onsdag 19 maj 2010

Human organdonation i Europa

En konsekvens av den fria rörligheten inom EU är att människor lever, älskar, pluggar, arbetar och dör i ett annat medlemsland än det land där man föddes.
Därför är jag glad att jag fått vara med och i någon liten mån bidra till att medlemsländerna nu kommer att verka för att man upprättar system där man kan komma att bli donator inom hela EU om det är ens önskan.

Utmaningarna på det här området är många. Politiskt måste vi svara upp mot de förväntningar som finns från alla dem som alldeles för länge tvingas gå i en oviss väntan på ett organ som kan betyda skillnaden mellan liv och död. Uppemot 60.000 människor står i kö i väntan på ett organ och varje dag dör en människa som skulle kunnat räddas till nytt liv om det hade funnits ett lämpligt organ att tillgå.

Det sista man kan göra för en medmänniska är att ge ett av sina organ när ens eget liv är slut. För mig har det alltid varit en självklar ståndpunkt och jag är väldigt glad och tacksam över att flera kollegor vid gårdagens debatt gav uttryck åt samma sak. EU är på väg. Det är klart att det kommer att ta tid, men nog är det en ljus framtid vi möter tillsammans.

Jag kan nästan inte tänka mig en finare och vackrare illustration till vårt gemensamma Europeiska samarbete än det där vi river både bildliga och bokstavliga murar mellan våra folk när en person som avlider i ett av våra medlemsländer får möjlighet att under säkra och ordnade former ge den yttersta gåvan, ett organ - och i förlängningen livet - till en medmänniska i ett annat medlemsland. För mig är detta ett av de finaste tecknen på samhörighet och enighet på vår kontinent. Där liv tidigare utsläcktes på slagfälten ges det nu istället som en gåva över nationsgränser, från människa till människa.

Videodagbok från Strasbourg

I min senaste videodagbok talar jag om vad som är på gång här i Strasbourg under maj-sessionen. Veckan innehåller allt från betänkanden om organdonation till mitt rapportörskap för Dublin II-förordningen. Dessutom slår jag ett slag för yttrandefriheten!

tisdag 18 maj 2010

Vilks igen

Det är inte något annat än en skam när människor faller till föga för alla möjliga tillrättalagda argument för att lägga en blöt filt över en konstnärs grundläggande och självklara rätt att uttrycka sig konstnärligt. De senaste dagarna har jag hört så många stolligheter att jag nästan skäms över dem som uttrycker sig så luddigt kring den yttrandefrihet som vi alla borde hålla högt. Jag har sagt det och gör det igen: Lars Vilks konst kan man kritisera utifrån estetiska kriterier och kvalitetskrav. Själv tycker jag verkligen att hans konst lämnar en del övrigt att önska - men hans rätt att producera dessa alster av skiftande kvalitet måste till varje pris försvaras. Läs min artikel i Expressen om du vill veta mer om hur jag tänker.

Angreppen på Vilks i samband med hans föreläsning vid Uppsala universitet är en stor skam och ett nederlag för alla oss som försvarar demokratin och yttrandefriheten. Attentatet på hans hem är en sorg och ett stort nederlag för den demokrati som vi alla är en del av. Lars Vilks måste få producera sina stolligheter, ocensurerad. Däremot ser jag fram mot den dag då han igen uttrycker sig så spännande som han gjorde tidigare. Jag minns t.ex. att han satte ISBN på en stor installation och det blev en bok. DET var intressant och gränsöverskridande och föranledde en hel del tankar och associationer. Allt var inte bättre förr. Däremot är det lätt att se att det är sämre nu med både det ena och det andra.

Andra som skrivit på ämnet är Christer Nylander, Paulina Neuding och Johan Lundberg i DN idag, Anna Starbrink, Jan Kallberg om Uppsala Universitets agerande, Elisabeth Ohlsson Wallin, John Nyzell och Erik Svansbo.

Strasbourg: kylslaget!

Underlig vår är det i år. Kallt och eländigt i hela Europa verkar det som. I går drog verksamheten igång för fullt som vanligt och jag jobbade på hela dagen och avslutade med en trevlig midddag med ett par journalister från Sverige som är här på studieresa. Samtalet kom att handla om många olika saker, främst europafrågor av skilda slag, den bristfälliga mediaspeglingen av EP och andra liknande frågor. Ändå kom jag att bära med mig en helt annan mening från kvällen. En av dem sa: "Ingenstans blir klassamhället tydligare i Sverige än i informationssamhällets tid." Det är naturligtvis alldeles sant. Alla tror ju att sanningen finns lätt åtkomlig på nätet. Fördjupning fattas. Allt fler har inte ens en morgontidning att bläddra i, låta sig inspireras av och hämta ny kunskap ur. Man litar för mycket till nätet - med ytlighet som följd. Vad göra?

Deppigt är det att ta del av en del handlingar inför denna session. Sådant som skulle kunna betyda just fördjupat samarbete, förhöjd kvalitet och intensifierad satsning på bildning, ungdomar, universitetssamarbeten och forskning blir bara tomma ord. Mycket snack och liten verkstad, författad av kulturutskottet i form av nya strategier. Ingen kan vara emot, för allt låter ju bra. Problemet är att det blir ännu en papperstiger, ytterligare ett tandlöst dokument som värmer en bokhylla. Det var därför jag valde bort kulturutskottet här. Den nytta jag kan göra i JURI och i LIBE är tveklöst större. Men det smärtar mig att kulturen och bildningen i EU betraktas just så här, i det kulturellt så rikt diversifierade Europa.

torsdag 6 maj 2010

Senaste nytt från Europaparlametet

I min senaste videodagbok talar jag om veckan som gått i Europaparlamentet och om mitt besök hos den svenska kontingenten på "Camp Victoria" i Kosovo.

Litauen - åter en besvikelse

Förra sommaren jungfrutalade jag under EP:s session i Strasbourg. Talet handlade om "censurlagen" eller "morallagen" som Litauen ville införa och som skulle leda till hets mot oliktänkande, särskilt homosexuella. Lagen modifierades senare, bland annat efter vår debatt och resolutionen som blev resultatet av debatten.

Nu har riksåklagaren i Litauen dragit in demonstrationstillståndet för Baltic Pride, trots att polisen inte ser säkerhetshot, se artikel i DN.

Det måste vara ohyggligt och väldigt stigmatiserande för varje homosexuell att leva i ett klimat där hela ens liv och existens ifrågasätts och kritiseras och där man inte offentligt får tala om vem man är och visa vilket liv man valt att leva.
Detta är en grav inskränkning av grundläggande mänskliga rättigheter och står i strid med europeiska grundläggande värden. Både Lissabonfördraget och Europakonventionen slår fast att varje europeisk medborgare har rätt till mötesfrihet och yttrandefrihet. Vad man gör nu är helt i strid med dessa.

Jag finner hela situationen avskyvärd och tar starkt avstånd från riksåklagarens godtyckliga sätt att förhindra en fredlig manifestation.

Tal i kammaren

Igår talade jag i kammaren om EU:s anslutning till Europakonventionen och Europadomstolen. Denna anslutning kompletterar och stärker skyddet av EU-medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter eftersom den innebär att även EU och dess institutioner nu kommer att vara föremål för Europadomstolens rättsskipning.

måndag 3 maj 2010

En europeisk klädkod?

Belgien och Frankrike håller på att sätta ner foten ordentligt. Frågan är bara i vad och hur djupt. Det handlar om frågan om förbudet eller rätten att bära niqab, alltså burka. Förra måndagen, när jag var på väg till Bryssel, såg jag för första gången i Uppsala en kvinna som var klädd i burka. Det kändes faktiskt inte alls bra. Den anonymitet som en burkaklädd kvinna påvisar stämmer inte med hur jag ser på individens plats i en modern demokrati. Demokrati betyder ju eget individuellt ansvarstagande och förutsätter att man för sin egen talan, ser varandra i ögonen och visar sitt ansikte.

Min kollega i Alde, Sylvana Koch Merin, har idag gått ut och krävt ett europeiskt förbud mot burkan. Jag förstår och sympatiserar med tankegångarna, men vill inte att man på europeisk nivå ska fatta beslut om hur människor ska klä sig. Det gör medlemsländerna bäst själva. Politik uppstår ju inte i ett vakuum, utan i en kontext som skiljer sig från land till land. Därför kan det som är OK i ett land vara kontroversiellt och svårt i ett annat.

Grundläggande för mig är varje människas rätt att göra sin röst hörd, att delta i allmänna val, att fatta beslut, att underteckna kontrakt och så vidare. Detta innebär att se varandra i ögonen, att skaka hand, att skriva sitt namn. Kort sagt, att ta plats på samhällets olika estrader.

I Sverige menar jag därför att niqab eller burka inte kan ses som eller accepteras som ett religiöst plagg. Den tar nämligen ifrån individen hennes rättigheter.

I Frankrike har man alltid tillämpat assimilation som integrationsinstrument. Fransmännen säger sig vara emot etniska ghetton, även om det är just precis det som är en del av deras problem. De vill inte följa det som ses som en anglosaxisk modell. Invandrare som talar fin franska, franska koder, stil, kultur och smak är accepterade och väl integrerade. Man menar att en kvinna i niqab utgör själva sinnebilden av en subversiv rörelse som hotar den demokratiska traditionen och visar på radikaliseringen som i sig utgör ett hot mot demokratiska stater.

Så länge det handlade om slöja sa jag: det är inte intressant vad en flicka eller kvinna har utanpå huvudet. Det intressanta är vad hon har inuti huvudet! Men slöja är en sak, burka en annan. Frågan om den europeiska klädkoden kommer nog att diskuteras länge och väl. Vad tycker du?

Konflikternas Kosovo

I torsdags reste Caroline och jag till Pristina, Kosovo, för att ta del av den svenska kontingentens arbete. Det har gått mer än tio år sedan de första svenska soldaterna satte fot i Kosovo och jag har länge känt ett behov av att följa deras arbete på plats. Det hela började i vintras med att jag talade med Generalmajoren Anders Brännström vid högkvarteret i Stockholm och han kom att bli den som sände iväg mig.

Jag har nog aldrig bott på camp förut. Det närmaste jag kommit är väl de konfirmandläger jag höll i som ung präst. Så nog kändes det lite pirrigt: skulle vi bo i tält? Skulle militärerna vara intresserade av att låta mig delta i arbetet och svara på alla slags frågor? Frågorna snurrade under flygresan, men allt föll på plats direkt vi landat på Pristinas flygplats. Där möttes vi av överstelöjtnanten Lena Persson Herlitz med medarbetare och transporterades i militärens fordon med den svenska flaggan på och kördes till förläggningen på Camp Victoria. Nej, det var varken tält eller barack, utan VIP-förläggning i MUPhuset!

Programmet var väldigt intressant och mångskiftande. Alla berättade på ett initierat, intressant och kunnigt sätt om sina uppgifter. Vi fick direkt en briefing om SWECONs verksamhet och gick sedan en rundvandring som innefattade demonstrationer av fordon, sjukvård, minröjning och allt möjligt annat. Behöver jag säga att alla var fantastiskt trevliga och gärna öppnade för samtal om alla tänkbara ämnen.

Imponerande är också sättet man fördrar ärenden på: kort, koncist och effektivt. Jag tänkte genast på den politiska världen som ju inte kännetecknas av precision och korta rapporter. På morgonen kl 07.00 satt hela ledningen i sambandscentralen och en efter en klev ansvariga fram för att rapportera till ÖVLT. Det kändes som om hon personligen var mottagare av meddelandena. Lena är en imponerande människa. Ledigt, vänligt och professionellt leder hon förbandets verksamhet. Hon är dessutom väldigt trevlig och kul att umgås med. Hon och jag var tillsammans nästan varje stund under hela besöket. Jag känner stor tacksamhet att hon avsatte all denna tid för mig.

Varje morgon började dagen med frukost och sedan satte jobbet igång. Hur många av er tror att de flesta börjar träna före frukost? Här såg jag 251 killar och tjejer som lever väldigt sunt. De lägger sig tidigt och kliver upp tidigt, frukosten är över vid sju och allt stänger kl 22.00! Arbetar gör man hela dagen. Söndagen är lite mer av vilodag för några då man kan läsa och promenera på området. I mässen dricker man en eller högst två öl. Ingen får gå ut på stan civilklädd, inte tillåtet att besöka krogar eller pubar.

På fredagkväll var det frågesport och Valborgsmässofirande - jättetrevligt och nyktert. Kören sjöng och majbrasan sprakade. Det kändes nästan gammeldags familjärt och mysigt. Min prästkollega Mikael Sundquist ledde kören. Han var också en fin bekantskap och jag är säker på att han gör stor nytta bland alla dessa människor som arbetar hemifrån under så lång tid.

Det blev en hel del externa aktiviteter också: svenska representationen vid sektionskansliet, som snart uppgraderas till ambassad, med ambassadören Fredén från Skopje; KFOR:s huvudkontor; EU:s verksamheter EUSR och EULex; Klostret i Gracanica, med mera. Superintressant blev samtalet med NATO-generalen och LMT (Liaison Monitoring Team) och SWENIC. Här sysslar man med underrättelseverksamhet och lägger intellektuella pussel. Jättespännande! När jag blir officer ska jag absolut syssla med underrättelseverksamhet! Jag gladde mig hur som helst mycket åt att få möta dessa kunniga, intressanta och genomtrevliga människor och hoppas att jag får träffa några av dem igen.

När vi reste hem på söndag eftermiddag kändes det bra att som folkvald ha fått följa våra svenska soldaters arbete utomlands. Jag hoppas att jag ska kunna bidra till en positiv syn på försvaret och att vi alla är stolta över våra soldater som kämpar för människors frihet och för fred utanför Sveriges gränser.

Därför blev det ju extra cyniskt att komma hem och finna att de rödgröna vill göra besparingar på försvaret i storleksordningen 2 miljarder! De har inte fattat att de insatser försvaret gör för fred och för att säkra mänskliga rättigheter i andra länder görs för oss alla.