Stor dag i Uppsala domkyrka

Under alla år jag varit verksam i Uppsala domkyrka, som körsångare i domkyrkokören under studietiden och sedan som präst i olika befattningar sedan 1996, har en fråga ständigt dykt upp på nytt och på nytt. Det är frågan om en ny orgel, som i och med kvällens invigningskonsert äntligen kommit till ett avslut. Magnifik står orgeln i norra tvärskeppet, med skulptural elegans och utsökt färgsättning. En orgel av 2000-talet, byggd av italienska Frattelli Ruffatti och med ett mobilt spelbord. Orgeln liknar ingen annan. Den förefaller vara en ganska unik skapelse.

Unik är också kvällens organist, min vän och tidigare arbetskamrat Andrew Canning. Han är alltid utsökt i sitt konstnärskap. Andrew spelar underbart, oaktat vad han spelar. Lika känsligt vid ett barndop som vid en stor konsert eller TVsänt stort evenemang. I kvällens konsert tänjde han på varje gräns och hans virtuositet var helt magnifik. Det var en ren fröjd att nu också kunna få se honom spela, framme vid centralkoret och inte som alltid förr uppe på läktaren.

Programmet var väl komponerat med invigningsceremoni som ärkebiskopen förrättade. Och variationsrikedomen i den nya orgeln blev väldigt tydlig. Den äldsta musiken som Andrew spelade var av Girolamo Frescobaldi, en av Bachs föregångare, annars var det förhållandevis ny musik som framfördes. Musiken fyllde den fullsatta domkyrkan på ett sätt som aldrig förr. Min allra största behållning var utan tvekan att för första gången få lyssna till musik av Ad Wammes, en holländsk kompositör född 1953. Andrew spelade Vallée der danses för orgel och sedan framfördes Blow horn, blow! från 2005 tillsammans med The Uppsala ministry of brass.
Det svängde verkligen! Och man kunde ana att kompositören, som var på plats, har ett förflutet i rockgruppen Finch, där han spelade synt. Musiken liknar inget annat jag hört. Plötsligt mindes jag en stor folkmusikkonsert i Filippinerna, lite senare ett tonspråk som kändes som hämtat ur en jazzskiva jag fått i present, därefter kom tanken på en romantisk film för att lite senare associera till amerikansk elegant restaurangmusik. Elegant var det hus som helst och det svängde ordentligt! Min gode vän jazzexperten skulle glatt sig! Hela taket kunde ha lyft. Andrew är en mästare och publiken förfördes. Jag känner på mig att det kommer en kyrkomusikalisk vår inom kort! Och den kommer att spira i Uppsala, den saken är helt klar!