Internationella modersmålsdagen 21 februari

Idag har jag ägnat dagen åt att förbereda mitt tal till de bangladeshare som firar stor högtid här i Uppsala. Tack Aktar Zaman, min vän och kollega i FP, som inbjudit mig att tala och att få möta alla dessa hängivna, trevliga uppsalabor, som kommit hit från Bangladesh!

Internationella modersmålsdagen, som utropades av FN och beskyddas av UNESCO, firar 10- års jubileum idag. Dagen uppstod som ett resultat av det internationella erkännandet av Språkrörelsedagen i Bangladesh och hedrar minnet av ett antal universitetsstudenter i Bangladesh (tidigare Östpakistan), som dödades av den östpakistanska polisen och armén i Dacca 1952.

Den här dagen vill UNESCO, i vars svenska styrelse jag är ledamot, påminna om att alla människor har rätt att fritt utöva, tala, skriva sitt modersmål och på så sätt bevara minoriteternas hotade språk i hela världen. I många länder kämpar man fortfarande för rätten till sitt modersmål som t ex kurdiska, men även här hemma, där vi har fem minoritetsspråk, känner alla inte till vare sig dagen eller rätten att tala, skriva och drömma på sitt modersmål.
Bengalerna fick kämpa för bengali som sitt modersmål, trots att bengali är världens femte största språk. Många författare, journalister, vetenskapsmän, politiker och universitetsstudenter gick den 21 februari 1952 ut i protestdemonstrationer tillsammans med allmänheten i Dhaka. Hundratals arresterades och många offrade sitt liv för språket. Demonstrationen utlöstes av att regimen i Pakistan beslutat att urdu skulle bli officiellt språk i landet där bengali talades av en majoritet. Regimen gav upp och sedan dess firas denna dag till minne av benglis seger och till minne av dem som dog i kampen för sitt språk.
Kampen för modersmålet och demokrati ledde slutligen till självständighet tack vare landsfadern Sheikh Mujibur Rahman som var ledare för det av honom grundade Awami förbundet. Han dödades senare i en militärkupp i augusti 1975 tillsammans med hela sin familj förutom två döttrar. Den ena dottern är Sheikh Hasina Wazed, nuvarande premiärminister i Bangladesh som kom tillbaka till makten i år efter ett demokratiskt val.

Det finns många sätt att lära sig ett nytt språk. Ett sätt är att köpa en bok på det nya språket och sedan översätta den för sig själv med hjälp av ordböcker. Det här sättet använde sig Theodor Kallifatides av då han lärde sig svenska i vuxen ålder. Utmaningen att översätta texten blev större då det inte fanns något lexikon från svenska till hans modersmål grekiska. I stället fick han översätta texten via engelskan, ett språk han inte heller kunde.
Varje förmiddag läste han delar ur teaterpjäsen Fröken Julie av August Strindberg med hjälp av sina ordböcker. Genom litteraturen får man en inblick i ett samhälle som inte längre finns, och det är mycket viktigt för människor som lever i ett främmande land. Invandrare saknar historien genom att de inte har tidigare generationer som levt i landet och framtiden kan kännas osäker. De är därför hänvisade till nuet, och nuet räcker inte för en människa.

Språket handlar om människan, historien, samhället och kulturen.
Den viktigaste grunden för språkinlärning - man måste tycka om språket man ska lära sig, ja man måste till och med älska det. Och bästa sättet att lära sig hur vackert språket är genom att läsa skönlitteratur.

Som ni säkert vet är jag pr’äst, riksdageleamot och också författare. Jag har språket som främsta arbetsredskap. En dag fick jag frågan av en journalist: Vilket förhållande har du till språket? Jag svarade: som till en kärleksrelation. Ibland är det passionerat, enkelt och självklart och ömt. Ibland känns det krävande, instängande och prestationsinriktat. Sånt är livet. Men språket är en rikedom, precis som kärleken.

Med dessa ord vill jag visa min respekt och solidaritet med Bangladeshiska folket, spritt över världen, och i synnerhet till er, mina vänner här i Uppsala.
Och jag delar er glädje, både över språket och över den spirande demokratin i ert land.