Muntra fruarna i Windsor

Två allt annat än muntra fruar gick på teatern igår: Karin P och jag. Som vanligt hade vi kul och det var trevligt att komma till Dramaten, men inte blev jag så mycket klokare på detta drama av Shakespeare. Falstaff som gestalt kan göra en människa tokig. Plump, försupen, omogen ungkarl är han- men han förföljde mig ända tills jag somnade igår. Mest känner jag karaktären från ett antal operor, mest bekant är ju Verdis Falstaff.

Även om han är en ynkrygg så känner man sympati för honom. Han längtar efter att höra hemma någonstans, men hittar ingen gemenskap med andra förrän han förnedrats, varit utestängd, frusit och lidit alla tänkbara kval.

Motivet handlar också om klass och makt. John Falstaff är aristokrat, men ful, tjock och ensamstående. Man anar triumfen hos medelklasstjejerna som kastar överklassgubben i tvättkorgen och låter honom kastas i floden efter det. Till slut får han vara med igen, det är ju trots allt komedi! Skådespelarna som Börje Ahlstedt, Stina Ekblad, Björn Granath och många andra gör fina insatser, men störst av dem alla var nog i mitt tycke Ingvar Kjellsson, som fredsdomare Shallow. Stilig prestation!

Scenografin av simon Higlett är vacker och mycket svensk. Moraklockor, ljusa björkstammar och svensk folkmusik gör att kontexten blir lätt för oss alla att leva med och i. Det kunde varit mormors hus eller björkhagen utanför skolan därhemma. Och dramat om ensamhet och gemenskap, glädje och uppgivenhet, trohet och otrohet känner ju inte av tid eller rum. Det är en del av allas våra liv. Pjäsen är förvirrande, men ger en nyttig upplevelse av förvirring, hjälper åtminstone mig att fundera ett varv till och till slut inse att svaren inte är givna. Inte ens hos Shakespeare.