onsdag 29 oktober 2008

Dagens tanke 29 oktober

En bokälskare
går aldrig
ensam
till sängs....


Vem tar du med dig?

Bildningsdiskussioner

Nu börjar morgonmötena allt tidigare. Idag gav jag mig iväg på min svarta cykel, långsamt för det var fruktansvärt halt, mot centralstationen i Uppsala för att kliva på tåget 07.10. Kylan bet i kinderna. Kaffekön i pressbyrån var för lång för att jag skulle hinna invänta min tur. Alltså blev det inget kaffe, men koncentrerat arbete med handlingar under hela resan.

Väl framme satt jag ordförande i ett frukostmöte 8.00 med riksdagens tvärpolitiska grupp som arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Det är ett otympligt namn på väldigt viktiga frågor: bistånd, mödravård, sexualundervisning, Hiv/Aids, undervisning om samlevnad, preventivmedelsrådgivning, tabubekämpning, rätt till fria och säkra aborter - och mycket annat både nationellt och internationellt. Tillsammans har vi, ledamöter från alla sju riksdagspartier skrivit motioner, jobbat med artiklar, gjort seminarier. Nu ska vi fortsätta arbetet med att försöka få upp frågorna på agendan inför det svenska ordförandeskapet i EU. Men vi ska också agera opinionsbildande. Jag brukar skriva en debattartikel på den internationella Aidsdagen 1/12, kommer förmodligen att göra det även i år. Vore kul om fler partier hakade på.

En timme senare mötte jag min partiledare och landets utbildningsminister, Jan Björklund, och följde honom till min alliansgrupp i Kulturutskottet, där vi hade ett bra samtal om bildningens principer. Det handlar som bekant inte om antingen kultur eller om utbildning, utan om både och. Jan beskrev på ett mycket fint sätt sin syn på skolan som den allra viktigaste arenan för kultur. Han talade om de tre ämnena historia, religionskunskap och svenska som de stora förlorarna. Varje gång timplanerna förändrats har undervisningen i dessa ämnen minskat, trots att de är avgörande för kulturell delaktighet och berättar om vårt kollektiva minne. Jan imponerade idag och jag skulle önska att han lite oftare ville tala om kultur och bildning, för han gör det väldigt bra. Dessutom kan han göra sådana här sammanträden både intressanta och trevliga. Han har en förmåga att se och bekräfta dem som deltar- en väldigt fin egenskap hos alla, men särskilt viktig hos en partiledare. Det länsförbund vars ordförande jag är, Uppsala län, var först med att offentligt peka ut Jan som partiledare. Det var klokt av oss.

Dagen rullade på med möten, bland annat om public service-utredningens remissvar. Sedan följde votering och en väldigt lång personintervju för Expressen. Förmodligen görs det som en personporträtt på mig som "kulturtant". Det är OK, jag gillar att uppfattas så även om jag inte är en tant. Men kulturbärare är jag, absolut. Ännu mer tal om bildning, om litteratur, musik, attityder och kulturvanor hos olika befolkningsgrupper. Jag ogillar journalister som på ett ytligt och förenklat sätt försöker förstå vem de talar med genom att fråga triviala saker som vilka böcker man har på sängbordet. Jag känner mig alltid lite obekväm av såna frågor, för mina svar blir så oväntade för dem och så obekväma att det inte kommer några vettiga följdfrågor. Den här killen var annorlunda. Han tog sig tid, resonerade och bidrog själv. Dessutom var han bildad och välformulerad. Inte helt vanligt bland kvällstidningsjournalister, men så var han också frilans. Fotograferingen blir senare. Skönt! Idag var jag nämligen inte på topp. Natten var för kort.

tisdag 28 oktober 2008

Dagens dikt 28 oktober

"Genom en fågelflock, genom eld
men genom glas, aldrig"
det oanvändbara ljuset
som inte lyser på något
eller lyser någon
bara lyser

Because
Parce que
Därför

Tanguy ur diktsamlingen Förtroenden av Lars Forssell

Landets bästa skolbibliotek


Årets skolbiblioteket är Fässbergsgymnasiet i Mölndal. Igår delade jag ut priset till en stolt grupp lärare, rektor och bibliotekarier vid Skolforum på Älvsjömässan. Priset består av en fin tavla av Sven Nordquist och ett författarbesök till skolan. Jag höll tal, delade ut priset och åt en fin lunch tillsammans med dem. Skolforum tycks samla allt fler besökare för varje år. Roligt med lärarfortbildning, seminarier, utställningar och möten mellan människor som delar yrkesgemenskap.

Juryns motivering: Fässbergsgymnasiet har i ett studiecentrum samlat de resurser som krävs för att ge alla elever, oberoende av förutsättningar, en god möjlighet att klara gymnasiestudierna. .... eleverna har blivit vinnarna. ....även den mest ovane känner sig välkommen.
Jag skulle verkligen önska att alla skolbibliotek kunde fungera som detta. Då blir biblioteket en fristad från ytlighet och förenkling och en plats för reflektion, kunskapsinhämtning och berikande möten med litteraturen. Själv minns jag ofta min skolbibliotekarie, Inga -Britt Steinwall på Manhemsskolan i Kalix. Hon betyddde mer för mig då än hon någonsin kunde förstå i det att hon öppnade porten till litteraturens värld för mig. Hon introducerade nya författare, visade mig en väg till lyriken, hon gjorde mig nyfiken att läsa mer, att fördjupa mig och hon lärde mig att vara stolt över att vara den jag var redan då och alltjämt är: en bokälskare. Tack och lov utgjorde hon en motkraft mot de rådande jantelagarna och hegemonin i Kalix. Nu är hon död sedan flera år, men jag tror att hon log lite i himlen igår när jag höll talet till pristagarna.

kultursnack II 28 oktober

Helgens stora upplevelse var Hommage à Eric Ericson, 90 år. En fantastisk konsert i Berwaldhallen med musik av Bach, Strauss, Lidholm m fl. Peter Djikstra dirigerade Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör. Som alltid sjöng de så underbart att tårarna kom. Och rörande var det att se hur Eric själv, i slutet av konserten, gick upp på scenen för att tacka och för att dirigera Kung Liljekonvalje av David Wikander. Stort ögonblick för oss alla. Jag kramade om Eric och känner mig glad över alla gånger jag haft förmånen att få lyssna till honom, tala med honom och minns med särskild glädje den vinterdag förra året när jag fick följa körens arbete i flera timmar under repetitionerna. för Eric handlar det inte om taktslag när hand dirigerar, det handlar om hjärtslag! Och så borde det vara för oss alla: lite mindre formalia, lite mer hjärta!
Tack Eric för allt du gjort för svenskt körliv, och tack Kammarkören för att jag fick vara med denna fina kväll!

kultursnack den 28 oktober

Förra veckan var det tätt med kulturjobb utanför riksdagen. Fantastiskt att ta del av talet som Dagermanpristagaren, tillika Nobelpristagaren, le Clézio höll i Älvkarleby kyrka. Rörande, vackert och riktigt bra litteratur. Sköna tankar för själen. Läs det! Går att köpa i ett tryckt häfte i Akademibokhandeln för 40:-!

På fredagen gick Camilla och jag till VIP-visningen av Icon Dressed: en installation av den danska designern Annette Meyers på Nordiska museet. Superhäftig utställning med mode genom tiderna, utfört på handskrynklat papper med tryck ur Flora Danica. Vackert, subtilt och spännande. Alla var där! Underbar musik av Carl-Axel och Monica Dominique, goda snittar, fint vin. Design är spännande och kul.

Man kan inte låta bli att tänka på vem som formar modetrender och på kläder som uttryck för ställning och makt. Själv ska jag gå på några av seminarierna på Nordiska nästa månad, den saken är klar. Det är tufft att bli äldre, jag känner det både som en tillgång (mest, man blir klokare och inte så känslig) och en prövning. Plötsligt sitter inte kläderna som de gjorde en gång, allt ser töntigare ut på något sätt. Vad ska man ha för stil egentligen för att uppfattas som snygg och välklädd- men inte tantig och töntig- när man är professionell yrkeskvinna på 43 år med några kilo för mycket?

Kort sagt: vad är stil och hur uttrycker man den på ett personligt sätt nuförtiden?
Jag är ju själv ganska intresserad av mode, men kan inte så mycket. Borde lära mig mer och, framför allt, ta mig tid att tala med kunniga personer som mina idoler Barbro Hedvall på DN och stilsäkra Camilla Thulin, jag borde ta ett snack med Damernas Världs Martina Bonnier och kanske också möta företrädare för svensk design som Filippa K och Odd Molly. Men när sjutton skulle jag hinna med det??? Är rädd att jag får fortsätta laga efter läge- och fråga vänner till råds så länge!

måndag 27 oktober 2008

Ska jag ta vara på min broder? Saviano

Det fria ordet är skarpare än svärd. Ord som skrivs med bläck är mer utmanande och farligt än något annat för diktatorer, för våldssyndikat och för religiösa fundamentalister. Ord utmanar, ord ger röst, färg och motbilder som provocerar de krafter och de människor som tagit tolkningsföreträdet och vägrar att släppa det ifrån sig.

Hot och våld mot författare och journalister har tilltagit. Aldrig har fler regimkritiker suttit fängslade än just nu. Även vårt lilla land, avlägset beläget i en nordlig utpost av världen, har gått i negativ riktning när det gäller yttrandefrihet. För en tid sedan stegade sverigedemokrater in på Avesta tidnings nyhetsredaktion för att utöva påtryckning på en journalist. Enligt uppgift förde det ett väldigt liv och skrämde upp de anställda på tidningen rejält. Reportrar utan gränser visar att Sverige sjunkit ner till en sjundeplats på pressfrihetsindex. Förklaringen beror delvis på hoten mot Nerikes Allehanda efter att de valde att publiccera karikatyrerna av Muhammed, som först publicerades i danska Jyllandsposten.

Men det som just nu sysselsätter mina tankar allra mest är den italienske författaren Roberto Saviano, som just nu måste genomlida alla helvetets kval, pressad som han är av maffian. De har högt och ljudligt sagt att han kommer att vara död före jul. Jag känner mig personligen djupt skakad efter att i fredags ha mottagit ett brev av italiens ambassadör i Sverige, en kvinna med fem namn på rad. Innehållet i brevet handlar om att hon vill protestera mot att jag dragit igång ett riksdagsupprop för att visa svenska folkvaldas stöd för Savianos sak. Hotas en författare för att han brukat sin rätt att skriva, då är det vår moraliska skyldighet att protestera. Hade italiens ambassadör fattat saken rätt hade hon ju tackat för att vi stöttar Italiens kamp mot maffian. För det är ju detta som är innebörden: de rättsvårdande myndigheterna, polisen och åklagarväsendet, har ju misslyckats med sitt uppdrag. Saviano kan inte leva i trygghet i sitt eget hemland. Grova brottssyndikat får härja tämligen fritt. De stannar kvar- han måste fly. Detta kommer naturligtvis på sikt att underminera tryggheten för varje medborgare, inte bara i Italien, utan i varje land där man misslyckas med att stoppa den allra grövsta brottsligheten, utan ser mellan fingrarna och då och då gör ett patetiskt försök att stoppa våldet, utan att någonsin lyckas lagföra topparna i brottskedjan.

Dödshoten mot Saviano är ett hot mot oss alla som lever i europeiska demokratier. Vi måste kunna känna tilltro till de rättsvårdande instanserna- annars står vi inför ett djupt allvarligt demokratiskt problem. Hoten måste tas på största allvar. Hoten berör oss alla. Savianos sak är min- och din! Läs gamla testamentets berättelse om börderna Kain och Abel. Fråga dig sedan: Ska jag ta vara på min broder? Se dig sedan omkring och du kommer inse att din broder och din syster är både nära och långt borta.

torsdag 23 oktober 2008

Forskningspropositioinen presenterad!

Kl 11.00 idag presenterade forskningsminister Lars Leijonborg forskningspropositionen i Stockholm och kl 11.45 presenterade jag den i Uppsala, på café alma i universitetshuset. Det kändes som om frisk luft blåste in i det vackra gamla huset när jag kunde berätta om regeringens stora satsning: En historisk investering i storleksordningen 5 Miljarder kronor till forskning och innovation. 1.5 miljarder går dirket till universitet och högskolor.
Med detta når vi 2009 EU-målet om att 1% av BNP ska avsättas för forskning.

Strategiska satsningar om 1.8 miljarder går till forskningsområden som kan lösa världens akuta problem: klimat, energi, medicin, genetik, säkerhet och krisberedskap och annat. Dessutom finns ett innovationspaket som innehåller ändringar i högskolelagen som tydliggör samverkan med näringsliv och samhälle. Det handlar bland annat om att stödja nyttiggörandet av forskningsresultat genom innovationskontor vid universitetsorterna, där man ger kvalificerad rådgivning om patentansökningar, licensiering och kontraktsforskning.

Sammanfattningsvis kan man säga: Med nya mål, ökade resurser och tydliga incitament skapar vi ett starkt forskningsklimat inför framtiden. Sveriges ställning som forskningsnation stärks och konkurrenskraften i en alltmer golbaliserad värld stärks.

Detta är ideologi på djupet. Regeringen har från och med den första budgeten 2006 visat på betydelsen av bildning och kunskap, alltifrån satsningen på en miljard för lågstadiets läsa, skriva och räkna-garanti till och med den högre utbildningen och den mest avancerade forskningen i och med dagens prop. Vi bygger med den vidare på den nödvändiga satsningen på Sverige som kunskapsnation av världsklass. För mig som ledamot av Uppsala universitets konsistorium (= styrelse) känns detta ganska fantastiskt att få vara med att utforma och att presentera.

Dessutom blir det en stor satsning på kultur, som hittills varit ett eftersatt forskningsfält. Vetenskapsrådets anslag på kulturområdet höjs med 100%, en ny forskarskola inrättas för konstnärlig forskning och anslagen till de konstnärliga högskolorna ökar med 30%!

Glädjande nog vill oppositionen nu understryka vikten av forskningssatsningar. Så var det inte när de själva under tolv år hade regeringsmakten.
Till de sossar och andra dysterkvistar som klagar på att vi gör för lite med dagens 5 Miljarder vill jag bara visa på fakta: Carl Tham höjde forskningsanslagen med 0.35 miljarder, Östros med 1.28 och Leif Pagrotsky tog på sig spenderbyxorna och levererade 2.34 miljarder. Nu satsar vimer i vår första proposition än vad de lyckades med- tillsammans!

Uppsala universitet kommer på topp tre-listan av de universitet som får störst anslag. Vi får 218.5 miljoner kr 2009-2012 ovanpå det grundansla om 1.4 miljarder som vi fick i årets budget.
Sveriges Lantbruksuniversitet får 95 miljoner.
Forskningsrådens anslag ökar med 650 Mkr.

tisdag 21 oktober 2008

Ny riksdagsvecka, nya insatser




Medan jag var i Bryssel och arbetade igår (se fotot), startade min prao Tove Henriksson sin praktikvecka tillsammans med min pol sekr Camilla Hansson. Oj, vad de fick arbeta i min frånvaro! Jag upptäckte ju genom att läsa internationella tidningar att den italienske författaren Roberto Saviano lever under dödshot efter att hans bok om den syditalienska maffian, Camorran, publicerats. Det är en ohygglig tanke att denna unga människa, han är bara 28 år, tvingas leva under ständigt hot från maffian. Han kan inte köpa sig en lägenhet, för ingen vill ha honom som granne, han kan inte gå ut ensam. Det spelar ingen roll att han förtjänat pengar på sin bok, han kan inte njuta av det eller spendera sina pengar. Han är fånge i sitt eget hem och nu tvingas han fly från sitt land eftersom man inte kan skydda honom. I en intervju menar Salman Rushdie att Saviano lever farligare än vad han själv gör. Han säger att maffian är listigare och farligare än de muslimska fundamentalister som utfärdat en fatwa mot honom själv. I Sverige har vi en grundlagsskyddad yttrandefrihet. Som ett av de första parlamenten i världen lagskyddade vi friheten att skriva, publicera oss i media,yttra oss, demonstrera, organisera oss och uttrycka vår tro. I många andra länder kan människor inte ens drömma om att äga de friheter som vi ibland tycks ta för givna. Framför allt gäller detta diktaturer och totalitära stater långt borta- men nu ser vi det ske igen, och det i Italien!
Att ett EU-land inte förmår skydda en av sina medborgare som skrivit en bok är något alldeles oerhört. Det insåg jag direkt jag läste om Savianos öde. Jag ringde hem till kansliet och så gjorde Camilla och jag ett pressmeddelande och förberedde ett upprop, som jag hoppas ska undertecknas av många riksdagsledamöter. Vi som lever i en gammal demokrati och åtnjuter de stora friheterna har ett särskilt ansvar att stå upp för yttrandefriheten och protestera med kraft när den kränks. Idag har media skrivit om detta och jag har skickat ut uppropet till alla riksdagspartiers gruppledare för undertecknande. Min magkänsla är alltid stark i sådana här ärenden. Sex tidigare nobelpristagare har idag protesterat, bland dem Gorbatjov, Dario Fo och Desmond Tutu. Annars har min dag gått i bildningens tecken. Jag har både deltagit i Nordiska museets symposium Bättre Vetande kring den Hallwylska professuren och på kvällen i ett mycket intressant seminarium i Börshuset, där min vän professor Tore Frängsmyr höll en briljant föreläsning om upplysningstiden. Efteråt en fin middag som Nobelstiftelsen bjöd på för att fria Alfred, 175 år idag.

söndag 19 oktober 2008

bryssel idag och i morgon

Global Health and Development. Så heter konferensen jag ska delta i under kvällen och hela dagen i morgon. Jag kommer att hålla ett anförande om ca 20 minuter på temat kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Jag kommer in på millenniemålen, MDG:s, speciellt MDG5 som handlar om dödlighet i samband med graviditet och förlossning. framför allt kommer jag att lyfta fram att Sverige 2005 antog en internationell policy kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter som innehåller 13 mål, bland annat tillgång till preventivmedel, säkra aborter, HIV/Aids och betydelsen av sexualundervisning allt kopplat till det svenska biståndet. Så nu bloggar jag inte mer idag och inte heller i morgon. Då är det parlamentet i Bryssle som gäller.

231 dagar kvar till Europaparlamentsvalet

Idag, den 18 oktober, är det 231 dagar kvar tills befolkningen i Europas länder får rösta fram ledamöterna till Europaparlamentet. Just nu innebär det ca 5540 timmar tills vallokalerna stänger. Tack till dig, du mattekunniga folkpartist på sista bänken i salen i Gävle för denna uträkning!

lördag 18 oktober 2008

Europapolitik på dagen, middag hos ärkebiskopen på kvällen

Idag fick jag uppleva en fin dag tillsammans med ett stort antal folkpartister som aktivt valde att skippa solen: ta in utemöblerna, fixa båten, kratta löv eller ta en promenad för att i stället sitta inne på hotell Winns konferenssal i Gävle. Dagen ägnades åt Lissabonfördraget, tal om den finansiella krisen, jämförelser av utvecklingen mellan euroländerna och de länder som fortfarande står utanför samarbetet och avslutningsvis mina tankar kring hur man bygger upp en positiv politisk kampanj. Här kommer jag inte att lämna ut dessa verktyg, men den som vill kan kontakta mig i särskild ordning om intresse finns.

De bestående tankarna under vägen hem handlade om det svenska synsättet. Vår mentalitet är paradoxal. Under det kalla krigets dagar hette det att vi var neutrala, medan hemliga kontakter togs och man förlitade sig på att USA skulle komma till undsättning om så skulle krävas. Vi står idag utanför både Nato och eurosamarbetet. Till våra vänner i Nato har signalen varit: rädda oss gärna, ta riskerna ni, vi värnar neutraliteten, dra bara inte in oss! Budskapet till länderna i Europa som ville gå samman kring den gemensamma valutan sa vi: starta ni, vi ansluter sedan, eventuellt, om det går bra. Det är ett slags fripassagerarens privilegium som gällt och fortsätter att gälla. Snålheten är snart upphöjd till ideologi.

Efter en bra dag i Gävle styrde jag hemåt för att bara byta skor och gå bort på middag hos ärkebiskop Anders Wejryd och hans hustru Kajsa. En god måltid med utsökta viner bjöds i den vackra ärkebiskopsgården. Kvällen avlöpte väl och gav tillfälle till trevliga samtal med både gamla vänner och nya bekantskaper. Jag börjar nu vänja mig vid att gå ensam på den här typen av tillställningar. Det känns inte lägre svårt och ovant, som för ett år sedan. Jag har vant mig vid att vara singel.

Dagens dikt 18 oktober

No man is an island, entire of itself.
Every man is a piece of the continent, a part of the main.
If a clod be washed away by the sea,
Europe is the less, as well as if a promontory were,
any man´s death diminishes me, because I am involved in mankind
and therefore never sent to know for whom the bell tolls
it tolls for thee
(John Donne)

När andra trappar ner, trappar jag upp

Igår när jag firade min födelsedag träffade jag flera vänner som berättade hur skönt de skulle ha det uner helgen, efter avslutad arbetsvecka. Så har jag det nästan aldrig, för när riksdagsveckan är slut, tar partiaktiviteter runt om landet vid. Idag har jag vaknat till en strålande vacker dag, kört ett kort träningsprogram och ska strax sätta mig i min nua Alfa Romeo (röd!) och köra till Gävle för att tala om hur kampanjarbete. Engagerade och kunniga valarbetare kräver ordentliga insatser nu om valet till europaparlamentet ska bli en framång. Tack och lov har vi i folkpartiet en oerhört stark personlighet, Anders Ekberg, som samordnare för valet. Han har gedigen kunskap och erfarenhet av flera års arbete i Bryssel. Detta i kombination med hans stora engegemang för europafrågor gör att jag känner tillförsikt. Folkpartiet är som bekant det mest eurpoavänliga partiet- men en sann vän kan också framföra kritik. självklart kommer också vi att tala om baksidorna, men idag ska jag fokusera på möjligheterna och försöka få vårt folk att vilja skapa attraktivitet kring europavalet. Jag kommer att tala om betydelsen av personliga möten, om mediastrategi, om vikten av att alltid tala väl om de egna förslagen och att aldrig tala illa om motståndaren. Så lyckades jag själv i valet 2006 vinna personvalet med 11.26% av kryssen i mitt län mot förstanamnets 4%.

fredag 17 oktober 2008

födelsedag

Det är härligt att bli äldre! Man behöver inte längre vara alla till lags, inte vara ängslig, rynkorna sitter där de sitter, man är älskad ändå! Strålande sol förgyller min 43-årsdag, tårta och presenter. den tyngsta bok jag någonsin ägt, men med lätt innehåll, ska göra min själ sällskap under lång tid framöver: Ansikte av eld, boken om Ingmar Bergman på 6 kg. Desutom fick jag andra trevliga saker och massor av mail och sms. I kväll blir det trevlig familjemiddag på Oasis i Uppsala.
Dagen är fylld av möten, men bara här hemma i Uppsala.

onsdag 15 oktober 2008

Dagens dikt 15 oktober

Det finns mitt i skogen
en oväntad glänta
som bara kan hittas
av den som gått vilse

Ur Gläntan av Tomas Tranströmer
Sanningsbarriären 1978

Könsneutralt äktenskap

Att svenska kyrkan och andra trossamfund i Sverige har vigselrätt med civilrättslig verkan handlar inte om teologi, utan om historia. Jag menar att det vettigaste att göra nu vore att införa civiläktenskap, alltså en registrering hos tingsrätt eller motsvarande myndighet. Detta skulle vara juridiskt bindande i och med att båda parter undertecknar registreringen. Därefter skulle det vara fritt fram att välja sättet att manifestera den ingångna vigseln. De flesta skulle förmodligen fortsätta att komma till kyrkorna för att tillsammans med släkt och vänner fira i den religiösa församlingens mitt - eller låta bli och förlita sig på den civila registeringen.

Jag känner mig uppgiven när politiker från kd gång på gång säger att kyrklig vigsel mellan man och kvinna är "hundratals år gammal". Kom då ihåg att det var som 1734 som kyrklig vigsel blev obligatorisk, innan dess gick det uppenbarligen bra ändå! Då hade vi ett religiöst enhetssamhälle, idag är vårt land multireligiöst och mångkulturellt.
Detta kyrkliga monopol på vigselrätt blev dock inte långvarigt. Redan 1873 fick även andra trossamfund vigselrätt.

1915 infördes borgerlig vigsel som ett alternativ. Den statliga delegationen av vigselrätten är alltså en historisk sedvana, inte uttryck för teologi. Däremot har det utvecklats olika "äktenskapsteologier" under årens lopp. Dessa ser olika ut hos de olika samfunden och varierar också betydligt hos medlemmarna i samma församling, precis som synen på naturen, på människan, på konsumtionen, politiken eller vad det vara må.

Inom varje kyrka och samfund pågår nu diskussionen om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Inom snart sagt varje kyrka finns också djupa motsättningar kring hur man ser på en sådan lag.

En civil registrering skulle lösa upp motsättningar. I många andra europeiska länder är en civil registrering obligatorisk. Man går till borgmästaren för en ceremonilös akt där man egentligen bara skriver under pappren, sedan går man till kyrkan för det rituella momentet: en gudstjänst där man ber över det ingångna äktenskapet och ta emot välsignelsen från Gud i församlingens mitt tillsammans med släkt och vänner.
Men det lär vara så att detta ligger långt borta att besluta om. Det som ligger närmare är regeringens löfte om att snart komma med en proposition om könsneutralt äktenskap. Detta förväntar jag mig under denna höst. Kd får väl reservera sig, för jalinjen har ju kraftfull majoritet i kammaren.

Vad blir då skillnaden i den kyrkliga vigselakten om vigseln är civil och prästen vid den kyrkliga högtiden bara är präst och inte statens representant? Bara ytterst små förändringar krävs och det är i momentet Tillkännagivandet, där man i så fall inte å statens vägnar ska proklamera: "Ni är nu man och hustru". I stället blir prästen den som förmedlar själva innehållet: bibeltexterna, bönerna, talet till paret och välsignelsen. Förmedlaren av riten som förklarar myten, skulle man kunna säga.

Vad vinner man?
Man slipper värderingar av de olika slag av familjebildningar som finns och alltid har funnits. Det blir en neutralitet, då alla registreras på samma sätt. Heterosexuella och homosexuella sida par sida vid sida hos borgmästaren eller lagmannen, sedan går de till sin kyrka för den religiösa riten. Då blir det upp till staten, lagstiftaren, att fatta beslut om att alla äktenskap är lika mycket värda och att det ställs samma krav på alla par som vill ingå äktenskap, nämligen att man går till tingsrätten eller motsvarande instans för att underteckna kontraktet om att man är ett par som vill leva tillsammans.
För fördjupning, läs professor Oloph Bexells artikel i SvD den 5/10.

I mitt hemlän Uppsala finns en av kd:s största motståndare till könsneutralt äktenskap. Han heter Mikael Oscarsson. Vid en debatt härom veckan hävdade han gång på gång att äktenskapet är något reserverat för man och kvinna. Han argumenterar för detta genom att säga att det varit så i hundratals år. Jag hoppas att jag genom denna text visat på att så inte är fallet. Det går inte att hävda detta teologiskt, utan bara historiskt. Jag säger som jag sa i debatten: Behöver världen mer kärlek eller mindre kärlek? Om svaret är att världen behöver mer kärlek säger jag bara: låt människor få gifta sig med vilka de vill! Vem är han eller någon annan att sätta sig över andra människors kärlek till varandra? Kärleken är en gåva från Gud, eftersom Gud är kärlek.

tisdag 14 oktober 2008

Ryanair: sunkigt bolag som leds av dinosaurier

Exeplet Ryanair visar med all önskvärd tydlighet hur otroligt korkat det är att tro att gemene man (eller kvinna, hemska tanke,) skulle välja att resa utomlands med Ryanair, detta sunkiga bolag, i högre utsträckning än de tvingas till, med hjälp av absurd reklam.

Har du sett bilden? En flicka som bäst kan liknas vid ett töntigt våp tycks vilja locka sexistiska kunder att köpa en resa till "hetaste skolstartspris". Hon är klädd i något som skulle kunna vara en fyra storlekar för liten skoluniform, hon har stort hår, stora läppar, stora bröst och- får man anta- liten hjärna, eftersom hon varken kan klä på sig själv eller inser det sjuka i att ställa upp som objekt i detta simpla och torftiga sammanhang.

Mot detta har min kära vän och kollega Birgitta Ohlsson, liberala kvinnors ordförande, valt att protestera. Hon uppmanar till bojkott av Ryanair. Varken hon, jag eller för den delen liberala kvinnor kräver att sexistisk reklam ska kriminaliseras. Det är upp till var och en att inse att detta inte är kriminellt, bara kolossalt idiotiskt. Hur kan en företagsledare eller marknadschef i ett normalt företag tro att en modern svensk skulle lockas att köpa mer för att reklamen är sexistisk? Alla som åkt med Ryanair vet ju hur sunkigt det är, att det enda som gör att man uthärdar är att man kan resa till en europeisk huvudstad för bara ett par hundralappar. Att ta till pornografiska undertoner i reklamen lär ju knappast bättra på den sjaskiga image som omger bolaget. Jag håller med Birgitta: res ingenstans med detta bolag som leds av dinosaurier, inte av moderna, upplysta, jämställda män och kvinnor.

Förr har jag sagt till mina barn att de får bli vad de vill, men helst inte parkeringsvakter. Nu funderar jag på att utöka undantaget till att även omfatta jobb i sexistiska dinsosaurieföretag från den förgångna tid då kvinnor kunde betraktas som handelsvaror och objekt(=Ryanair m fl). Det patetiska är att de är så korkade att de tror att det går lättare att sälja dåliga grejer med hjälp av pornografiska assosiationer. Sorry gubbar i Ryanair, det lönar sig inte i krängarbranschen 2008. I Uppsala hoppas jag att ett modernt lågprisflyg ska etableras. Jag kan kan inte föreställa mig att Mattias Sjölund som är VD i Uppsala Air aldrig skulle sjunka till sådana djup som Ryanair. Skulle så ske lovar jag att äta upp mina näbbstövlar!

Kultursnackisar den 14 oktober

Arbetet i kulturutskottet är en källa till både glädje och utmattning. Pappershögarna är aldrig högre än vid den här tiden på året och tabellerna aldrig fler. Men idag har det varit en synnerligen trevlig dag, väldigt mycket tack vare min alliansgrupp. Stämningen är god och arbetsmoralen hög. Inga sura miner så långt ögat når. Och personalen i utskottskansliet är helt fantastisk. Jag tycker så mycket om dem alla och beundrar dem mycket.

Så, P, K, M, I, C och ni som är nya: hoppas ni känner att jag tillhör era största fans och beundrare tack vare er professionalitet, stora kunskap och alltid lika stora vilja att förse mig med underlag, aktuella fakta och- inte minst- siffror.

För mig och mina allianskollegor gäller nu att vi tillsammans antar den utmaning som jag menar är av allra största betydelse: att lyfta upp kulturen på alliansens agenda. Ingenting kan vara viktigare för Sverige i tider av medgång och av motgång än att lyfta fram en politik för bildning som framtidsväg för vårt land. Det vill säga utbildning, kultur och högre utbildning i ett sammanhang. Bara genom kunskap och bildning kan vi som land hävda oss i globaliseringens tid. Aldrig kommer vi att kunna konkurrera med billig arbetskraft, men alltid kommer vi att kunna vara en kunskapsnation av rang om bildningsnivån hos befolkningen höjs, om humaniora tillmäts större betydelse, om forskning och utveckling prioriteras.

Arbetslinjen är utmärkt och jag kommer alltid att försvara den- men i sanningens namn behöver ju en människa mer än ett jobb att gå till en kulen morgon. Kulturpolitiken måste prioriteras! Men jag tror att jag ska börja tala om en politik för bildning i stället- då kommer i alla fall en och annan folkpartist och många allmänborgerliga väljare att yrvaket gnugga sig i ögonen och fatta galoppen.

måndag 13 oktober 2008

Don´t ask me questions

and I will tell you no lies.

Det är kul nästan jämt

Modifikation: med ett eller annat undantag.
Allvarligt talat, jag trivs bra med mitt riksdagsuppdrag. En av mina nära vänner kontaktade mig under dagen efter att ha läst bloggen och undrade om jag inte trivdes eller om partiet varit elaka mot mig, när jag nu nominerats till EP. Svaret är enkelt. Jag har det finaste uppdrag man över huvud taget kan inneha som personvald ledamot och representant för alla dem som inte bara valt folkpartiets valsedel, utan dessutom markerat mitt namn med ett kryss. Jag gör mitt bästa för att motsvara deras förväntningar. Än så länge har jag bara glatts åt nomineringarna från länsförbund och kvinnoförbund. Det är ju roligare att vara omtalad än att inte vara det. Det är skojigare att många tror på mig än motsatsen. Ännu är steget långt till Bryssel.

Den dödssynd jag just nu tänker på...

...är att synden att ha tråkigt på teatern! Det får helt enkelt inte hända.
Men det hade jag när jag tillsammans med min gode vän Tomas Fischer bevistade premiären av Tjechovs Onkel Vanja. Denna uppsättning av Hilda Hellwig omgärdas inte alls av den lätthet och flykt som jag annars förknippar med Tjechovs pjäser. I stället upplever man något stelt, påklistrat, tvunget och fjättrat på något sätt. Kanske var det för att premiärnerverna låg utanpå skinnet hos skådespelarna, men det hela kändes inte genuint eller äkta, utan som bristande scennärvaro och avsaknad av glöd. Undvik alltså att begå en dödssynd och ha tråkigt på teatern.

Norrbottning, Uppsalabo och Europé!

Idag har liberala kvinnor nominerat mig att bli en av deras två huvudkandidater inför valet till europaparlamentet. Det gladde mig mycket. Dels för att uppdraget i sig är spännande och säkert mycket utvecklande, dels därför att jag uppskattar internationellt arbete. Nu kommer säkert många att be mig om en programförklaring, en lista över frågor som jag kommer att driva. Till dem säger jag: lugna er! Jag kommer inte att ge er detta innan jag formellt tackat ja och folkpartiet utsett mig till huvudkandidat. Så är det med den saken. Men om så skulle ske, så har jag ett batteri med frågor att driva, frågor som garanterat kommer att skapa intresse för Europa och för EP-valet, som ju tråkigt nog har uppvisat ett sjunkande valdeltagande. Birgitta Ohlsson, min kära vän och kollega, tillika ordförande för Liberala kvinnor, berättar om varför man utsett mig att föra deras talan. Läs gärna pressmeddelandet.
Nu återstår för mig att tänka igenom hur livet som europaparlamentariker skulle gestalta sig rent privat nere i Bryssel för mina två söner och för mig. Funkar det att vara singelmamma och MEP? Tål onekligen att tänka på...

söndag 12 oktober 2008

Roligt, hedrande - och overkligt

Något för mig fullständigt otänkbart har inträffat. Jag har blivit tillfrågad om att ställa upp som kandidat till biskop i Stockholms stift! Och den som frågade mig tycks företräda en grupp av präster i stiftet som menar allvar med denna förfrågan.

Vad svarar man? Jag är ju folkvald ledamot av riksdagen, därtill en av ytterst få som är personvald. Jag förvaltar mångas förtroende. Samtidigt är jag ju prästvigd sedan 1994 och älskade att arbeta som präst, oaktat det var i Gimo, i Märsta, i Uppsala, som studentpräst, i arbetslivet eller på häktet. Fortfarande är det viktigt för mig att ungefär en gång i månaden tjänstgöra i min hemförsamling, Uppsala domkyrkoförsamling. Det gör jag dels genom att medverka i gudstjänster, dels genom att förrätta dop, vigslar och begravningar. Jag försöker också att stötta församlingen på de sätt jag förmår. Ofta har jag längtat tillbaka, men just nu är rikspolitiken min vardag och verklighet.

Jag försökte lite lamt säga till den underbara kollega som framförde frågan att jag saknar erfarenhet av att vara kyrkoherde, något som hitintills varit ett nästan oeftergivligt krav för den som ska bli biskop. Då fick jag till svar: "den erfarenheten har ju så gott som alla som arbetar i stiftskansliet, men nästan ingen i svenska kyrkan och absolut ingen av biskoparna har din erfarenhet av samhälleligt ledarskap eller din kunskap kring samhällsfrågor på alla nivåer. Din kunskap och dina olika erfarenheter skulle komma kyrkan och stiftet mycket väl till pass, och eftersom du är en erkänt god ledare så kommer du att inhämta kollegornas och prästernas erfarenheter för att fullgöra din tjänst på ett förträffligt sätt."

Vad ska jag svara? Varje präst ska svara ja när kyrkan kallar. Det skulle jag naturligtvis också göra i ett skarpt läge. Detta har inte infunnit sig- men jag är omåttligt glad och stolt över att ha blivit tillfrågad! Och det är roligt att vara ett namn som nämns som tänkbar ledare för den kyrka som under hela mitt liv betytt så mycket för mig.

Nu har jag fått den finaste förfrågan man kan få- och jag har tackat ja till att bli nominerad!

lördag 11 oktober 2008

Hopp och framtidstro

På väg till Härjedalens folkpartiavdelning som fyller hundra år! Hundra år av liberalism i denna vackra del av landet. GRATTIS! Ser fram mot en trevlig helg tillsammans med de trevliga polkpartister jag lärt känna som fadder för Jämtland-Härjedalen.

Idag är jag citerad i SvD om valet i USA: Obama eller McCain. Jag säger självklart att jag hoppas på Obama, för han inger hopp och framtidstro-och det behövs! Sannerligen i USA i dessa dystra tider, men också här hemma. Hur många av de svenska riksdagsledamöterna känner att det också är politikens uppgift att ingjuta hopp hos allmänheten?

I dag och i morgon bloggar jag inte mer, jag festar i liberalismens festyra i Hede!

fredag 10 oktober 2008

Finansiell oro, krishantering, ledarskap- och FRA

Hela nyhetsrapporteringen domineras i dessa dagar av den finansiella krisen. Jag tycker att den psykologiska aspekten inte lyfts fram tillräckligt, för den kan inte nog överskattas. När man i ett av de stora nyhetsprogrammen visar hur gamla människor trängas utanför en bank i Värmland för att ta ut sina sparpengar och lägga dem i madrassen- då är botten inte nådd, då är den faktiskt ur! En ansvarsfull återgivning kräver att man inte profiterar på människors okunskap och oro. Just nu råder det en likviditetskris i bankväsendet, det är ännu inte- och kommer förhoppningsvis inte att bli - en soliditetskris. De svenska bankernas soliditet är god. Detta måste också sägas, även om inga lösnummer av kvällstidningarna säljs på grund av den informationen.

Vad är då en kris?
När den som drabbats befinner sig i ett kristillstånd räcker ens tidigare erfarenheter inte till för att bemästra situationen. Det vanliga inlärda sättet att reagera och att handla är inte längre tillämpbart. Man har svårt att fungera rationellt, man känner inte igen sig, man går på okänd mark i en främmande terräng. Krisen, den svåra händelsen eller kedjan av händelser, kommer att för alltid prägla dem som drabbats. Krisen blir en vattendelare som man i framtiden kommer att relatera till som "före och efter" det som hänt. Detta gäller både för individen och för organisationen som upplever en kris.

2004 utkom jag med en bok med titeln När livet går sönder- en bok om kriser och hur vi möter dem. Boken utsågs till årets bästa bok inom personal och ledarskap. Jag är glad över att den kommit till nytta, också i dessa dagar av finansiell kris. Jag tror att högt uppsatta bankchefer har ett starkt behov av att tala om det som sker. Jag har personligen talat med ett par.

Idag har jag tänkt mycket på kollapsen i den isländska ekonomin och följderna av den. De tre största bankerna har nationaliserats. Samtidigt fortsätter den svenska kronan sin kräftgång gentemot euron. Det är när det stormar på finansmarknaderna som fördelarna med att tillhöra ett stort valutaområde blir tydliga. I början av nittiotalet när Sverige förra gången genomlevde en finansiell kris valde vi att kort därefter som land bli en del av europasamarbetet. Nu har Island samma chans. Hoppas att de tar den. Man kan ju alltid hoppas att dessa oroliga tider kan leda till två positiva resultat: att ytterliggare ett skandinaviskt land, Island, väljer den europeiska gemenskapen och att vi i Sverige tar chansen att på nytt intensifiera och fördjupa diskussionen om valutasamarbetet Euron.

Kortfattat kan man göra en definition av begreppet kris så här: En oväntad yttre händelse eller händelseförlopp som är av en sådan art att man upplever hela den fysiska existensen, hela tryggheten och framtidsutsikterna som allvarligt hotade. Det är ju vad vi ser i USA och återverkningarna, ringarna på vattnet, brer ut sig över världen med börsras på alla kontinenter.

Man måste göra en åtskillnad mellan förändringskrisen och den traumatiska krisen. Alla möter vi förändringar som kan leda till upplevelsen av förlust, saknad, ångest och sorg. Men förändringskriser tillhör det normala, friska livet och vi kommer alla att möta dem: åldrandet, sjukdomar, anhörigas död, misslyckanden, relationer som går sönder. Allt detta kan man uppleva väldigt starkt och med stor sorg och smärta, men det tillhör varje människas liv att tvingas möta det. Ingen enda av oss kan leva vårt liv utan att göra djupa erfarenheter av kriser och av sorg. Men kriserna formar oss som människor. De hjälper oss att utvecklas och lär oss att mogna i vår empati.

Den traumatiska krisen är av ett annat slag. Den måste man få hjälp med att hantera och komma igenom. I detta ska man vara många. Krisen går genom olika faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Jag rekommenderar alla att kunna något om dessa, främst för att man bättre kan visa sin medkänsla med de drabbade, lyssna och kanske också lugna. Krisbearbetning handlar också om att arbeta med sig själv. Hur är jag som ledare? Hur ser jag på mig själv, min roll och mina uppgifter? Många människor ställer inte frågorna förrän krisen är ett faktum och man måste. Då börjar man tänka på vem man är och vart man är på väg. Jag skulle önska att detta förhållningssätt i högre grad skulle slå igenom i den politiska världen, särskilt i tider av oro och kris.

På väg in i ledamotshuset ser jag varje dag ett vackert konstverk med inskriptionen:In necessariis unitas, in dubiis libertas, in omnibus caritas, vilket betyder I det nödvändiga enhet, vid tvivel frihet men överordnat allt kärlek. Det tänker jag ofta på, hur viktigt det är med samförstånd när något är väldigt svårt. Och friheten borde oftare vara kännetecknande vid hanteringen av särskilt svåra frågor, sådana som har samvetskaraktär. då får inte partipiskorna vara överordnade, det tror jag inte någon vinner på. Och allmänhetens förtroende bibehåller man nog bäst om frihetsflaggan finge vaja lite oftare...

En annan gång, kanske i mina memoarer, ska jag skriva hur det egentligen var under FRA-dygnen som skakade riksdagshuset. Men ännu är det för tidigt. Nu begränsar jag mig till att konstatera att det var den svåraste politiska krisen jag personligen varit indragen i. Och det var en allvarlig kris som gjorde väldigt ont.

torsdag 9 oktober 2008

Jean-Marie Gustave Le Clézio- årets Nobelpristagare i litteratur

Nu vet vi: mannen som står i fokus för allas vårt intresse idag är Jean- Marie Gustave Le Clézio.
Men Nobelpriset är inte det enda svenska litteraturpris som han föräras i år. Redan för några veckor sedan blev jag uppringd av folkpartiets gruppledare i Älvkarleby kommun, Ann-Cathrin Larsson, som uppmärksammade mig på att Le Clézio utsetts till 2008 års Dagermanpristagare. Han kommer enligt uppgift att komma till Älvkarleby kyrka den 25 oktober för att ta emot priset och jag ska försöka komma dit. Man kan ju alltid hoppas på en inbjudan från en av mitt läns kommuner. I alla händelser tycker jag att Le Clézio är ett synnerligen gott val av Svenska Akademien. Hans språk är vackert, en härlig rytmik till och med i svensk (förnämlig) översättning. Dessutom är det ett viktigt författarskap. Han lyfter fram minoriteter och utsatta människor, resonerar kring begrepp som utanförskap, ensamhet och sårbarhet. Men det som gör att jag beundrar honom allra mest är att han tagit strid för yttrandefriheten- något som för mig själv utgör något av en hörnsten för hela mitt kulturpolitiska engagemang. Den enda bok jag hittills läst av honom är Afrikanen (2005) och några väldigt fina noveller, men jag ser fram mot att redan i kväll börja läsa Allt är vind eller kanske Öken. Jag gratulerar Akademien till ett gott val av pristagare. Detta är en författare och ett författarskap som många kommer att kunna ta till sig, lära av och fascineras av. Dessutom tycker jag att han är snygg att se på och har en vacker, välmodulerad röst!

snart vet vi....

...vem som blir Författaren på allas läppar!
Om bara några timmar offentliggörs årets Nobelpristagare i litteratur. Jag tycker det är lika spännande varje år att följa dramatiken i börshuset när den ständige sekreteraren Horace Engdahl möter den församlade världspressen och berättar vem Svenska Akademien har utsett.

Världens mest prestigefyllda pris för en författare ska naturligtvis omgärdas med mystik, hemlighetsmakeri, dramatik och till slut pompa och ståt. Alla spekulerar kring vem det kan tänkas bli och det vill även jag göra. OM mitt tips går hem kommer jag att belöna mig själv, den saken är säker! En välförtjänt pristagare är naturligtvis vår egen Tomas Tranströmer. Om han inte varit svensk hade han säkert redan fått priset. Han har en alldeles egen ton i sin poesi: innerlig och varm och samtidigt örunderligt enkel i sitt tilltal. Den erfarne psykologen och samtalspartnerns förmåga att i koncentrat kan beskriva vad det är att vara människa, till tröst och glädje för oss alla. För vem har inte hittat meningar som förmår bära över avgrunder när livet varit svårt? Själv har jag ofta Tomas dikter med mig i portföljen och på resa och det har hänt att jag under långa arbetsdagar i riksdagen smugit upp boken, lagt den i knät och lyckats skapa inre mening, trots konflikter och aggressivitet som just då omgivit mig. Transtömer for Nobel!!!

Om Akademien skulle vilja vara smarta skulle de kunna dela ut priset till två poeter sprungna ur olika traditioner. Tranströmer skulle väl kompletteras av poeten Adonis eller varför inte Salim Barakat? Adonis är arabvärldens mest passionerade poeter och vi är många som älskar hans dikter. Salim Barakat likaså. Nu ska jag inte gissa mer, om bara några timmar vet vi vem vi ska hylla, läsa och samtala om under kommande kulna höstdagar.