lördag 28 februari 2009

BLOGGINLÄGG NR 100!

Detta är det hundrade inlägget på denna blogg.

Först vill jag tacka alla trevliga folkpartister i Falköping, kulturchefen och de anställda på biblioteket för en mycket trevlig eftermiddag och kväll i ert sällskap! Nu är det årsmötenas tid och jag borde naturligtvis berätta mer om mina besök, men dagarna går och uppgift läggs till uppgift. Rätt som det är upptäcker jag att jag rest flera dagar, men inte hunnit berätta alls. Ni ska i alla fall veta att jag uppskattar att komma ut i landet, se och lära, möta intressanta människor och spännande miljöer. För det mesta har jag ett skrivet tal med mig, men ännu har jag inte hållit ett enda av dessa. Det är mer inspirerande att tala direkt till människor, möta blickar och ha en interaktivitet. Jag är ofta trött när jag ger mig av, men på något märkligt sätt blir jag alltid pigg och känner livsandarna vakna till när jag väl är på plats, entusiasmerad av dem jag möter.

Idag har det varit lite turbulent med anledning av att jag svarat på en fråga som DN kultur ställde igår. Svaret kan inte ha överraskat någon som känner mig eller kan folkpartiets politik. Friheten är ett nyckelbegrepp och varje försök att kringgärda kulturen, litteraturen eller kulturskaparna med statliga reglementen och pekpinnar kommer inte att falla i god jord.

Icke heller kulturutredningens förslag när det gäller Författarfonden och litteraturstöden. Det klargjorde jag redan för flera månader sedan när vi i den parlamentariska referensgruppen mötte kulturutredningen. Då fanns inga texter skrivna om detta och jag hade nog en förhoppning att idéerna aldrig skulle komma på pränt. När så ändå skedde var jag tydlig med att säga att vi inte ställer oss bakom förslagen på dessa områden. Fair enough trodde jag. Det är ju faktiskt inte en proposition från regeringen, utan än så länge enbart utredningens förslag, som regeringen kan anamma eller förkasta.

Därför blev jag ganska bestört av reaktionerna. Har vi yttrandefrihet i Sverige eller är det bara något som vissa kollegor svänger sig med någon gång för att verka lite flott?
När det ställs på sin spets och man känner sig förbigången, då undrar jag hur det står till med den saken. Hur sjutton kan man känna sig kränkt eller sårad för att en kollega sagt sin mening och svarat på en enkel fråga från en journalist? Speciellt som alla i referensgruppen och hela kulturutredningen vetat om denna min ståndpunkt i flera månader? Ur led är tiden!

1 kommentar:

Annika sa...

Välkommen tillbaka till FALKÖPING.
Ditt besök i staden blev mycket omtyckt!/ Annika Carp