dem behöver vi inte kommentera.

Ska det verkligen en dag bli så att människor delas in i onda och goda? Är det inte en ovanligt förenklad bild av människan? Finns det över huvud taget någon enda som är alltigenom ond eller helt och hållet god? Är inte detta avsnitt ur Matteusevangeliet osedvanligt hårt- en sådan text som har skrämt bort människor från allt vad kristen tro heter? Kanske känns det extra jobbigt för att vi känner igen situationen att godkännas eller underkännas från våra vanliga liv. Vi minns tentamensperiodernas godkänd eller icke godkänd, att godkännas eller inte till ett jobb vi sökt- många har skräckupplevelser av att ha blivit ratad, att ha hamnat utanför. Själv minns jag skoltidens idrott när jag alltid valdes sist till lag som hade med bollar att göra, jag hade och har bollskräck. Domedag håller vi över andra människor. Vi tycker oss veta vad som är rätt och fel, vem som är god och ond. Hur många har vi inte snabbt dömt ut? Men jag tror att de hårdaste domarna fäller vi över oss själva. Vi håller domedag över alla våra fel och brister - och då blir det långt till förlåtelsen.

Men godhet finns ju också! Höstvisan fortsätter:
Skynda dig, älskade. Skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.
Nyckeln stavas kärlek. Skynda att älska. Jesus själv säger: ni ska älska varandra.
När jag tänker på domens dag tänker jag på ansvaret för min nästa. En av domssöndagens texter är den dramatiska berättelsen om hur Jesus jämställer sig själv med alla som hungrar och törstar, som är sjuka, saknar kläder eller sitter i fängelse. Vårt sätt att möta medmänniskan blir liktydigt med vårt sätt att möta Gud. Skynda att älska! Alla har vi sett människor i nöd. Det finns fler hemlösa i Stockholm än i USA:s storstäder i förhållande till folkmängd. Det bor säkert ensamma människor alldeles nära dig och mig. Det finns någon som väntar på just dig, din värme, ditt engagemang, din tid.

Dagarna mörknar minut för minut. Domen är inte ett bokslut vid slutet av vårt liv, det är sanningen som bryter in i vårt liv, här och nu. Sanningen om oss själva och vårt liv, om hur vi lever, väljer och agerar. Domen- det är när alla våra fel och misslyckanden blir synliga, för Gud och för oss själva. Men domaren är han som dömer med kärlek. Han erbjuder förlåtelse. Vi får nya livsmöjligheter och chanser att tänka annorlunda, att agera på ett annat sätt, att våga möta oss själva. Vi blir tagna på allvar och sedda med kärlekens ögon. i första Johannesbrevet står det att vi ska tänka oss domens dag med frimodighet.

När vi minst anar det möter han oss - och vi får se fram mot det mötet med tillit. För när vi möter honom kommer han både att se försonande på oss- och samtidigt förvänta sig något. Att vi ska vara med och se medmänniskan.
Ta ansvar och bli medarbetare i livets tjänst. Tända ljus, för det är nära till natten, som Tove Jansson skriver.

I vår tid är skuldkänslor något som förföljer de flesta av oss. Domen över oss själva faller hård. Vi har misslyckats, varit för tuffa, vi har sårat andra och brustit i våra relationer. Kyrkan behöver därför inte skuldbelägga någon, utan tala om var förlåtelsen finns och vem befriaren är.
Domssöndagen påminner om livets gåva, om ansvaret och möjligheterna.
Ingen är alltigenom god, alla står vi där, tyngda av det vi bär på.
Ansvaret får vi känna denna dag, men också öka vårt mod att våga se med ömhet på oss själva och allt vårt liv rymmer av medgång och motgång, av tyngd och lätthet. Genomlyst- men älskad. Sådan är kanske domen. Att Någon låter oss förstå sanningen om oss själva, låter oss förstå varför livet blev som det blev och dag för dag lära oss att försonas med det….

Livet är en gåva som ges dag för dag. Det ska vi inte slarva bort. Det du och jag gör idag är viktigt, kan betyda mer än vi anar. En dag ska det komma i ljuset. Både det goda vi gör och det vi inte är stolta över säger ju sanningen om oss. Inom oss bär vi både gott och ont. Alla har vi som livsuppgift att tända ljus i mörkret- men alla har vi också del i världens bortvändhet från Gud och från varandra. Var inte rädd, säger Jesus ofta. Var inte rädd för livet, inte för döden, inte för domen. Skynda dig, älskade, skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten….. amen