La Rose Supreme och ideologiernas utslocknande

Björn Elisson har gjort ett mästerverk som jag såg på Dansens Hus i fredags. En nyckelreplik ur Marianne Linders diktverk etsar sig kvar: Hur ska man kunna vandra genom eld utan att förtäras? Politik är ofta att vandra genom eld, man blir svedd och inte så sällan sårad. Det som känns svårast är att möta motstånd bland de egna, dem man delar värderingar och gemenskap med. Och alldeles för ofta blir det ingen försoning, allt bara sopas under mattan.
Men jag tror att för min del kommer jag att klara mig genom denna eld utan att förtäras, därför att jag känner så starkt stöd från allmänheten, från alla de män och kvinnor som inte känner till den politiska verkligheten. De tror på mig och litar på att jag gör mitt bästa som deras representant. Jag tror att mitt sätt att arbeta politiskt skulle fungera bättre i ett land som USA, där man utgår från att den som ber om andras förtroende också ska kunna ta plats och vara synlig, och våga strid. här hemma handlar ju allt om konsensusskapande, vilket ofta känns konstlat och tillrättalagt.

Ideologiernas död blir det i förlängningen om partierna inte längre ska profliera sig, utan lämna över alltmer till alliansen. Jag tror på alliansen, men inte på ideologiernas utslocknande.

Jag tror fortfarande på sn stark liberalism, en äkta, levande liberalism, den som kombinerar marknad med individ och socialt ansvarstagande. Jag kommer alltid att stå upp för en liberalism som värnar människans fri- och rättigheter. Kanske är det därför jag tar det särskilt hårt att det är få moderater som skrivit under protestlistan till förmån för Roberto Saviano. Folkpartiet behövs, inte minst för yttrandefrihetens skull. Därför tänker jag fortsätta gå genom eld- men inte förtäras ännu på ett tag!