Alla Helgons dag och Sacred music festival i Uppsala

Dagen började med en fin högmässa i Uppsala domkyrka. Jag medverkade med beredelseord, bön och förlåtelseord, kollektbön och så läste jag nattvardsbönen med celebranten Lars Åstrand och delade till sist ut nattvarden vid högkoret, den plats som jag älskar och som har en särskild plats i mitt hjärta sedan prästvigningen för drygt 14 år sedan. Sedan gick jag tillsammans med vännerna från Norrlands nation, där jag varit kaplan flera år och nu är hedersledamot, från nationshuset upp till nationens grav på gamla kyrkogården. Kall luft, solsken och fanan vajade vackert mot en klar himmel. Jag höll en kort betraktelse, nästan samma som i domkyrkan. Efteråt härligt med kaffe och bulle i inre salongen på nationen. Resten av helgen har jag lagat god mat till familjen, tack Lotta Wall för det underbara lammköttet, dukat fint och haft vänner hemma, samt gått på konserter i Sacred music festival i vårt fina konserthus. Den jag bär med mig är Soeur Marie Keyrous och L´ensemble de la paix. Rent ljuvliga toner, som av en ängel. Efteråt fick jag hälsa på henne och det samtalet var en upplevelse i sig.

I höstvisan skriver Tove Jansson:
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött.
Nu är kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena….

Vägen hem kan kännas lång. Sjukdomens väg, åldrandets väg, misslyckandets väg kan vara svår att gå, den leder bort känns det som, inte hem. Att vara hemma är att ha en plats där man får varaden man är, hemma är där man inte måste vara lyckad, där ytan inte räknas.
Att vara hemma är att vara innanför, vad som än händer.
Men ändå kan det vara så att vi har ett hem, även om vägen dit känns både tung och lång att gå. Vi är alla på hemväg, mot det hem där ingen av oss varit och som vi inte vet så mycket om- men som vi alla säkert ibland tänker på eller drömmer om.

Och visan fortsätter: Skynda dig, älskade, skynda att älska. Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.

Ja, sommaren har blivit till minnen. Nu är kvällarna kyliga och sena.
Det finns frågor om livet, om döden som bäst ställs i höstens tid, när bladen fallit från träden och grenarna står nakna. Hur ser vägen hem ut, när allt yttre ramlat av?

Jag tänker då att det finns en särskild kärlek som hör hösten till. Detta är medmänniskans tid, och tröstens tid. Det är nu vi verkligen ser varandra, när det som skymde är borta och när masker och roller som hindrade lagts av.
I svagheten växer kärleken. Det är också i det avskalade och sköra som vi kan se våra egna brister och tillkortakommanden- och en dag förlåta.
Vägen kan vara lång, men den bär hemåt, till vår Fader. Vi är på hemväg och han går med oss, även den svåraste av vägar. Låt oss be…