Igår kom ett utspel från kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt. Låt mig börja med att säga att jag, som kulturpolitisk talesman för FP, inte kände till artikeln i DN. Inte heller instämmer jag i förslagen. Tvärtom känner jag ett behov av att markera ett tydligt avstånd till idén att slå samman Operan och Dramaten.
Förslaget visar med all önskvärd tydlighet på en betydande okunskap om de båda kulturinstitutionernas historia. Den som inte kan historia riskerar att bli fångad i nuet.
I den finansiella turbulensens tid har Sjöstedt fallit för frestelsen att se snabba ekonomiska besparingar genom att slå ihop nationalscenerna. Jag menar att det är fullständigt orimligt att landa i den slutsatsen om man är förtrogen med de båda kulturinstitutionernas olika verksamheter.
Operan och Dramaten tillkom på 1700-talet. Operan blev scenen för operakonst och dans, Dramaten för talad teater. De har under historien tidvis haft gemensam organisation, tex under en tid efter att Dramaten brann 1825.
Men redan på 1800-talet förstod man att deras olika verksamheter var så väsensskilda att de behövde utvecklas var för sig. Så fick de varsitt hus och Sverige två nationalscener.
Operasångare och talande skådespelare har helt olika sätt att arbeta och förfogar över olika redskap för att gestalta respektive konstart. Operakonst bygger på musik och kräver många musiker, repetititionslokaler och ett helt annat sätt för ensemblen att repetera och arbeta än för talteater.
Jag har idag lämnat ett uppdrag till riksdagens utredningstjänst att ta reda på hur talteater respektive opera organiseras i jämförbara europeiska länder. Det tar några dagar att få svaret, men jag anar att jag vet det. Alla våra nordiska huvudstäder härbärgerar ländernas nationalscener, både för talad teater och för operakonst. Självklart har dessa varsitt hus. I Oslo invigdes förra året en alldeles nybyggd opera, i Köpenhamn finns ett nytt operahus, likaså i Finland. Detta för att bara nämna ett par exempel.Runt om i Europa ser det likadant ut.
I Sverige börjar vi inta strykklass. Vi kan numera inte ens utbyta gästspel med våra nordiska grannländers operahus, vår scen är för liten och maskineriet för otidsenligt! Jag och mitt parti beklagar detta.
Tyvärr är det inte vårt partis politik, beslutad på partiets landsmöte 2007, som Sjöstedt uttrycker. Landsmötet, vårt högsta beslutande organ, antog då det kulturpolitiska program som även Sjöstedt var med om att skriva. Inte ett ord finns om en sammanslagning av våra nationalscener i detta program. Tvärtom visar vi att vi slår vakt om nationalscenerna och vill vidareutveckla dem.
Vi lever i en globaliserad värld. Detta betyder att vi studerar, arbetar och forskar runt om i världen. I Sverige utbildar vi sångare och musiker för hela världen. Var man än reser så kommer man att hitta förstklassiga sångare och musiker på de stora scenerna och i de bästa orkestrarna. Det har vi gjort sedan Jussi Björlings och Birgit Nilssons storhetstider och gör så än idag. Jag är stolt över detta.
När det gäller talteater framhåller jag bara ett namn, en person som betytt mer än vi kan formulera i ord: Ingmar Bergman. Han är legend och ett lysande föredöme och inspirationskälla för skådespelare, regissörer och filmare över hela världen. Varje år samlas många av dessa på Fårö för Bermanveckan. Sverige är ett Mecka för dessa. Vi har ett arv och en tradition att förvalta!
Regeringen har anslagit medel för en stor Bergmanfestival. Det var en väl avvägd och klok insats som regeringen gjorde, strax efter att Bergman dött. Festivalen hålls för första gången i juni i år. Dramatens fd chef Staffan Valdemar Holm är konstnärlig ledare och ansvarar för planering och genomförande av den.
Just idag har jag haft besök av honom här i riksdagen. Jag hoppas att vi ska samarbeta kring ett väldigt spännande och annorlunda projekt där tio av världens mest välrenommerade teatrar, bla nationalteatrarna från Berlin, London, Budapest, Tel Aviv, Amsterdam och Wien inbjudits att gestalta Obama Victory Speach. Man kommer att uttolka Obamas politiska retorik i hans segertal. Naturligtvis ska detta ske i politikens hemvist i Sverige...
Att just nu, när världens blickar riktas mot Stockholm inför denna första Bergmanfestival, göra ett utspel likt det Medeleine Sjöstedt gjort måste vara att skjuta sig själv i foten. Rejält! Bilden av Sverige kan påverkas av hennes utspel.
Nästan alla länder jag känner till har minst en nationell scen för talteater och en för opera, i Europa, Nordamerika, Australien och Asien. När det gäller Afrika och Sydamerika är jag inte lika bevandrad, så där kan jag inte uttala mig. Men den sak vill jag slå fast: jag vill inte leva i ett kulturellt u-land!
Det vill inte Sarkozy i Frankrike heller, som härom dagen gjorde utfästelser om stora satsningar på kultur, särskilt litteratur, inte heller Obama, som gör rejäla satsningar på konst, musik, teater och dans i USA.
Tony Blair sa i ett tal: Det land som satsar på kulturen blir inte bara ett bättre land att leva i, det blir också på 2000-talet ett mer framgångsrikt land. Tänk om vi hade några ledande politiker som tänkte så även här hemma i ankdammen!
Läs fler reaktioner på debattartikeln på DN, Svd och SR.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Kära Cecilia!
Jag har uppfattat Madeleine Sjöstedts förslag som att Dramaten och Operan skulle kunna pröva tanken på att samverka om administration och verkstad, men fortsätta ha två konstnäriga ledare (och fler därtill, precis som idag) och två olika teatrar, med flera scener.
Jag tänker att det kan finnas en del vinster att göra där, som kan komma göra att pengar kan flyttas från administration till konst. Personligen tror jag dock att incitamenten till sådana förändringar måste ligga i att berörda institutioner själva kan dra nytta av frigjorda resurser.
Jag upplever att välidigt många sektorer i offentlig sektor sedan 90-talet granskats och genomfört reformer för att se till att varje satsad skattekrona ger så mycket verksamhet som möjligt. Kanske har kultursektorn varit förskonad? Jag upplevde under min tid som kulturchef i Uppsala att kulturutövare och medarbetare i verksamheterna ofta hade svårt att se fördelarna med att göra förändringar. Ibland blev det riktigt stormigt, till exempel när vi skapade Reginteatern och Biotopia samt omstrukturerade biblioteken. Då var det riktigt skönt att det fanns besjälade kulturpolitiker som vill något mer och som såg möjligheterna och vågade driva sina frågor. Och nu kan vi känna oss stolta över vad som skapats. Idag är jag mest häpen över det förfärliga tonläge som möter en kulturpolitiker som väcker en ny tanke. De personangrepp som publicerats i DN idag gjorde mig beklämd. Så lite sakliga invändingar och så mycket reaktion med reptilhjärnan.
I bästa fall blir det väl en uppfriskande debatt, och det bidrar du till.
Kram Anna
På tal om kultur, hur ser Du på rättegången mot framtida världskulturpristagarna The Pirate Bay?
Jag tycker det ska bli intressant att se hur rättegången tar form och avslutningsvis landar i ett domslut. Jag är en stark försvarare av integritetsskydd, men inser att det måste kombineras med att upphovsrättsinnehavarens rättigheter säkras. Låt oss fortsätta diskussionen, Leo!
Allt gott, Cecilia
Man kan inte säga att detta är en ny tanke när det är i princip detsamma som alltid kommer från effektiviseringspolitiker sedan decennier tillbaka. Jag har ett annat förslag: Låt orkestrarna spela snabbare så hinner vi med fler föreställningar per kväll!
Eller detta konstiga prat om "mer kultur" eller då "mer konst" som om kvantitet skulle förbättra konsten. Alla vet att man inte blir friskare av mer mat - man blir friskare av bättre mat. detsamma gäller konsten.
Nå..Det som är dumt med Sjösteds förslag är många. Det första är det kalssiska problemet som alltid återkommer; det generella problem som konstnärer har med alla dessa politiskt tillsatta bidragssystem vilka resulterar i att alla anpassar sina verksamheter efter en politisk ide istället för att samverka direkt med en publik. All diskussion handlar om system, politiska strukturer att producera kultur och förmedla, ungefär som ett system som levererar el eller mellanmjölk. Det finns ingen tydlig medvetenhet i diskussionerna om vad som orsakar konst eller hur den blir till och vad kvalitet är och vilket förhållande vi har till konsten och konstnärerna, som lärare, politiker, journalister, studerande eller pensionärer. Det enda diskussionen handlar om är vilka system vi skall ha och hur konstnärerna skall anpassa sig till de nya stödsystemen och de nya politiska ideerna om vad som skall sporra konstproduktionen. Det senaste är tydligen att konst skall ingå tydligare i en marknad, som om det inte varit grunden till all konst genom alla tider. Marknaden har präglats och dominerats av skattebidrag under så många decennier att vi i sverige inte känner till något annat. Den förändring vi nu ser är verkligen inte stor och tyder inte på någon större förståelse för konstens situation.
De rent praktiska invändningarna mot det specifika förslaget om att slå ihop admin och verkstäder för dramaten och operan är puckat eftersom de olika scenerna fungerar mycket olika och har helt olika krav både på dimensioner, hållfasthet och reella funktionaliteter. Baletten har extrema behov vad gäller både scengolv, utrymmen, ljussättning och följespottar, kostymer och dekor, det går inte att bara anpassa dramatenbyggarna och scenografer och kostymörer hur lätt som helst. Det bakom scen är lika mycket en konst som framför och mitt på. Operan har
sina behov av att klara av en enorm kör som stövlar omkring och trampar, dessutom tillkommer de akustiska krav och den rent visuella, du måste kunna se dirigenten antingen direkt eller genom monitor. Storleken på dekoren skiljer sig också åt. Talteatern har sina rutiner som bygger på ett helt annat arbetssätt, man repeterar annorlunda, man närmar sig arbetet annorlunda, man sätter upp produktioner på ett annat sätt. Vissa operauppsättningar som funnits i bruk i decennier kräver i vissa fall någon dags repetitioner med lätt uppfräschade dekorer av kunniga byggare.
Administrationen fungerar på samma sätt, med en stor del specialistkunnande om arbetsförhållanden och olika typer av faktureringar, totalt olika kundkretsar, marknadsföring, ungdomsverksamhet, nyskapande, hälsovård och liknande. En dansares rehab fungerar annorlunda än en sångares men skiljer sig helt åt från en skådespelares. På operan kommer många från utlandet för att gästarbeta eller arbeta under längre perioder, knappast alls på dramaten. Det finns åtskilligt mer att nämna, men att föreslå två konstnärliga ledare under ett ekonomiskt tak är ett ruskigt okunnigt förslag. Detta är en "söndra och härska-taktik". Varför ställa två fungerande entiteter inom galler, för att sedan skapa motsättningar när det inte borde finnas några?
Med förhoppning om förståelse
Det är väl ändå när argumenten tryter som man tar till svepande ord som "okunskap"? Jag blev ganska illa berörd av att du anklagar din partikollega och Stockholms kulturborgarråd för okunskap. Hur långt går ditt ifrågasättande?
Sjöstedt förslår att deras administration skall läggas ihop, Jag förstår inte hur det på något sätt skall påverka det konstnärliga innehållet i bergmadagarna på Fårö ;-)
Amanda
Jag tycker precis som Madeleine att det är en utmärkt idé att slå ihop administrationerna av Operan och Dramaten. Det är ingen som föreslår att den konstnärliga delen ska vara samma och framför allt ska det vara två skilda scener och hus.
Vinsterna ligger i att administration, t.ex. ekonomi och förvaltning, kan skötas gemensamt. Detta påverkar inte det konstnärliga på annat sätt än att mer pengar kan frigöras till den konstnärliga delen av verksamheten, när man inte måste slösa pengar på ineffektiv administration.
Är det verkligen så klokt att ta fram storsläggan och anklaga sin partikollega, tillika en av folkpartiets tunga kulturpolitiker, för okunskap, för att sen argumentera som hade du inte ens läst Sjöstedts artikel?
Nu har jag läst både din och Madeleine Sjöstedts text och ingenstans står någonting om att slå samman verksamheten. Det tror även jag vore väldigt oklokt. Vad som däremot står är ju att slå samman administration och verkstäder för attt undvika dubbelarbete och på så sätt frigöra resurser till den konstnärliga verksamheten. Hur kan man vara motståndare till det?
Förutom målet att ge bästa möjliga förutsättningar för skapande borde ju kulturpolitikens mål också vara att ge medborgarna så mycket kvalitetskultur som möjligt för sina skattekronor? Eller har jag fel?
verkar som om de ovanstående debattörerna inte läser andras kommentarer och förtydliganden heller. Ingen läser vad den andre skriver alltså! Men som konstutövare och som reflekterande individ kan jag säga att Madeleine Sjösteds uttalanden faktiskt är ogenomtänkta och att principen om att slå ihop liknande verksamheter kan gälla för all möjlig verksamhet. Eftersom alla partier ungefär liknar varandra, varför inte slå ihop dem till ett enda?? Politiker kostar så mycket!
Hej Cecilia och alla läsare!
Naturligtvis ska vi satsa på kulturen. Det är just det vi gör i Stockholms stad, där jag sitter med Madeleine Sjöstedt i kulturnämnden. Om jag får vara så förmäten så händer det en hel del i Stockholms stad på kulturens område, i god liberal kulturpolitisk anda.
Ett av de viktigaste inslagen är att vi satsar på större drivkrafter för kulturskapare, och större möjligheter för dem att leva på det de skapar. De s.k. växtpengarna har bl.a. resulterat i bonus för kulturverksamheter som ökar egenintäkterna (når fler genom att sälja fler biljetter) eller når många barn och unga; en grundplåt till en fond för nyskapande kultur (vi värnar också det smala, det nya och provocerande); och nu senast live-checkar som ska göra det möjligt för professionella musiker att få betalt när de uppträder på olika scener, klubbar och krogar.
Detta känner förstås du och säkert många läsare här till. Men det är en viktig bakgrund till Madeleines förslag om att se om man kan få mer pengar till scenkonst, genom att samordna administration, verkstäder m.m. för Operan och Dramaten.
Det är ju vad det hela handlar om: Mer pengar, större resurser till kulturen!
NB: Idén är inte att slå samman själva teatrarna, de skulle självklart bestå, med varsin konstnärlig ledare. Och varsitt hus! (En viktig punkt i Stockholms stads kulturverksamhetsplan och Folkpartiets lokala program är att verka för att äntligen få till ett nytt operahus i Stockholm. Vi borde ha gott om vackra platser för häftig och ändamålsenlig arkitektur.)
Vad är det farliga i att, i dessa kulturutredningstider, se om man kan få ut ännu lite mer av de kulturpengar vi ändå satsar? Om det inte går rent praktiskt har vi i alla fall fått veta det. Och förhoppningsvis har nya tankar och samarbeten fötts på vägen.
Apropå partilinjen så hör det ju till inte minst ett liberalt parti att ompröva, utvärdera, och om man har en annan åsikt försöka förändra och utveckla den. Det kan gälla teateradministration, FRA, eller kårobligatorium.
Tillsammans befäster vi Folkpartiets ställning som det ledande politiska kraften för kulturen i Sverige och Stockholm. Bara ord utan tanke aldrig himlen nå!
Liberala hälsningar
Rasmus
Skicka en kommentar