Härlig sång, underbar text. Alldeles för ofta reduceras människan till ett objekt, något man hanterar. Detta händer på dagis, i skolan, runt om på våra arbetsplatser och i- nte minst - inom äldrevården. När människan inte längre får vara subjekt i sitt eget liv, det är då man blir ett objekt som andra hanterar.
Var går gränsen för arv och var slutar miljöns påverkan?
Jag tror att människan alltid är större. Naturligtvis är vi påverkade av både arv och miljö, men människan är också ett mysterium, förmögen att resa sig ur det invanda och förväntade, stark att bryta orsakskedjor, kreativ att bryta ny mark.
Leonard Cohen har gjort en http://www.youtube.com/watch?v=H-myjV64xfs&NR=1om detta. Lyssna och begrunda...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar