Invigning av Carl Larssson utställningen på Waldemarsudde

Dagen har gått i konstens tecken. Här mitt tal, som jag höll inför ett fullsatt, mycket kvalificerat, auditorium på Waldermarsudde.

Invigningstal Breven, Prinsen och de berömda verken,
Waldermarsudde 28 februari 2009.

Ers Exellenser, fru överintendent, kära vänner!

En doft, en nyans, en stämning. Minnen som följer mig än. En gång var jag en liten flicka i åtta- nio årsåldern som gjorde ett kort besök i Sundborn. Lyckliga bilder av landet för länge sen, var det bestående intrycket som sedan följt mig genom livet.
Jag minns bilderna av de glada barnen, annorlunda inredningsdetaljer. Jag ville gärna krypa upp och lägga mig i den vackra sängen med förhängen eller leka i barnens rum - men mest av allt ville jag vara en av dem som åt middag vid det vackra bordet vid fönstret, för jag imponerades så av uppslagsverket som fanns inom räckhåll vid matplatsen, för att vem som helst, när som helst skulle kunna slå upp det man diskuterade. Det var så annorlunda, så speciellt att jag aldrig glömt det.

Så växte jag upp och kom att förstå att varje människa är en berättelse och att varje sant konstnärskap är att dela med sig av sin berättelse till andra. I detta är Carl Larsson en mästare. Ingen har som han delat sin berättelse om det innersta, närmaste och käraste till omvärlden. I hans tid var hans bilder av hemmet, barnen och relationerna mellan familjemedlemmarna något fullständigt unikt. Ingen annan konstnär tog oss med in till den allra mest privata sfären. Ingen annan har visat bilder av en familjs liv och av mänskliga relationer så ärligt. Kanske är det därför vi älskar Carl Larsson så mycket?

Han skriver själv i Ett Hem: När du inträder i detta hem är det bland lyckliga människor du kommer. Något annat märkvärdigt är det inte, utom själva stugan…nu kysser jag Karin, mitt för alla ungarna. Dom får tycka vad dom vill!

Men det är inte bara det enkla, ljusa och vackra vi får möta. Någonstans bor det fångna fåglar i varje konstnärskap. Fåglar som sjunger, högt eller tyst, och talar om längtan till andra länder och avlägsna horisonter. Vid sidan av varje målning sitter det en fågel som prövar vingarna, känner den fria luften, men stannar kvar i det egna, det nära, hemmet. Livet fortsätter och drömmen finns kvar.

Så länge människor levt på jorden har kulturen i form av språk, måleri, teater och musik funnits med som viktiga delar av våra mänskliga liv. Kulturens olika yttringar hjälper oss att ta emot mening och kunskap och inspirerar oss att orientera oss som individer i samhället och stimulerar oss att hitta mening och djup i vår tillvaro. I detta har Carl Larssons bilder en för oss svenskar fullständigt unik plats i våra hjärtan.

Att sätta människan i centrum är allas vår uppgift. Ett äkta möte betyder att vara sedd, bli bekräftad och få möjlighet att växa som människor. Att förmedla sådana äkta möten är kulturens främsta uppgift. Här på udden förmedlas många livgivande upplevelser som berikar och berör. Utställningen som vi idag får ta del av kommer att förmedla många sådana äkta möten som berikar och berör.

Kulturarvet visar oss vägar till det djupt mänskliga som vi alla är delaktiga av och ger oss ett perspektiv på människans eviga villkor. Och den nya utställningen på Waldemarsudde ger oss en enastående möjlighet att ta del av kulturarvet de underbara bilderna, och få en inblick i relationerna mellan Prins Eugen och Carl Larsson genom att läsa deras brev till varandra.

Vi får ta del av både det enkla, vänskapliga, och det svåra som drabbar dem: som Carls tilltagande nedstämdhet, oro och misstänksamhet. De diskuterar naturligtvis konst och konstpolitik, men också svåra frågor som Storstrejken och andra världskriget. I båda dessa konflikter ställer de sig på varsin sida, prinsen kritisk till det tyska agerandet och på arbetarnas sida i konflikten, Carl Larsson på arbetsgivarnas sida och med sympatier för Tysklands sak. Detta leder till att vänskapen mellan dem svalnar. Vilket allmänmänskligt tema!

Utställningen förenar ordet och bilden på ett fullständigt lysande sätt. Den vackra katalogen är en skatt att ösa ur, inte minst för förståelsen av samhällsklimatet och den politiska diskussionen under den här tiden.

Och intressant blir det att läsa breven, speciellt de brev där man diskuterar det som då kallades konstpolitik och som idag är mitt huvudsakliga politikområde, kulturpolitik. Också idag måste diskussionen föras. Människor i allmänhet har en benägenhet att tala om kultur som en oförarglig sysselsättning som begåvade skönandar ägnar sig åt för att erbjuda oss andra avkoppling och njutning. Det är givetvis inget fel i att koppla av eller njuta- men för mig är det viktigt att säga att kultur är djupt allvar. Kulturellt skapande är en mänsklig frihetsprotest, en sorts andens seger över materien. Det finns en frihetsflagga som vajar över varje kulturbärare, varje kulturarbetare och varje kulturinstitution.

En gång sa Olov Hartman, författare, präst och direktor för Sigtunastiftelsen:
Kultur är att retas med djävulen, i väntrummet! Och det sa han i en tid, under brinnande krig, då humanistiska värden verkligen i grunden var hotade och satta ur spel, precis som på Carl Larssons och prins Eugens tid.

Utställningen med måleriet och brevväxlingen speglar det allmänmänskliga, som återfinns i varje tidsålder. Men det synliga kulturarvet tillhandahåller också en miljö för utveckling och inspirerar till nya tankar. I tryggheten och förankringen i det kända växer nyfikenheten för det främmande och okända fram. Ansvarstagandet börjar i det som vi känner som vårt eget. Men från den utgångspunkten drivs vi vidare, mot nya uppgifter.

Vi som fått förtroendet att arbeta med kultur på olika sätt, som kulturbärare, ansvariga för kulturinstitutioner eller som skapare av kultur, och jag som förtroendevald, tillsammans tjänar vi ett syfte som är mycket högre och har en mycket viktigare uppgift än vi själva kan föreställa oss. Vårt ansvar är att alltid, på varje plats och i varje tid, lyfta fram kulturens oanade kraft och möjlighet.

Nu får vi en unik möjlighet att möta prins Eugen och Carl Larsson, följa deras diskussioner och se det fantastiska måleriet, några målningar för allra första gången. Samtalen och diskussionerna kring denna utställning kommer att äga rum under lång tid och utgöra ett viktigt bidrag till förståelsen av konstnärerna och av deras samtid. Jag vill tacka för det arbete som lagts ner inför genomförandet, tack för alla lån och för möjligheten att fördjupa vår kunskap och vidga våra perspektiv inför denna viktiga del av vårt svenska kulturarv - och det djupast mänskliga som det ger uttryck för.

Med dessa ord vill jag förklara utställningen Breven, Prinsen och de berömda verken invigd.

BLOGGINLÄGG NR 100!

Detta är det hundrade inlägget på denna blogg.

Först vill jag tacka alla trevliga folkpartister i Falköping, kulturchefen och de anställda på biblioteket för en mycket trevlig eftermiddag och kväll i ert sällskap! Nu är det årsmötenas tid och jag borde naturligtvis berätta mer om mina besök, men dagarna går och uppgift läggs till uppgift. Rätt som det är upptäcker jag att jag rest flera dagar, men inte hunnit berätta alls. Ni ska i alla fall veta att jag uppskattar att komma ut i landet, se och lära, möta intressanta människor och spännande miljöer. För det mesta har jag ett skrivet tal med mig, men ännu har jag inte hållit ett enda av dessa. Det är mer inspirerande att tala direkt till människor, möta blickar och ha en interaktivitet. Jag är ofta trött när jag ger mig av, men på något märkligt sätt blir jag alltid pigg och känner livsandarna vakna till när jag väl är på plats, entusiasmerad av dem jag möter.

Idag har det varit lite turbulent med anledning av att jag svarat på en fråga som DN kultur ställde igår. Svaret kan inte ha överraskat någon som känner mig eller kan folkpartiets politik. Friheten är ett nyckelbegrepp och varje försök att kringgärda kulturen, litteraturen eller kulturskaparna med statliga reglementen och pekpinnar kommer inte att falla i god jord.

Icke heller kulturutredningens förslag när det gäller Författarfonden och litteraturstöden. Det klargjorde jag redan för flera månader sedan när vi i den parlamentariska referensgruppen mötte kulturutredningen. Då fanns inga texter skrivna om detta och jag hade nog en förhoppning att idéerna aldrig skulle komma på pränt. När så ändå skedde var jag tydlig med att säga att vi inte ställer oss bakom förslagen på dessa områden. Fair enough trodde jag. Det är ju faktiskt inte en proposition från regeringen, utan än så länge enbart utredningens förslag, som regeringen kan anamma eller förkasta.

Därför blev jag ganska bestört av reaktionerna. Har vi yttrandefrihet i Sverige eller är det bara något som vissa kollegor svänger sig med någon gång för att verka lite flott?
När det ställs på sin spets och man känner sig förbigången, då undrar jag hur det står till med den saken. Hur sjutton kan man känna sig kränkt eller sårad för att en kollega sagt sin mening och svarat på en enkel fråga från en journalist? Speciellt som alla i referensgruppen och hela kulturutredningen vetat om denna min ståndpunkt i flera månader? Ur led är tiden!

Home office - Ett sätt att stärka det demokratiska samtalet

Det är alltid pirrigt att hålla home office, en helt öppen mottagning, i mitt hem. Jag gör det ungefär tre gånger per termin. Varje gång har det blivit riktigt lyckat, mycket tack vare det stora stöd jag får av mitt länsförbund och mina goda kollegor: ombudsmannen Helena Ling, landstringsrådet Ismail Kamil, kommunalrådet Karolina Hilding och au-ordföranden Gunnar Larsson. Alla lysande stjärnor- och väldigt trelvliga och bra människor.

Idag kom mellan tjugo och tjugofem personer. Alla med ett konkret ärende. De flesta hade skrivit ner sina tankar, andra hade med sig faktaunderlag och annat diskussionsunderlag.
Det går till så att alla droppar in och kommer in i mitt kök där de bjuds på kaffe med bröd. Idag särskilt gott eftersom Jamila Kamil hade gjort suveräna kurdiska nötbakverk, typ baklava. Sött!
I köket fikas det och alla pratar med alla. Själv sitter jag i angränsande vardagsrum och tar emot var och en enskilt. Var och en får enskild tid, för jag tycker inte att man ska behöva redogöra sitt ärende för alla närvarande. Home office är inte en social händelse, utan ett allvarligt försök att möta människor och ta deras frågor på allvar. Det är enastående hur väl förberedda alla är när de kommer. Idag sa en dam att det var första gången hon mött en riksdagsledamot och verkligen fått tillfälle att tala om viktiga saker.

Om man representerar människorna i sin valkrets, då tycker jag att man också ska ha en levande dialog med dem. Visst är det svårt, låter sig nästan inte göras, men man måste försöka hitta vägar att fördjupa denna dialog. Jag är glad att jag startade home office för ett år sedan. Nu är det en etablerad form för människor att möta mig. Jag hade tänkt hålla öppet mellan 13 och 15, men det gick inte att sluta förrän klockan fyra. Jag har noga antecknat ärendena och vet att det blir minst en skriftlig fråga till socialministern, en idé till seminarium och säkert minst en artikel. Dessutom inbjöds jag till flera intressanta besök, bland annat till en mycket spännande skolsköterska som arbetar med ungdomar och klamydiaprevention. Frågorna som kom upp rör rättspolitiken, det sociala området, kulturen och utbildningen. Många ville också tala om EU-valet. Flera erbjöd sig att hjälpa till i kampanjen. Hur vet jag inte riktigt. Förmodligen kommer jag att behöva många arbetstimmar och en hel del pengar till material, annonser och annat. Det är den delen jag bävar inför, men jag litar pp mina fantastiska medarbetare. Nästa vecka ska jag lansera mitt team här på bloggen.

Jag känner ett starkt stöd från många, men samtidigt vill de inte att jag lämnar rikspolitiken. Den som lever får se!

Internationella modersmålsdagen 21 februari

Idag har jag ägnat dagen åt att förbereda mitt tal till de bangladeshare som firar stor högtid här i Uppsala. Tack Aktar Zaman, min vän och kollega i FP, som inbjudit mig att tala och att få möta alla dessa hängivna, trevliga uppsalabor, som kommit hit från Bangladesh!

Internationella modersmålsdagen, som utropades av FN och beskyddas av UNESCO, firar 10- års jubileum idag. Dagen uppstod som ett resultat av det internationella erkännandet av Språkrörelsedagen i Bangladesh och hedrar minnet av ett antal universitetsstudenter i Bangladesh (tidigare Östpakistan), som dödades av den östpakistanska polisen och armén i Dacca 1952.

Den här dagen vill UNESCO, i vars svenska styrelse jag är ledamot, påminna om att alla människor har rätt att fritt utöva, tala, skriva sitt modersmål och på så sätt bevara minoriteternas hotade språk i hela världen. I många länder kämpar man fortfarande för rätten till sitt modersmål som t ex kurdiska, men även här hemma, där vi har fem minoritetsspråk, känner alla inte till vare sig dagen eller rätten att tala, skriva och drömma på sitt modersmål.
Bengalerna fick kämpa för bengali som sitt modersmål, trots att bengali är världens femte största språk. Många författare, journalister, vetenskapsmän, politiker och universitetsstudenter gick den 21 februari 1952 ut i protestdemonstrationer tillsammans med allmänheten i Dhaka. Hundratals arresterades och många offrade sitt liv för språket. Demonstrationen utlöstes av att regimen i Pakistan beslutat att urdu skulle bli officiellt språk i landet där bengali talades av en majoritet. Regimen gav upp och sedan dess firas denna dag till minne av benglis seger och till minne av dem som dog i kampen för sitt språk.
Kampen för modersmålet och demokrati ledde slutligen till självständighet tack vare landsfadern Sheikh Mujibur Rahman som var ledare för det av honom grundade Awami förbundet. Han dödades senare i en militärkupp i augusti 1975 tillsammans med hela sin familj förutom två döttrar. Den ena dottern är Sheikh Hasina Wazed, nuvarande premiärminister i Bangladesh som kom tillbaka till makten i år efter ett demokratiskt val.

Det finns många sätt att lära sig ett nytt språk. Ett sätt är att köpa en bok på det nya språket och sedan översätta den för sig själv med hjälp av ordböcker. Det här sättet använde sig Theodor Kallifatides av då han lärde sig svenska i vuxen ålder. Utmaningen att översätta texten blev större då det inte fanns något lexikon från svenska till hans modersmål grekiska. I stället fick han översätta texten via engelskan, ett språk han inte heller kunde.
Varje förmiddag läste han delar ur teaterpjäsen Fröken Julie av August Strindberg med hjälp av sina ordböcker. Genom litteraturen får man en inblick i ett samhälle som inte längre finns, och det är mycket viktigt för människor som lever i ett främmande land. Invandrare saknar historien genom att de inte har tidigare generationer som levt i landet och framtiden kan kännas osäker. De är därför hänvisade till nuet, och nuet räcker inte för en människa.

Språket handlar om människan, historien, samhället och kulturen.
Den viktigaste grunden för språkinlärning - man måste tycka om språket man ska lära sig, ja man måste till och med älska det. Och bästa sättet att lära sig hur vackert språket är genom att läsa skönlitteratur.

Som ni säkert vet är jag pr’äst, riksdageleamot och också författare. Jag har språket som främsta arbetsredskap. En dag fick jag frågan av en journalist: Vilket förhållande har du till språket? Jag svarade: som till en kärleksrelation. Ibland är det passionerat, enkelt och självklart och ömt. Ibland känns det krävande, instängande och prestationsinriktat. Sånt är livet. Men språket är en rikedom, precis som kärleken.

Med dessa ord vill jag visa min respekt och solidaritet med Bangladeshiska folket, spritt över världen, och i synnerhet till er, mina vänner här i Uppsala.
Och jag delar er glädje, både över språket och över den spirande demokratin i ert land.

Fler kvinnor till EU!

Viktigt att inte lämna frågan om kvinnor som ledare på alla nivåer i EU:
Glöm inte att skriva upp dig på Females in Fronts hemsida!

Lågvattenmärke

En interpellationsdebatt i kammaren tisdags kväll har påverkat mig rejält. Mikael Oscarsson, KD, hade interpellerat försvarsminister Sten Tolgfors om framtiden för det militära flyget vid Uppsala Garnison. I debatten deltog förutom Mikael även Solveig Zander, C, Lennart Hedquist, M, Mats Berglind, S och jag.

Det är rätt ovanligt att ministern som ska besvara interpellationen inte inleder med att hälsa, men så skedde den här kvällen. Surt besvarades Oscarssons ip, tvärsur och grinig var ministern i debatten som följde där vi andra deltog. Det märkliga, som jag inte blir klok på varför det skedde, var att ministern kallade Mikael vid för- och efternamn konsekvent vid samtliga tillfällen han bemötte honom. De två övriga männen nämnde han över huvud taget inte, Solveig Zander blev Solveig utan efternamn och jag omnämndes som Cecilia, utan efternamn, vid fem (5!) tillfällen! Jag minns en gång förra mandatperioden när talmannen klubbade av en minister när han omnämnde en ledamot vid enbart förnamn. Nu kommer Tolgfors att i efterhand få en tillsägelse från kammarkansliet. En erfaren ledamot av riksdagen, som Tolgfors ju är, borde ha lärt sig vanligt hyfs och veta hur man tilltalar både talmannen och ledamöterna när man är i kammaren.

Man kan ju undra varför han betedde sig så märkligt, snudd på kränkande. Tur att det drabbade mig och inte en ny ledamot som kunde känt sig förfärligt förringad. Det var vad flera sa till mig efteråt. Både ledamöter och kammarkansliets personal på plats var påtagligt illa berörda och ställde sig mycket frågande till ministerns agerande. Han måtte vara oerhört pressad.

Om debatten finns det massor att säga. Bäst är att läsa protokollet. Mest anmärkningsvärt är väl att han inte kan ange några kostnadsberäkningar alls för vad en nedläggning av Ärna och en flytt till Enköping skulle kosta. Det andra, som ju måste anses oansvarigt och godtyckligt, är att säga att man lätt överlåter åt en civil aktör att ta ansvar för underhållet av start och landningsbanor, där försvaret ska hyra in sig. Han hänvisade till Skavsta, som inte ens har koncession för Jasplan!

Mumintrollet skulle faktiskt göra sig riktigt bra som försvarsminister...

Onsdag morgon gjorde jag däremot ett riktigt givande besök på Ärna hos Johan von Knorring, som är chef för luftstridsskolan, och hans trevliga och kunniga medarbetare. Vi, landstingsrådet Ismail Kamil, kommunalrådet Leif Sanner, vår ombudsman Helena Ling och fullmäktigeledamoten Peter Norgren och jag fick en väl genomarbetad presentation som jag kommer att specialstudera kommande dagar. Besvikelsen på ministern och de nya moderaternas försvarspolitik var påtaglig och kändes stundtals rätt dramatisk.

Den bästa storyn är följande: alla enheter utom försvarets sjukvårdsenhet ska flytta till Enköping. Nästa chef för Uppsala Garnison kan bli en sjuksköterska.

Läs mer i UNT, Oscarsson och min motion och min debattartikel som publicerades i UNT i oktober 2008.

SAAB i fritt fall

SAAB kan befinna sig i fritt fall redan i natt svensk tid. Snart kan denna profilerade produkt vara ett minne blott eftersom ägaren GM inte vill ta ansvar längre. I stället vill man överlåta ägaransvaret till svenska staten- men staten ska inte driva bilindustrier eller liknande industriverksamhet.

Den finansiella krisen är nu en massiv ekonomisk och industriell kris. Och förmodligen blir det ännu värre med allvarliga konsekvenser i människors liv. Även politiskt kommer detta att göra avtryck och sätta spår för lång tid framåt.

Just idag har det rasslat in massor av nya varsel inom alla branscher. Jag hörde på lunchen att Småland är mycket hårt drabbat, och Gnosjö lär utgöra själva epicentrum. Alla länders ekonomier är påverkade eller hårt drabbade- inget land är opåverkat.

De åtgärder som beslutades under hösten verkar inte räcka till och man förutser att det snabbt måste till nya stora belopp för att stabilisera den tilltagande krisen runt om i världen.

Vid ett av dagens sammanträden sa en kollega att det hela nu liknar en storm där vindarna kommer med tilltagande styrka från olika håll och sammantaget slår ut alltpå marken, likt en tornado eller en orkan. Skrämmande. Men någon gång vänder vindarna, det måste vi fortsätta tro. Svårt att prognosticera när bara. Nu krävs det nog ett paradigmskifte, även i näringsliv, industri och bankväsende. Det som krävs är en ny era av ansvarstagande där vi alla känner och axlar vårt ansvar. Det är detta som länge fattats i Sverige.

Varma medvindar i massor- och tyst snålblåst

Idag har TV4 Uppland tydligen sänt ett inslag där jag talar om kårobligatoriet. Nu har massor av daglediga, studenter mestadles kan man förmoda, mailat och ringt för att uttrycka sympati och ge mig ett uppmuntrande tillrop.

Jag tror ju fortfarande innerst inne att den proposition som kommer blir bra, kan inte tro annat än att regeringen vill säkra studentmedverkan i universitetens styrelser och i beredande organ och att nationsväsendet i Uppsala och i Lund kommer att ha fortsatt offentligrättslig status, så att vi garanterar deras framtid också bortom denna mandatperiod.

Erland Ringborg har utrett hur ett brutet obligatorium bäst ska genomföras med dessa organ och funktioner bibehållna. Han uppskattar att kostnaden kommer att uppgå till minst 130 Mkr årligen. Hur man kan motivera detta under rådande ekonomiska krissituation övergår mitt förstånd. Om pengarna skulle användas till kvalitetshöjningar, mer undervisningstid inom humaniora eller något annat så skulle ju alla människor tillstyrka satsningen. Men att anslå skattemedel för något som inte innebär höjd kvalitet, bättre undervisning, ökad lärartäthet eller något annat begripligt framstår som rätt orimligt under rådande ekonomiska läge.

Plakatfrågan, som oftast används i debatten, handlar om föreningsfriheten, som man menar kränks för att man under den begränsade tid i livet man är student vid en högskola eller ett universitet tvingas ansluta sig till en studentkår.

Denna fråga är prövad av Europadomstolen i Strasbourg under nittiotalet och där fastslogs att obligatoriet inte strider mot föreningsfriheten. Alltså borde detta argument falla, en gång för alla om vi nu tillmäter Europadomstolen någon
auktoritet. Ändå är det detta argument som vevas runt i det oändliga.

Nu ska jag titta på TV4 Uppland, för det måste ha varit bra eftersom så många hör av sig med positiva tillrop. Inte en enda människa har varit arg eller sur! Alla verkar hålla med om att man inte ska ge sig till att laga något som redan fungerar. Snålblåsten finns säkert där, men den viner inte runt mig just för tillfället. Det kommer nog. Men som jag sa i TV4: det tinar även i frysboxen efter ett tag. Jag börjar kunna de förfärliga politiska villkoren och orättfärdiga spelreglerna nu.

Fin söndag, måndag allvarliga möten

Min söndag ägnade jag åt min "volontärgärning": att vara präst i min hemförsamling, Uppsala Domkyrka. Jag var liturg i söndagsgudstjänsten och måste säga att det varje gång gör mig lika glad att få tjänstgöra som präst. Jag undrar om det kan finnas någon uppgift som kan vara mer meningsfull. Och många goda, kära möten med tidigare konfirmander, äldre gudstjänstbesökare, gamla arbetskamrater och kollegor känns som en gåva att få ta emot. Alla är så vänliga och det verkar som om de inte glömt mig trots att jag nu varit i riksdagen i mer än sex år. Jag hör på något sätt till ändå, fast jag inte har min dagliga gärning i församlingen längre.

Efter gudstjänsten gjorde jag ett hembesök hemma hos en god vän vars svärmor jag ska begrava nästa vecka. Också detta blev en väldigt fin stund med en härlig lundh och meningsfulla nära samtal.

Kvällen ägnade jag åt min kära väninna Kerstin, som jag dessvärre inte träffat på länge. Nu reparerade vi detta med besked!

Måndag morgon gjorde jag tillsammans med min FP-kollega och vän, tillika Uppsalas socialnämndsordförande, Anders A Aronsson, ett synnerligen intressant besök vid familjevårdsenheten vid Uppsala kommun. Där fick vi möta väldigt kunniga och spännande personer som dagligen arbetar med samhällets sköraste och mest utsatta personer- de barn som behöver samhällets vård eftersom deras primära relationer är bristfälliga eller dysfunktionella.
Det allra mest intressanta blev ett långt och mycket givande samtal med ett par som har bedrivit familjehem i nästan 20 år. Helene och Johan måste vara de finaste vardagshjältar jag mött på länge.
Någonstans känner jag att det är människor som de som ökar gryningsljuset på jorden.

Efter detta meningsskapande möte med spännande diskussioner ägnade jag dagen åt "inre tjänst", som idag handlade om jobb på kansliet tillsammans med våra duktiga tjejer Helena och Arinda. Ibland undrar jag om de riktigt förstår hur uppskattade de är, alltid - men särskilt när det finns problem att ta tag i. Helena är en klippa till ombudsman! Nu ska vi ha en valrörelse som blir hennes eldprov- och kul ska vi ha under tiden!
Större delen av eftermiddagen ägnade jag åt krishantering. Jobbigt men alldeles nödvändigt.

Helgen efter kulturutredningen

Efter en intensiv vecka, där fokus legat på KULTURUTREDNINGEN, så klart, känns det skönt att få lite tid för vila och nya tankar.
Det finns massor att säga om kulturutredningen. En del säger jag i intervjuer, bland annat i Kulturnyheterna i torsdags, men i kort sammanfattning känns det bra att helt kort säga
att det fanns en vision i presentationen som gjorde mig glad.

Det övergripande visionen handlar om att stärka kulturen, att kulturområdet ska få en större och viktigare plats i samhället. Detta ska åstadkommas genom en syntes av många åtgärder.
Jag hyser den största respekt för Kulturutredningens arbete- och i synnerhet en stor värme och respekt för Eva Schwartz insats. Eva är klok, kul och en genomhärlig person som jag verkligen skulle vilja samarbeta med mer i framtiden.
I presentationen blev det tydligt att ambitionen varit att stärka kulturens roll i samhället, även om det som läckt ut mest handlat om struktorer och antal myndigheter. Detta beklagar jag, för det har givit slagsida åt allt gott man faktiskt föreslår. I likhet med Lena Adelsohn Liljjeroth tycker också jag att vi ska se utredningen som en möjlighet att diskutera, rebattera och så småningom välja det som vi finner gott av alla förslag. Debatten har kantrat ibland, därför att människor tror att förlagen är huggna i sten. Så är ju inte alls fallet, nu börjar arbetet för alla oss som på olika vis arbetar inom kulturområdet.

En annan sak som jag känner sympati för är tanken på att kulturen inte begränsas till en sektor, utan ska ses som en aspekt av samhället som förutsätter samarbete mellan många olika politikområden, med civilsamhället, skolan, folkbildning, universitet och högskolor.
Likaså lyfter man fram kulturens betydelse för hälsa, livskvalitet och företagande.
Kulturen har större potential att ta större plats i samhället genom gränsöverskridande samarbeten, med ordentlig förståelse hos medborgarna genom att fler värden betonas. Jag ser fram mot en spännande tid med kulturpolitik i fokus för många diskussioner.

I fredags ägnade jag media en del tid. Bland annat gav jag intervju för TV4 Uppland. En väldigt trevlig och ovanlig journalist, Patrik Oksanen, har sedan ett halvår eller så jobbat där. Patrik är enormt kunnig, inte minst när det gäller europafrågor. Det känns kul att en så skicklig kille valt att börja jobba här i Uppsala. Vi talade om Europaparlementsvalet och om kårobligatoriet.
På kvällen åkte jag till Let´s Dancestudion, där jag var gäst hos CarlJan Granquist, min synnerligen gode vän. Han är den storebror jag inte har, men skulle önska mig. Ingen är så genomgullig som han. Kvällen med honom, hans son Carl Johan och Lotte Bromé blev kul och champagnen var god. Det är nästan så att jag lockas av tanken på att ställa upp nästa år....
En total make over: ny kropp, ny kondition, nya danskunskaper. Kanske ett lyft på en massa olika sätt för ensamstående mamman ! I så fall vill jag ha Tobias som partner. Han var så urgullig och trevlig och jag tror han orkar lyfta mina 63 kilo på raka armar!

Idag när jag slog upp Unt gladdes jag åt rubriken: Vi vill hylla Wikström och Hedquist. Artikeln är skriven av studentkåren i Uppsala. Om obligatoriet är dagstipset att inget blir av. Den 17 mars är det deadline för propositioner och ännu finns inte något färdigt att sända över till lagrådet för behandling. Jag säger det en gång till: If something ain´t broken, don´t fix it!

Kultur är....

....att retas med djävulen, i väntrummet! Så sa på fyrtiotalet Olof Hartman, legendarisk direktor för Sigtunastiftelsen, författare och präst. Jag har mina aningar om varför jag idag tänkt på just dessa ord. Kultur är något helt annat än allt annat. I väntrummet befinner vi oss alla, både bildligt och bokstavligt. Idag är det dan före dan. I morgon vet vi vad Kulturutredningen kommer med för förslag.

I kväll såg jag för en gångs skull på TV. SVT så klart, jag orkar inte med reklam när jag en kväll har tid att se på TV. Programmet heter Babel, mycket bra. Kul och kreativt, lärt och ledigt. Spännande gäster var där. Marie-Louise Ekman, som jag alltid har tyckt står för ett häftigt tänk var lika klok som snygg och läckert klädd. Igår var hon ju väldigt slagfärdig när hon apropå förslaget om att slå ihop Dramaten med Operan sa att "vi kan lika gärna slå oss ihop med Melanders blommor, vi lever i angränsande fastigheter och har mycket gemensamt".

Idag sa hon smarta saker, till exempel som svar på programledarens fråga vilka kulturskapare det är mest synd om. Då blev svaret helt enkelt: det är mest synd om dem som inte hittar till teatern, som av olika skäl inte vågar sig dit. Och utmaningen för teatern blir att visa att man är relevant och till för alla. Väl talat! Heja dig, Marie-Louise!

Och uppfriskande var det att höra poeten Stig Larsson, nästan som ett eko av Horace Engdahl, säga Vi håller på att fördummas hela folket, även jag. Vi är fördummade av allt skval och av allt skit som öses över oss.

Om poesin sa Aase Berg ingen gör reklam för poesin, det är bra. Jag tycker det var kaxigt.
Ska genast läsa henne, hon sa så kloka saker om skrivandet och om poesin. Poesi är blodigt allvar. Kanske är vi rädda för allvaret? Kanske är det för att fler vill bli underhållna än omskakade som poesin utgör en så tunn skärva av den litterära utgivningen?

Ikväll läser jag slutet på Hemligskrivaren, en essä om Eyvind Jonsson, av Birgit Munkhammar, som jag idag åt en trevlig lunch med. Även vardagsslitet har sina gyllene stunder.

Vem vill leva i ett kulturellt U-land?

Igår kom ett utspel från kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt. Låt mig börja med att säga att jag, som kulturpolitisk talesman för FP, inte kände till artikeln i DN. Inte heller instämmer jag i förslagen. Tvärtom känner jag ett behov av att markera ett tydligt avstånd till idén att slå samman Operan och Dramaten.

Förslaget visar med all önskvärd tydlighet på en betydande okunskap om de båda kulturinstitutionernas historia. Den som inte kan historia riskerar att bli fångad i nuet.
I den finansiella turbulensens tid har Sjöstedt fallit för frestelsen att se snabba ekonomiska besparingar genom att slå ihop nationalscenerna. Jag menar att det är fullständigt orimligt att landa i den slutsatsen om man är förtrogen med de båda kulturinstitutionernas olika verksamheter.

Operan och Dramaten tillkom på 1700-talet. Operan blev scenen för operakonst och dans, Dramaten för talad teater. De har under historien tidvis haft gemensam organisation, tex under en tid efter att Dramaten brann 1825.

Men redan på 1800-talet förstod man att deras olika verksamheter var så väsensskilda att de behövde utvecklas var för sig. Så fick de varsitt hus och Sverige två nationalscener.

Operasångare och talande skådespelare har helt olika sätt att arbeta och förfogar över olika redskap för att gestalta respektive konstart. Operakonst bygger på musik och kräver många musiker, repetititionslokaler och ett helt annat sätt för ensemblen att repetera och arbeta än för talteater.

Jag har idag lämnat ett uppdrag till riksdagens utredningstjänst att ta reda på hur talteater respektive opera organiseras i jämförbara europeiska länder. Det tar några dagar att få svaret, men jag anar att jag vet det. Alla våra nordiska huvudstäder härbärgerar ländernas nationalscener, både för talad teater och för operakonst. Självklart har dessa varsitt hus. I Oslo invigdes förra året en alldeles nybyggd opera, i Köpenhamn finns ett nytt operahus, likaså i Finland. Detta för att bara nämna ett par exempel.Runt om i Europa ser det likadant ut.

I Sverige börjar vi inta strykklass. Vi kan numera inte ens utbyta gästspel med våra nordiska grannländers operahus, vår scen är för liten och maskineriet för otidsenligt! Jag och mitt parti beklagar detta.

Tyvärr är det inte vårt partis politik, beslutad på partiets landsmöte 2007, som Sjöstedt uttrycker. Landsmötet, vårt högsta beslutande organ, antog då det kulturpolitiska program som även Sjöstedt var med om att skriva. Inte ett ord finns om en sammanslagning av våra nationalscener i detta program. Tvärtom visar vi att vi slår vakt om nationalscenerna och vill vidareutveckla dem.

Vi lever i en globaliserad värld. Detta betyder att vi studerar, arbetar och forskar runt om i världen. I Sverige utbildar vi sångare och musiker för hela världen. Var man än reser så kommer man att hitta förstklassiga sångare och musiker på de stora scenerna och i de bästa orkestrarna. Det har vi gjort sedan Jussi Björlings och Birgit Nilssons storhetstider och gör så än idag. Jag är stolt över detta.

När det gäller talteater framhåller jag bara ett namn, en person som betytt mer än vi kan formulera i ord: Ingmar Bergman. Han är legend och ett lysande föredöme och inspirationskälla för skådespelare, regissörer och filmare över hela världen. Varje år samlas många av dessa på Fårö för Bermanveckan. Sverige är ett Mecka för dessa. Vi har ett arv och en tradition att förvalta!

Regeringen har anslagit medel för en stor Bergmanfestival. Det var en väl avvägd och klok insats som regeringen gjorde, strax efter att Bergman dött. Festivalen hålls för första gången i juni i år. Dramatens fd chef Staffan Valdemar Holm är konstnärlig ledare och ansvarar för planering och genomförande av den.

Just idag har jag haft besök av honom här i riksdagen. Jag hoppas att vi ska samarbeta kring ett väldigt spännande och annorlunda projekt där tio av världens mest välrenommerade teatrar, bla nationalteatrarna från Berlin, London, Budapest, Tel Aviv, Amsterdam och Wien inbjudits att gestalta Obama Victory Speach. Man kommer att uttolka Obamas politiska retorik i hans segertal. Naturligtvis ska detta ske i politikens hemvist i Sverige...

Att just nu, när världens blickar riktas mot Stockholm inför denna första Bergmanfestival, göra ett utspel likt det Medeleine Sjöstedt gjort måste vara att skjuta sig själv i foten. Rejält! Bilden av Sverige kan påverkas av hennes utspel.

Nästan alla länder jag känner till har minst en nationell scen för talteater och en för opera, i Europa, Nordamerika, Australien och Asien. När det gäller Afrika och Sydamerika är jag inte lika bevandrad, så där kan jag inte uttala mig. Men den sak vill jag slå fast: jag vill inte leva i ett kulturellt u-land!

Det vill inte Sarkozy i Frankrike heller, som härom dagen gjorde utfästelser om stora satsningar på kultur, särskilt litteratur, inte heller Obama, som gör rejäla satsningar på konst, musik, teater och dans i USA.

Tony Blair sa i ett tal: Det land som satsar på kulturen blir inte bara ett bättre land att leva i, det blir också på 2000-talet ett mer framgångsrikt land. Tänk om vi hade några ledande politiker som tänkte så även här hemma i ankdammen!

Läs fler reaktioner på debattartikeln på DN, Svd och SR.

Odenteatern

En liten men naggande god teater i Stockholm är Odenteatern, som drivs av två hängivna skådespelare och företagare: Paula Ternström och Klas Ahlstedt. Igår kväll var jag gäst i en av deras föreställningar, Solveigs salong. Det blev en härlig helkväll med min vän och kollega solveig Ternström och en absolut fullsatt teater. När mina vänner Carl Jan Granqvist och Alexandra Charles kom så trollade Paula fram ett par sittplatser, men flera kunde inte beredas plats. Tänk så härligt att ett samtal mellan två på en scen kan vara så populärt! Kanske för att det blev viktiga personliga frågor som lyftes fram. Jag fick tillfälle att tala både om mina erfarenheter av prästyrket, riksdagsarbetet, tro och tvivel. På Solveigs initiativ kom vi också in på mina böcker. Interaktiviteten var mycket intensiv och champagnen härlig. En kväll att minnas!

Muntra fruarna i Windsor

Två allt annat än muntra fruar gick på teatern igår: Karin P och jag. Som vanligt hade vi kul och det var trevligt att komma till Dramaten, men inte blev jag så mycket klokare på detta drama av Shakespeare. Falstaff som gestalt kan göra en människa tokig. Plump, försupen, omogen ungkarl är han- men han förföljde mig ända tills jag somnade igår. Mest känner jag karaktären från ett antal operor, mest bekant är ju Verdis Falstaff.

Även om han är en ynkrygg så känner man sympati för honom. Han längtar efter att höra hemma någonstans, men hittar ingen gemenskap med andra förrän han förnedrats, varit utestängd, frusit och lidit alla tänkbara kval.

Motivet handlar också om klass och makt. John Falstaff är aristokrat, men ful, tjock och ensamstående. Man anar triumfen hos medelklasstjejerna som kastar överklassgubben i tvättkorgen och låter honom kastas i floden efter det. Till slut får han vara med igen, det är ju trots allt komedi! Skådespelarna som Börje Ahlstedt, Stina Ekblad, Björn Granath och många andra gör fina insatser, men störst av dem alla var nog i mitt tycke Ingvar Kjellsson, som fredsdomare Shallow. Stilig prestation!

Scenografin av simon Higlett är vacker och mycket svensk. Moraklockor, ljusa björkstammar och svensk folkmusik gör att kontexten blir lätt för oss alla att leva med och i. Det kunde varit mormors hus eller björkhagen utanför skolan därhemma. Och dramat om ensamhet och gemenskap, glädje och uppgivenhet, trohet och otrohet känner ju inte av tid eller rum. Det är en del av allas våra liv. Pjäsen är förvirrande, men ger en nyttig upplevelse av förvirring, hjälper åtminstone mig att fundera ett varv till och till slut inse att svaren inte är givna. Inte ens hos Shakespeare.

Stor dag i Uppsala domkyrka

Under alla år jag varit verksam i Uppsala domkyrka, som körsångare i domkyrkokören under studietiden och sedan som präst i olika befattningar sedan 1996, har en fråga ständigt dykt upp på nytt och på nytt. Det är frågan om en ny orgel, som i och med kvällens invigningskonsert äntligen kommit till ett avslut. Magnifik står orgeln i norra tvärskeppet, med skulptural elegans och utsökt färgsättning. En orgel av 2000-talet, byggd av italienska Frattelli Ruffatti och med ett mobilt spelbord. Orgeln liknar ingen annan. Den förefaller vara en ganska unik skapelse.

Unik är också kvällens organist, min vän och tidigare arbetskamrat Andrew Canning. Han är alltid utsökt i sitt konstnärskap. Andrew spelar underbart, oaktat vad han spelar. Lika känsligt vid ett barndop som vid en stor konsert eller TVsänt stort evenemang. I kvällens konsert tänjde han på varje gräns och hans virtuositet var helt magnifik. Det var en ren fröjd att nu också kunna få se honom spela, framme vid centralkoret och inte som alltid förr uppe på läktaren.

Programmet var väl komponerat med invigningsceremoni som ärkebiskopen förrättade. Och variationsrikedomen i den nya orgeln blev väldigt tydlig. Den äldsta musiken som Andrew spelade var av Girolamo Frescobaldi, en av Bachs föregångare, annars var det förhållandevis ny musik som framfördes. Musiken fyllde den fullsatta domkyrkan på ett sätt som aldrig förr. Min allra största behållning var utan tvekan att för första gången få lyssna till musik av Ad Wammes, en holländsk kompositör född 1953. Andrew spelade Vallée der danses för orgel och sedan framfördes Blow horn, blow! från 2005 tillsammans med The Uppsala ministry of brass.
Det svängde verkligen! Och man kunde ana att kompositören, som var på plats, har ett förflutet i rockgruppen Finch, där han spelade synt. Musiken liknar inget annat jag hört. Plötsligt mindes jag en stor folkmusikkonsert i Filippinerna, lite senare ett tonspråk som kändes som hämtat ur en jazzskiva jag fått i present, därefter kom tanken på en romantisk film för att lite senare associera till amerikansk elegant restaurangmusik. Elegant var det hus som helst och det svängde ordentligt! Min gode vän jazzexperten skulle glatt sig! Hela taket kunde ha lyft. Andrew är en mästare och publiken förfördes. Jag känner på mig att det kommer en kyrkomusikalisk vår inom kort! Och den kommer att spira i Uppsala, den saken är helt klar!

Möjligheter

En av mina medlemmar i FP i Uppsala län är en engagerad, driftig företagare som dessutom är väldigt kul och trevlig. Idag har han givit mig en kul ordlek:
"possibilities are nowhere", det är så många känner i dessa finanskrisens dagar.
Om man skjuter in ett mellanslag i sista ordet blir perspektivet annorlunda: "possibilities are now here", det är ett annat sätt att tänka som vi alla borde försöka tillgodogöra oss. Lycka till! Och tack Mikael!

Besvikelsen över polisen i Malmö är enorm

Det är djupt skakande att ta del av det som sades i en polispiket i Malmö vid kravallerna för en tid sedan. Det som sades i det fördolda den där kvällen är nu helt öppet material, tillgängligt för oss alla att lyssna till. Man tar sig för pannan.

Själv funderar jag på hur dessa poliser nattar sina barn, kysser sina flickvänner eller kramar sina mammor när de klätt av sig uniformen och gått hem för dagen. Säger man, i full öppenhet bland sina kollegor, att man ska "spöa tills han inte kan stå upp" eller tills han "blir steril", säga invektiv som "apajävel" eller "blattajävel" om sina medmännsikor, då bör man byta jobb. Då räcker det inte med att omplaceras till inre tjänst eller att sortera hittegods ett par veckor tills stormen bedarrat.

Det hedrar rikspolischefen Bengt Svensson, en trevlig och hygglig karl, att han är "heligt förbannad". Helig kan diskuteras, men förbannad förstår jag att han är. Mest förbannad bör han vara på Malmös polischef Ulf Sempert, som bevisligen utövat ett synnerligen bristfälligt ledarskap. I flera veckor har denne man känt till dessa rasistiska rötägg till poliser och struntat i att ta tag i problemet. Självklart skulle han statuerat exempel omedelbart, om inte annat för att visa resten av kåren att man inte kan acceptera ett sånt beteende, att det leder till repreassalier.
Sempert är en mes, dessutom en feg mes. Detta är min uppfattning tills dess motsatsen bevisas.
Han hoppades att ingen skulle få nys om detta. Undrar vad han tänkte göra sedan? Skulle han köpa ännu mer etikkonsulttjänster? Eller skulle han säga att filmning i polisbilar förbjuds, så att detta inte ska kunna hända igen? Botten är inte nådd, den är ur!

Min pappa är polis. Jag har vuxit upp omgiven av poliser och uniformer. Jag har under nio år varit ledamot av polisstyrelsen i Uppsala län, de sista fyra åren dessutom vice ordförande. Jag har åkt polispatrull med alla turlag, tjänstgjort morgon, middag och nattetid men aldrig hört något som på minsta sätt skulle antyda vare sig usel människosyn eller rasism.
Uppsalapolisen är uppenbarligen av en helt annan kvalitet. Jag har den största respekt för deras sätt att möta allmänheten och , tro mig, jag har varit tillsammans med dem ute i verksamheten under sammantaget väldigt många timmar.

Som riksdagsledamot har jag flera år i rad väckt enskild motion om att införa en etisk kodex för polisen. Läkare och annan sjukvårdspersonal har det, lärare och journalister får det i sin utbildning, men den enda yrkeskår som vid sidan av militären förfogar över både vapen och tvångsmedel har det inte! Det hjälper föga att man från polishögskolans håll hävdar att "hela utbildningen genomsyras av ett etikst tänkande". Tillåt mig att betvivla verkningsgraden av detta. Enligt uppgift tenterar landets blivande journalister en rätt omfattande kurs i teoretisk etik och övar praktiskt i grupp.
Att det inte alltid märks är en annan sak. Man har i alla fall fått med sig kunskapen i utbildningen och kan ju återvända till litteraturen när man känner behov av det. Polisen har inte ens en sammanställd etisk kodex att ta fram när det kniper! Jag begär inte att man ska kunna redogöra för skillnaderna mellan utilitarism och hedonism, pliktetik och konsekvensetik- vad jag tycker är att man bör sluta prata flummigt om värdegrund och i stället kräva av landets poliser en allmänbildninig i etik- och goda chanser att öva detta, både under utbildningen och som utövande polis. Skärpning polisen!

Partiråd i Göteborg

Slutet på veckan blev innehållsrikt. Jag påminns ständigt om att livet är en gåva, skört och skönt på samma gång. I torsdags förrättade jag begravningsgudstjänst för en väninnas man i kapellet i Mariefred. Det blev precis som det ska vara: både glädje över allt Ulf betytt och sorg över att han inte längre finns med. Men den kärlek man ger i livet kan räcka hela livet för dem man älskat. Begravningen är viktig, för det handlar om ett avsked. Och när någon man älskat dör är det viktigt att avskedet får ske i tacksamheten och i ljusets tecken. Man ska ju bära med sig avskedet som en något att återvända till i tankarna efteråt.

Efter begravningen åkte jag till det stora vinterminglet på Grand hotel i Stockholm, iförd prästklänning, vilket väckte viss förvåning men också uppskattning hos alla som bara känner mig som kulturtant och riksdagsledamot. Vinterminglet är den trevligaste tillställningen i genren mingelkväll. Superb mat, god champagne och ALLA var där! Näringslivets högsta ledare, bankdirektörer, företrädare för kultur och politik- ja, det är svårt att tänka sig en tillställning som lockar alla i ledande befattningar till en motsvarande kväll.
I dörren stod Poker Wallenberg och hälsade välkommen. Han är verkligen trevlig; glad och välkomnande stod han i dörren och hälsade på alla.

Och i går åkte jag till partiråd i Göteborg, där vi arbetade med Europaprogrammet hela gårdagen. Jag yrkade på ett tillägg om de stora friheterna, som man aldrig får ta för givna. Dessutom hotas de här och var inom unionen, Jag påminde om Roberto Saviano för att belysa vikten av att yttrandefriheten säkerställs på den Europeiska kontinenten. För det allra mesta går partistyrelsens och utskottets förslag igenom i plenum, men jag lyckades få till tilläggen om religionsfrihet, yttrandefrihet,demonstrations- och mötesfrihet. Skönt! För om inte liberaler försvarar dessa grundläggande friheter, då kan vi vara säkra på att ingen annan gör det heller.

På kvällen fördrink med mina goda vänner Birgitta Ohlsson och Fredrik Svensson, därefter fin middag på Piren. Och tro det eller ej: folkpartisterna är riktiga ess på dansgolvet!

Idag antogs listan till Europaparlamentsvalet. Valberedningens förslag till huvudkandidater utmanades inte av någon, så jag fick min tredjeplats och höll ett anförande efter att jag valts. Det kändes bra och jag ser med glädje fram mot att arbeta med Marit Paulsen och Olle Schmidt. Jag ser fram mot att vidga bredda mitt kompetensområde och kommer att lära mig mycket av dem. Just nu funderar jag på en huvudfråga som jag kan ha som tema i min kampanj. Det vore bra om jag kan hitta en fråga som på samma gång sticker ut och som berör och engagerar. Jag minns ju hur det var när jag drev frågan om en litterär kanon. En sådan fullträff skulle sitta bra igen, men det gäller som sagt att hitta frågan. Välkommen med tips!

När tåget ankom till Stockholms Central åkte jag direkt till Dramaten och åt en god middag med min kära väninna Karin Pilsäter och sedan gick vi på premiären av Shakespeares Muntra fruarna i Windsor. Ska nu smälta mina intryck av pjäsen, skriver ner mina tankar i morgon. Nu ska jag sova. Dödstrött.

Alliansen konsoliderad med kärnkraftsuppgörelsen!

Alliansregeringen har de senaste dygnen visat prov på ett synnerligen gott ledarskap. Fredrik Reinfeldt har åstadkommit det som ingen annan gjort: att lägga tre decenniers osämja och ovilja till kompromiss bakom sig för att nå en historisk uppgörelse kring framtidens energiförsörjning. Oförsonligheten är nu historia, likaså havererade borgerliga regeringar. Nu tar alliansen ett steg till för att kunna möta väljarna 2010 och då framstå som det mest framtidsinriktade och regeringsdugliga alternativet i svensk politik.

På den andra sidan står Mona Sahlin som ledare för en trojka som varken kan eller vill ge upp. Egentligen är hon redan genom sina samarbetspartners bakbunden och på förhand dömd att misslyckas att sy ihop en hållfast koalition. Det måste ju kännas bittert att stora delar av hennes eget folk, fackföreningsrörelsen, står på alliansens sida i kärnkraftsfrågan. Facken fattar ju att energiförsörjning, jobb och välfärd hör ihop. Det gör även s-väljare. Synd att pyramiden inte är upp och nervänd!

Folkpartiet är idag vinnare. Genom åren har vi hävdat att det enda rimliga, och miljövänliga, är att häva tankeförbudslagen, dvs tillåta och uppmuntra forskning även inom kärnkraften, ersätta befintliga kärnkraftsreaktorer när tiden och materialutmattning så erfordrar, tillåta utbyggnad av fler reaktorer - och att samtidigt satsa på förnybara energikällor.


Den svenska energipolitiken – och därmed även basen för klimatpolitiken - ska bygga på samma tre grundpelare som energisamarbetet i EU. Politiken syftar alltså till att förena:
*Ekologisk hållbarhet
*Konkurrenskraft
*Försörjningstrygghet
På denna grund kan man hitta en väg ut ur beroendet av fossil energi. En satsning på förnybar energi och effektivare energianvändning stärker svensk försörjningstrygghet och konkurrenskraft och ger svensk forskning och företagande en ledande roll i den globala omställningen till en kolsnål ekonomi.

Mål år 2020
*50 procent förnybar energi
*10 procent förnybar energi i transportsektorn
*20 procent effektivare energianvändning
*40 procent minskning av utsläppen av klimatgaser

Kort sagt: det blir bättre!

If it be your will

Härlig sång, underbar text. Alldeles för ofta reduceras människan till ett objekt, något man hanterar. Detta händer på dagis, i skolan, runt om på våra arbetsplatser och i- nte minst - inom äldrevården. När människan inte längre får vara subjekt i sitt eget liv, det är då man blir ett objekt som andra hanterar.
Var går gränsen för arv och var slutar miljöns påverkan?
Jag tror att människan alltid är större. Naturligtvis är vi påverkade av både arv och miljö, men människan är också ett mysterium, förmögen att resa sig ur det invanda och förväntade, stark att bryta orsakskedjor, kreativ att bryta ny mark.
Leonard Cohen har gjort en http://www.youtube.com/watch?v=H-myjV64xfs&NR=1om detta. Lyssna och begrunda...

Ungdomskärlek?

Man upphör aldrig att förvånas! Här är en för mig okänd man, bloggare, som påstår att jag är hans ungdomskärlek:) och till råge på allt tror han att jag är intresserad av parfym, undrar hur han kan tro det? Tips, någon? Det rör sig därute...

Modersmål och undervisning

Idag har frågan om undervisning på modersmål varit samtalsämnet på allas läppar.
Jag häpnade när jag läste SvD idag, för jag hade ingen aning om att detta utspel skulle komma.

LÅt mig börja med att slå fast att varje språk måste ses som en tillgång. Naturligtvis ska vi ha en god undervisning i svenska för barn i svensk skola, men språkförbud känns inte meningsfullt att lyfta fram som metod.

Det klingar illa i mina öron. När jag växte upp hörde jag berättas att min mammas generation, vars modersmål var tornedalsfinska, var förbjudna att tala med varandra på sitt modersmål och lärarna var förbjudna att undervisa på modersmålet. Skulle detta ändå skett, medförde detta regelbrott ganska kraftfulla repressalier. Detta trodde jag att vi lagt bakom oss 2009.

Den som äger ett språk är både rik och trygg. Är man väl förankrad i språket så bär det en människa, hjälper henne att uttrycka sina tankar och åsikter, att tala, skriva, läsa och ta plats på samhällets olika estrader. Modersmålet är språket för våra drömmar och innersta känslor och det bär oss ända in i drömmens land. Därför ska vi aldrig låta språket vara projektionsyta för vår rädsla, för det är rädslan som leder till att modersmålet reduceras till något straffbart.

Jag beklagar att fp idag av alltför många kommit att uppfattas som ett förbudsparti ännu en gång. Detta var ett utspel av en arbetsgrupp, 'är inte och kommer med allra största sannolikhet aldrig att bli folkpartiets liberalernas politik!

Med den kunskap jag har om folkpartilandet tror jag att jag med övertygelse kan säga att det här förslaget aldrig någonsin skulle antas av ett landsmöte, vårt högsta beslutande organ. Det skulle av ett landsmöte förpassas dit där det hör hemma: i papperskorgen.

Föredrag på Ekebyhus

Efter dagens övningar i Stockholm fick jag tillbringa kvällen med att tala om EU, inrikespolitik, kriget i Gaza och mycket annat. En del frågor handlade också om mitt arbete som präst och mina böcker. Allt detta skedde i ett mycket välbesökt seminarium på Ekebyhus i Uppsala i en ton av värme, starkt intresse och välvilja. Det är för mig en stor glädje att få möta människor just så här- med öppet sinne där jag så gott jag kan får besvara alla slags frågor.
Jag uppskattar den här formen av dialog där man utbyter tankar fritt och där frågor och svar rör sig över många fält.
Några säger att de inte vill att jag lämnar riksdagen för EP. Skönt och gott är det att känna det starka stöd jag har nu, som riksdagsledamot för mitt län.

Cypern- en mytomspunnen ö, medlem i EU

Idag var jag värd för Cyperns kultur- och utbildningsminister Andreas Demitriou när han tillsammans med Cyperns ambassadör Pavlos Anastasiades och flera företrädare för cypriotisk kultur och universitet gästade kulturutskottet. En god stund av eftermiddagen ägnades åt diskussioner om cypernfrågan, Turkiets situation inför ett framtida medlemskap i EU och framtida bilaterala samarbetsmöjligheter mellan Cypern och Sverige.

Den 16 april 2003 undertecknade Cyperns president Tassos Papadopoulos Cyperns ansökan om anslutning till EU, en milstolpe i Cyperns historia och slutpunkten för Cyperns långa och mödosamma strävan att formellt bli en del av den europeiska familjen, till vilken ön alltid hört geografiskt, historiskt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt.
Cypern blev den 1 maj 2004 tillsammans med Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Tjeckien och Slovenien fullvärdiga medlemsstater i EU, en stor sak som delegationen talade om med glädje.

För mig är Cypern synonymt med kultur och mytologi. Man får gärna tro att det är Afrodites egen ö. Här steg hon ur havet vid Pafos- en mytomspunnen plats.

I Sverige finns på medelhavsmuseet den fantastiska Cypernsamlingen, som tillkom genom de omfattande utgrävningar som genomfördes av den Svenska Cypernexpeditionen 1927-1931, under ledning av Einar Gjerstad. Samlingen lär vara den största utanför Cypern. I torsdags var jag med om den fantastiska invigningen av utställningen och deltog i seminariet, så det kändes väldigt hemtamt att på nytt tala om cypriotisk arkeologi och kultur med ministern och hans delegation.

Theodor Kallifatides har skrivit en intressant bok om Cypern, som blir dagens boktips: Cypern, en resa till den heliga ön, Alba förlag 1992, en vacker bok som jag ikväll läser i sängen och definitivt tar med mig när jag reser till den heliga ön, något som jag drömmer om och hoppas ska ske hellre förr än senare.

Dagens tanke 2 februari

Idag skriver International Herald Tribune en rolig liten text, här i kort sammanfattning:

Om Lehman brothers hade varit Lehman sisters- hur hade utvecklingen då sett ut?

Jag tycker tanken är spännande!
Vad tror du?

euron ett steg närmare?

Folkpartisterna i Sigtuna har stuckit ut hakan och begärt att Sigtuna ska bli den tredje eurokommunen i landet. Haparanda var först, vilket gläder mig som varande född norrbottning, och sedan kom Höganäs i Skåne. Tänk så roligt om Sigtuna, som ju är en internationell stad med tanke på närheten till Arlanda, blir den tredje!

Slovakien införde som sextonde land euron den 1 januari. Den används nu av 329 miljoner invånare i Europa på världens största marknad. Den är världens näst största reservvaluta och konkurrerar med dollarn som den viktigaste handelsvalutan.

För Europa som helhet pekar de utvärderingar som gjorts på lägre inflation, lägre räntor, mindre osäkerhet för företagen och cirka 16 miljoner nya jobb skapats, skriver Anna-Stina Nordmark Nilsson, företagarnas VD, på Brännpunkt.

Att stå utanför är en stor rikstagning som kostar. Se bara på Island! där demonstrerar invånarna och begär delaktighet i valutasamarbetet- NU.
Valutasvängningarna innebär visserligen att vissa exporterande företag vinner kortsiktigt, medan andra förlorar Men helt klart är att osäkerheten kvarstår för alla. Dagens vinst kan lätt bli morgondagens förlust – viljan att satsa framåt minskar när risken ökar. Osäkerheten blir tydlig när man ser hur kronan sjunker i förhållande till både euron och dollarn. Det är dags att införa euron I Sverige. Danmarks statsminister har sagt att man ska folkomrösta före 2011 och vi vet hur läget är på Island. I Finland har det ju gått bra! Heja FP i Sigtuna! Lycka till, jag håller på er!