På hemmafronten

Jag gillar att en dag ibland få jobba i Uppsala, min hemort. Så skedde i fredags, när Camilla och jag inledde dagen med ett spännande besök på museum Gustavianum och fick en intitierad och intressant introduktion och tillfälle till samtal vid ett morgonmöte med Ing-Marie Munktell som är museichef.

Jag blir så glad och imponerad över allt hon åstadkommer: att hela tiden öka besöksantalet, skapa aktuella och intressanta utställningar med stor bredd för en diversifierad publik i alla åldrar, från barn till pensionärer och dessutom med ett särskilt fokus på aktuell forskning vid univeristetets olika institutioner. Magnifikt är ordet för museets verksamhet. Enastående är ordet som karaktäriserar dess chef.

På eftermiddagen återkom vi för att vara med om vernissagen för årets adventsutställning: Krubborna från Krakow. Att vandra runt bland dem är som att titta in i ett sagoland och för en stund leva sig in i den åttahundraåriga polska traditionen att skapa palatsliknande härbärgen för Maria, Josef och Jesusbarnet, i stället för den enkla krubban av trä som vi är vana att se i kristenheten runt om i världen. Detta är en intressant tradition som får extra dramatik och krydda genom att man befolkar de krubbor som nu tillverkas med kända personer ur den miljö där krubborna ska visas. Museum Gustavianum har en egen Uppsalakrubba, som bara måste ses av oss som bor här! Där hittar man ärkebiskopen, landshövdingen, Birgitta Dahl, rektor Anders Hallberg och många andra mot en fantastisk fond av slottet, domkyrkan, hotell Hörnan och Fyrisån. Jag skulle älska att vara en krubbinvånare, särskilt efter att jag fått tillfälle att tala med konstnären, vars levnadsöde skulle behöva ett eget inlägg, så spännande är det. Han satt i fängelse och skapade den krubba som vann tävlingen för några år sedan, nu är han en etablerad konstnär vars verk sprids över världen.

Jag hade också Home Office i fredags. Det känns bra att vidga det demokratiska samtalet på detta sätt: att öppna mitt hem för människorna i min valkrets 5-6 gånger per år under ett par timmar. Förra gången jag gjorde detta var det nästan för välbesökt, vi fick hålla öppet ett par timmar längre än vi avsett.

Home office har lett till ett par, tre motioner och frågor till ministrar. Jag tror att det är bra att visa att den som är vald till riksdagen är beredd att svara på frågor öga mot öga med allmänheten. Home office är en beprövad modell att möta medborgarna som tillämpas i Storbritannien. Jag är förmodligen först med att införa det i Sverige. Ska fortsätta efter jul.

Allt är emellertid helt beroende av goda medarbetare, vilket jag är lycklig att ha. Folkpartiets ombudsman i Uppsala län, Helena Ling, är en klippa som trevligt och professionellt möter människor, svarar på frågor och berättar om vår verksamhet över en kopp kaffe i mitt kök medan jag tar emot människorna en och en i ett annat rum. Home office är alltså ingen "social händelse" eller kafferep, utan ett viktigt forum för att lyssna på människors frågor, diskutera politik eller ge råd om hur man kan gå vidare med sin fråga. Ingen behöver berätta för andra, utan kan lägga fram sitt ärende direkt till mig utan att någon annan än jag lyssnar och Camilla för anteckningar vid behov. Under nästa termin kommer jag att be vårt landstingsråd Isamil Kamil och kommunernas olika kommunalråd att vara med.

En vecka i berättandets och yttrandefrihetens tecken

Äntligen stod de i börshuset i tisdags: Salman Rushdie och Roberto Saviano. För mig var det en stor upplevelse att höra dem tala om människan som berättelse, om orden som inte får tystas, om den makt och censur som förkrymper våra liv. Båda har betalat ett högt pris för att de givitord åt den verklighet de lever i. Saviano var en paradox: både en självklar, stark författare med stor framgång bakom sig- och samtidigt en ung man som tvingas leva avskuren från det levande, pulserande liv som kännetecknar de flesta unga människors liv. Han tvingas i stället att leva sitt liv tillsammans med ett stort antal livvakter dygnet runt och kan inte ens gå ner till ett lokalt café för en kopp kaffe, än mindre roa sig tillsammans med vänner på diskotek eller restaurang.

Både dessa mäns frihet har tagits ifrån dem på grund av att de delat med sig av sin verklighet i bokform. Rushdie i ayatollornas Iran i slutet av åttiotalet, Saviano på den europeiska kontinenten 2008.

En människas frihet innefattar rätten att tänka, tala, organisera sig, demonstrera och tro fritt efter övertygelse. Självklart handlar detta också om att låta fantasin föra en till tidigare outforskade trakter och ge ord och röst åt denna inre resa. En människa är en mångfasetterad berättelse. Inom oss bär vi både egna minnen och erfarenheter, vår familjs berättelser, vår hembygds skrönor och utöver detta vårt lands historia. Rushdie talade om detta med stark inlevelse. Han sa att berättandet i sig är mer än den lagstadgaede yttrandefriheten. Berättandet gör oss till människor.

Redan aposteln Paulus talar om detta. På grekiska: paradidomi, paralambano (= det jag har tagit emot för jag vidare.) I ett samhälle som fungerar är detta fullt möjligt och helt fritt för varje medborgare. Alla kan där ge sina bidrag av sin vardag och verklighet. I totalitära stater där yttrandefriheten bara är något att drömma om råder tystnadens kultur. Maktens människor säger: vi berättar hur det är, ni andra tiger, annars råkar ni illa ut.

Jag kom att drabbas av den italienska ambassadörens upprördhet över att jag tog initiativet till riksdagsledamöternas upprop till förmån för Saviano. Ett helt enigt kulturutskott skrev under tillsammans med ytterligare 115 riksdagsledamöter, vilket är att betrakta som en mycket stark uppslutning. Jag vet mig inte ha sett ett upprop som så snabbt fått så många undertecknare.
I måndags åkte Camilla och jag till Italiens ambassad för att lämna över listorna. Ambassadören var upprörd och berättade att hon kände sig tvingad att protestera. Innebörden var solklar: hon menar att inga andra länder ska lägga sig i Italiens inre angelägenheter. Jag talade då om att vi är medvetna om att det råder lagstadgad yttrandefrihet i Italien, att man underteckat alla MR-konventioner, men att Saviano nu sitter emellan eftersom man inte förmått lagföra brottslingarna i Camorran.

Egentligen kan uppropet tolkas som ett stöd för strävandena att komma tillrätta med brottssyndikaten som hotar att döda Saviano för att han skrivit en bästsäljande bok om Camorran, att vi lever tillsammans på den europeiska kontinenten och att grundläggande mänskliga rättigheter måste respekteras överallt. Annars riskerar vi att hamna i en situation där självcensur kommer att råda:att författare, dramatiker, journalister, poeter och filmare inte vågar uttrycka sig konstnärligt för att man inte vill riskera att utsättas för hot och våld om man ger ord åt sina berättelser. Det var ju det Saviano gjorde efter att under flera års tid ha följt Camorran nära, på ort och ställe i Neapel.

Ambassadören och jag gästade båda i TV4:s morgonsoffa i onsdags. Det kändes något märkligt att inte föra samtalet tillsammans, utan vid två separata bord i studion. Jag fick starka sympatier efter det. Tack till er som hörde av er! Jag har under dagarna som gått givit intervjuer till tidningar över hela Europa, kanske uppåt 10-12 olika. Noterar dock att ingen enda Italiensk tidning intervjuat mig, vilket flera italienare som arbetar med MR och konstnärlig frihet talat om i mail och via telefonsamtal. Intressant och skrämmande!

Regeringen Berlusconi har en del kvar att göra när det gäller att bekämpa brottssyndikaten.
I den kampen måste vi alla engagera oss, för dessa avskyvärda gängbildningar agerar gränsöverskridande och finns i hela Europa, även här i Sverige.
Detta är en av de viktigaste frågorna för Europaparlamentet att arbeta med.
Vem vet, kanske blir det min nästa huvuduppgift.

GRATTIS, Augustprisvinnare!

De välförtjänta priserna har delats ut till välförtjänta författare. GRATTIS, P-O Enquist och alla ni andra! Den bästa fackboken REGI BERGMAN av Paul Duncan och Bengt Wanselius har jag bredvid min säng sedan jag fyllde år. Den väger över 6 kg och jag har ännu inte kommit igenom den, men gläds verkligen över att äga denna skatt. Grattis också Jeppe och Marika på Max Ström förlag! Ni är stjärnor!

Läs mer om prisutdelningen på UNT

Gästpredikant

Söndagen i Hedvig Eleonora vackra kyrka kommer jag att bevara inom min länge, länge.
Tillsammans med kyrkoherde Sven Milltoft, en gammal kollega och vän, underbara musiker och sångare, kyrkvärdar och medarbetare fick jag sominbjuden gästpredikant fira domssöndagens högmässa med efterföljande lunch.

Några har bett om min predikan över evangelietexten Matt 13:47-50. Här kommer den.


Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött. Nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort. Går och tänker på allt det där man borde. Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort- men det är så väldigt lite jag gjorde…

Så skriver Tove Jansson i Höstvisan. Det finns tider då vi lever i kompakt mörker, när vägen känns oändligt lång och måste vandras i ensamhet. När vi minst anar det kommer dagen när kylan tilltar och mörkret brer ut sig. Kanske är det en sorg eller sjukdom som förlamar oss, en separation som medför känslor av vanmakt, otillräcklighet och skuld. Eller också kan det vara ett misslyckande i arbetslivet som gör att vi fäller hårda domar över oss själva och isolerar oss så att ensamheten bokstavligen blir vårt öde. Alla har vi varit med om den här sortens dagar. Då gör det ont att leva. Det är svarta dagar. Domedagar.
Det är sådana dagar man längtar efter att vrida klockan tillbaka. Om bara inte detta skett….om jag bara inte sagt eller gjort så….Men tiden är irreversibel. Det går inte att göra en handling ogjord när den en gång blivit gjord. Hur ofta har inte jag, och säkert också du, önskat att vi kunde backa bandet för att en gång till få uppleva den äkta kärleken som en gång fanns, den dag barnen föddes och lades i vår famn eller den dag vi kände att vi hade en plats och en uppgift som var tänkt för just mig eller dig. Men tiden går bara åt ett håll och vänder aldrig tillbaka. Tidens villkor är begränsning.

Frågan är om vi inte just nu lever i en slags ödesmättad tid, en domedagstid.
Den globala finansiella oron griper omkring sig och många människor oroar sig över att förlora jobbet, över hur räkningarna ska betalas och känner panik inför att inte kunna bo kvar om räntorna stiger. Och klumpen i magen, känslan av oro inför dagar som kommer består, vecka efter vecka. Bilderna av ministrar i svarta bilar som åker till krismöten i USA och EU, bankanställda som bär ut sina saker när konkursen var ett faktum, isländska bankerna som gått överstyr - och här hemma har vi Carnegie och svallvågorna efter det. Ingen vet hur eller när detta ska sluta. Domedagskänslan kunde inte vara tydligare.

Evangelietexten gör det bara värre…skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen.
Där ska man gråta och skära tänder. Detta är sannerligen domedag!
När jag för 16 år sedan var på sluttampen i prästutbildningen minns jag ett tillfälle när vi fick ta ut de värsta predikotexterna. Denna text bottennoterades av så gott som alla. Men i år känns den nästan som en verklighetsbeskrivning.
Det brinner under fötterna på många. På dagarna oroas vi och på natten skär vi tänder av den inneboende ångesten.

Vet ni att en av de främsta orsakerna till huvudvärk är just att man gnisslar tänder i sömnen? Jonas Gardell skriver om detta i en av sina sånger som handlar om hur det är att inte längre vara ung och attraktiv: jag har bettskena i mun när vi har släckt. Jag är inte särskilt snygg och du är likadan. Och fulare lär vi väl också bli…Ett öde värre än döden, en domedag måhända, för en artonåring, verklighet för alltfler av oss 40-plusare.

Och evangeliet talar om fiskarna, både de goda och de onda. De goda känner vi. Jag lagade till ett par väldigt fina till middag igår. Men de fula fiskarna känner vi också. Det är slamkryparna som glufsar i sig barn, grooming kallas det för när män utger sig för att vara någon annan på Internet för att sedan utnyttja barn sexuellt och för alltid såra deras tillit. Till de fula fiskarna hör också hajar, både finanshajar och narkotikahajar som för egen vinnings skull drar ner andra i fördärvet. Där finns rovfiskar i stora stim. Några av dem finns i Halland i vinter, där man gravt kränker och vanvårdar gamla människor på vårdhem. Vård blir vanvård när rovlystnad och girighet får råda.
Och så finns så klart de stora stimmen av svärdfiskar, som ägnar sig åt förtal, negativa omdömen och avundsjuka. Det är de som sticker till med sitt svärd och använder både lögn, elakhet och feghet som metod att nå sina egna mål. På botten finns vassa sjöborrar och maneter som sprider ut splittring och misstro. Somliga av de fula fiskarna är giftiga. De förlamar den som råkar röra vid dem både till kropp och själ, kanske för hela livet. Och så finns de hala ålarna som glider fram överallt. Dem känner vi alla, dem behöver vi inte kommentera.

Ska det verkligen en dag bli så att människor delas in i onda och goda? Är det inte en ovanligt förenklad bild av människan? Finns det över huvud taget någon enda som är alltigenom ond eller helt och hållet god? Är inte detta avsnitt ur Matteusevangeliet osedvanligt hårt- en sådan text som har skrämt bort människor från allt vad kristen tro heter? Kanske känns det extra jobbigt för att vi känner igen situationen att godkännas eller underkännas från våra vanliga liv. Vi minns tentamensperiodernas godkänd eller icke godkänd, att godkännas eller inte till ett jobb vi sökt- många har skräckupplevelser av att ha blivit ratad, att ha hamnat utanför. Själv minns jag skoltidens idrott när jag alltid valdes sist till lag som hade med bollar att göra, jag hade och har bollskräck. Domedag håller vi över andra människor. Vi tycker oss veta vad som är rätt och fel, vem som är god och ond. Hur många har vi inte snabbt dömt ut? Men jag tror att de hårdaste domarna fäller vi över oss själva. Vi håller domedag över alla våra fel och brister - och då blir det långt till förlåtelsen.

Men godhet finns ju också! Höstvisan fortsätter:
Skynda dig, älskade. Skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.
Nyckeln stavas kärlek. Skynda att älska. Jesus själv säger: ni ska älska varandra.
När jag tänker på domens dag tänker jag på ansvaret för min nästa. En av domssöndagens texter är den dramatiska berättelsen om hur Jesus jämställer sig själv med alla som hungrar och törstar, som är sjuka, saknar kläder eller sitter i fängelse. Vårt sätt att möta medmänniskan blir liktydigt med vårt sätt att möta Gud. Skynda att älska! Alla har vi sett människor i nöd. Det finns fler hemlösa i Stockholm än i USA:s storstäder i förhållande till folkmängd. Det bor säkert ensamma människor alldeles nära dig och mig. Det finns någon som väntar på just dig, din värme, ditt engagemang, din tid.

Dagarna mörknar minut för minut. Domen är inte ett bokslut vid slutet av vårt liv, det är sanningen som bryter in i vårt liv, här och nu. Sanningen om oss själva och vårt liv, om hur vi lever, väljer och agerar. Domen- det är när alla våra fel och misslyckanden blir synliga, för Gud och för oss själva. Men domaren är han som dömer med kärlek. Han erbjuder förlåtelse. Vi får nya livsmöjligheter och chanser att tänka annorlunda, att agera på ett annat sätt, att våga möta oss själva. Vi blir tagna på allvar och sedda med kärlekens ögon. i första Johannesbrevet står det att vi ska tänka oss domens dag med frimodighet.

När vi minst anar det möter han oss - och vi får se fram mot det mötet med tillit. För när vi möter honom kommer han både att se försonande på oss- och samtidigt förvänta sig något. Att vi ska vara med och se medmänniskan.
Ta ansvar och bli medarbetare i livets tjänst. Tända ljus, för det är nära till natten, som Tove Jansson skriver.

I vår tid är skuldkänslor något som förföljer de flesta av oss. Domen över oss själva faller hård. Vi har misslyckats, varit för tuffa, vi har sårat andra och brustit i våra relationer. Kyrkan behöver därför inte skuldbelägga någon, utan tala om var förlåtelsen finns och vem befriaren är.
Domssöndagen påminner om livets gåva, om ansvaret och möjligheterna.
Ingen är alltigenom god, alla står vi där, tyngda av det vi bär på.
Ansvaret får vi känna denna dag, men också öka vårt mod att våga se med ömhet på oss själva och allt vårt liv rymmer av medgång och motgång, av tyngd och lätthet. Genomlyst- men älskad. Sådan är kanske domen. Att Någon låter oss förstå sanningen om oss själva, låter oss förstå varför livet blev som det blev och dag för dag lära oss att försonas med det….

Livet är en gåva som ges dag för dag. Det ska vi inte slarva bort. Det du och jag gör idag är viktigt, kan betyda mer än vi anar. En dag ska det komma i ljuset. Både det goda vi gör och det vi inte är stolta över säger ju sanningen om oss. Inom oss bär vi både gott och ont. Alla har vi som livsuppgift att tända ljus i mörkret- men alla har vi också del i världens bortvändhet från Gud och från varandra. Var inte rädd, säger Jesus ofta. Var inte rädd för livet, inte för döden, inte för domen. Skynda dig, älskade, skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten….. amen

Jobb i Norr

I slutet av förra veckan jobbade jag i Luleå och i Skellefteå. Möte massor av kul människor, bland annat Åsa Larsson: deckardrottningen från Kiruna, bosatt i Mariefred. Hon och jag valdes in i Norrbottensakademien tillsammans och det var väldigt kul att lära känna henne lite. Somliga människor säger att man i vår ålder(!) inte längre får goda vänner. Det tror jag inte på. Jag möter hela tiden fantastiska personer som gör avtryck och som jag vet att jag inte kommer att tappa bort. I Norrland finns många goda vänner som jag fick tillfälle att möta på nytt, inte minst alla drivna folkpartister som jag fick möta och tala europafrågor med. Jag imponeras av att våra fritidspolitiker en fredagkväll åker 20-30 mil för att delta i en politisk kurs. En av deltagarna hade åkt 55 mil! Det är sanna entusiaster- och sådana kan som bekant förändra världen!

Vigselrätt eller vigselplikt?

Det är oroande att ta del av vad Lars Ohly säger i debatten om könsneutralt äktenskap.
Jag är rädd att den vigselrätt som präster, pastorer, rabbiner och andra har i förlängningen kommer att omvandlas till en vigselplikt- och då är själva innebörden i religionsfrihet borta.

Själv har jag sedan jag prästvigdes för 14 år sedan rätt att viga med full civilrättslig verkan enligt svenska kyrkans ordning. Jag gör det inte så ofta längre, kanske fyra, fem gånger om året. Nästa tillfälle blir på lördag om en vecka, då ett väldigt trevligt ungt par ska gifta sig. Var hemma hos dem härom kvällen och kände mig både glad och rörd över att vara deras vigselpräst. Samtalet kändes viktigt och de uttryckte sig genomtänkt kring vad kärlek och äktenskap betyder för dem. Deras vigsel blir en gudstjänst, kalaset och ståhejet får plats vid festen efteråt. Allvar och glädje, sida vid sida.

Odet Äkenskap betyder olika saker för olika människor och har olika innebörd i olika religioner. Även kristna kyrkor har olika syn på vad äktenskap är. Hos judar är det ett juridiskt kontrakt som reglerar parternas rättigheter vid eventuell skilsmässa, inom islam är äktenskapet det som öppnar för sexuellt samliv mellan man och kvinna, ett homosexuellt kan aldrig uppfattas som att de ingått ett äktenskap, då islam förbjuder homosexualitet. Katolska kyrkan ser äktenskapet som ett sakrament, vilket vare sig svenska kyrkan eller andra samfund gör.

Jag känner rädsla för att den präst eller pastor som är tveksam till att förrätta vigsel mellan homosexuella inom några år kan komma att anmälas till diskrimineringsombudsmannen. Det får inte hända, för då är religionsfriheten satt ur spel. Då är det så mycket bättre att vi hittar en gemensam framkomlig väg. Enklast att gå blir den som heter civil registrering och efter vilken vi präster kan förrätta välsignelse över ingånget äktenskap.

Outhärdligt!

Det är förfärligt att öppna sin mailbox numera. Varför? Jo, man känner att man när som helst dör drunkningsdöden! Mailbombningen handlar nu om 150 - 200 mail- på en förmiddag!
I dessa brev ger man uttryck för sina uppfattningar i framför allt tre olika frågor:
De vill att jag ska rösta
1. Nej till könsneutralt äktenskap
2. Nej till IPRED, alltså sanktionsdirektivet som skyddar upphovsmännens rättigheter och
3. Nej till Lissabonfördraget.

Skribenten fortsätter sitt massproducerade brev, av karaktären kedjebrev, med att säga att han eller hon uttrycker "folkets vilja" och att de allra flesta tycker som han/hon gör och avslutar smörjan med att tala om att om jag inte röstar som han/hon tycker så kommer jag inte att få en röst i nästa val. Vilket kvalificerat nonsens! För det första bor ju endast en förkrossande liten minoritet av alla som skriver på detta sätt i min valkrets, så de kan ju inte lägga sin röst på mig hur som helst. För det andra så tror jag att jag, som är en av en handfull inkryssade bland 349 ledamöter har gjort mina ställningstaganden så pass väl kända i min valkrets Uppsala län att de vet hur jag tänker i alla dessa tre frågor.
1. Jag är mot all diskriminering. Vem skulle jag vara att sätta mig över en annan människas vilja att ingå äktenskap med den hon älskar? I hela mitt liv har jag bekämpat förtryck av minoriteter av skilda slag: mot de kristna i Irak och Indien, mot kurder i Syrien och Turkiet, mot funktionshindrade och homosexuella här hemma och ute i världen, mot antisemitism och religionsförföljelse varhelst den visat sitt obehagliga tryne. I hela debatten kring könsneutralt äktenskap har jag försökt lyfta fram obligatorisk civilregistrering för alla som ett sätt att lösa den gordiska knuten, men ännu inte lyckats få gehör för detta. Men en sak är säker: världen behöver mer, inte mindre, kärlek. Alla som vill manifestera sin kärlek till varandra ska naturligtvis få göra det på samma sätt- oavsett vem man älskar.

2. För oss som står i den socialliberala traditionen finns det bara en sak att säga om upphovsrätten: den måste säkerställas. Äganderätten och upphovsmannens rättigheter är ett av de fundament på vilket vi byggt hela vår demokrati och sett vår moderna välfärdsstat växa fram kring. Redan 1766 slog Anders Chydenius fast att tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen skulle föras in i grundlagen. I 1810 års regeringsform slås detta fast. För socialliberaler som Valdemar Svensson i Ljungskile var äganderätten fundamental och skulle framhållas. Idag handlar det om att säkerställa upphovsmännens rättigheter också på internet- annars kommer kulturlivet att urholkas och människor inom kreativa yrken kommer inte att kunna leva på sin utbildning och få avkastning av sitt arbete. Läs mer om det i ett längre blogginlägg.

3. Jag är en brinnande Europavän och internationalist. Lissabonfördraget kommer att hjälpa oss att föra det europeiska samarbetet vidare. Offentlighetsoprincipen kommer att gälla i alla EU:S institutioner, EU blir effektivare, vetot avskaffas. Det gör att tex straffrätt kan beslutas lättare. EU-medborgare får tydligare rättigheter och MR, dödsastraff och diskriminering måste respekteras för att förhandlingar med kandidatländer över huvud taget ska få förhandla. Lissabonfördraget har också nya mål- tex att klimathoten kommer upp på dagordningen. EU får också en stark utrikespolitik och det är viktigt.

Sammantaget: alla som skickar massproducerade mail till mig kan kallt räkna med att de hamnar där de hör hemma: i papperskorgen. Alla som däremot skriver eller ringer seriöst och vill diskutera är fortfarande välkomna att föra en dialog. Det är det jag är här för, bland annat. Jag tror att jag är en av de ledamöter som verkligen möter och talar med medborgare, både i riksdagen och hemma i min valkrets. Jag känner att jag bär mångas förtroende och uppskattar dialog, men kommunikationen måste bygga på ömsesidighet och respekt. Det gör den inte längre. Botten är inte nådd, den är ur!

dagens dikt 17 november

Efter helgens starka upplevelse kring Fängslade författades dag på Reginateatern i Uppsala, där jag medverkade som talare, har en av Paul Eluards stora dikter bott inom mig. Jag delar här med mig av en del av dikten.
1940-41, under pågående tysk ockupation, skrev den franske poeten Paul Eluard åtta dikter som fick namnet Figure humaine (människans ansikte) med avsikten att ”till skada för ockupationsmakten återfinna yttrandefriheten”. Dikterna kom att cirkulera i hemlighet i Paris under kriget och smugglades ut ur frankrike, för att framföras i England 1945. I Frankrike framfördes det först 1947.

På mina skolböcker
På min skolbänk och träden
På sanden på snön
Skriver jag ditt namn

På alla lästa sidor
På alla blanka sidor
Sten blod papper eller aska
Skriver jag ditt namn

På de uppväckta stigarna
På de utlagda vägarna
På torgen som svämmar över
Skriver jag ditt namn

På överraskningarnas ruta
På de uppmärksamma läpparna
Högt ovanför tystnaden
Skriver jag ditt namn

På den återvunna hälsan
På den försvunna faran
På hoppet utan minne
Skriver jag ditt namn

Och genom makten hos ett ord
Börjar jag om mitt liv
Jag föddes för att lära känna dig
För att nämna dig vid namn

FRIHET.

När tiden står stilla en stund

Idag har jag hållit en skatt i min hand. I ett förrådsliknande magasin på Kungliga Biblioteket i Stockholm skedde mötet med historien- och tiden stod stilla en stund. Inför vårt besök hade Eva, chefen för handskriftsavdelningen, gjort ett urval av handskrifter för Camilla och mig att ta del av. Plötsligt håller jag ett brev som Heliga Birgitta skrivit till stormännen i Sverige under sin tid i Rom. Pikturen är prydlig och vissa ord kunde man till och med utläsa. Helt otroligt. Nästa unika dokument var Wästgötalagen! Mitt i prick för Camilla som är från Borås. Därefter drottning Kristinas egen kolorerade och fantastiskt vackra tidegärd, märkt av den stora branden i pärmen, men helt oskadd inuti. Och så ett tunt häfte: Carl XII av August Strindberg. Handskrivet, bundet med blågult band och med vackert tecknat försättsblad av författaren själv.

2012 ska vi, hoppas jag, högtidlighålla Strindbergjublieum med ett stort firande i hela vårt land. Men nu fick vi se Strindbergrummet på KB, ta del av arbetet med katalogiseringen av Astrid Lindgrens hela arkiv. (Bara brev på bokstaven A är fler än 600- och då har man valt att inte ta med alla). Självklart blev det goda möten med många av de kunniga och trevliga medarbetarna och tillfälle till spännande samtal med KB:s chef Gunnar Sahlin. Jag hade länge sett fram mot att göra detta besök och det blev verkligen så intressant som jag hade förutsett. Kul också, för det var många som berättade och visade sina arbetsuppgifter med stolthet, bland annat fick vi ta del av digitaliseringsarbetet. Och flera roliga anekdoter fick vi höra. After Dark skrev en gång brev till Astrid Lindgren och ville samarbeta med henne, men Astrid svarade enkelt: jag skriver för barn och går och lägger mig när det blir mörkt.

Besöket på KB blev en dag att minnas- och att arbeta vidare med när frågan om bibliotek, arkiv och museer kommer upp på den politiska dagordningen. Detta är en myndighet att vara stolt över och att lyfta fram i skilda sammanhang. Den bestående tanken hela dagen har varit: vad kommer att finnas kvar att bevara av vår generation? Ettor och nollor? Hur många av oss har ett arkiv? Och finns det någon som skriver ut sin e-post? Tänk att vi kommer att veta mer om dem som levde för länge sedan än om dem som nu lämnar livet, därför att vi inte längre lämnar handskrifter efter oss. Tänk på det och skriv ett riktigt brev nästa gång du ska säga något viktigt till någon som står dig nära!

En vinnande motion

Det är egentligen underligt att man gläds över att en enskild motion förmodligen kommer att tillstyrkas. Men varje höst när riksdagen öppnar och den allmänna motionstiden startar så skriver jag ett antal motioner som jag vet kommer att avslås. Desto roligare att en av mina ca 20 enskilda motioner nu med stor sannolikhet kommer att tillstyrkas. Den handlar om att vi nästa år, när vi innehar ordförandeskapet i EU, bör hänga EU-flaggan sida vid sida med vår blågula fana inne i riksdagens plenisal. Så är det sedan länge i de flesta av EU:s medlemsländer, men hitintills har riksdagsstyrelsen avslagit min och flera kollegors motioner som påtalat under flera års tid. Detta är förvisso ingen stor politisk fråga, men en symbolfråga med djupare innebörd: vill vi lyfta fram det faktum att vi är del av den Europeiska unionen så bör vi ju manifestera detta och använda den starka symbolik som en fana utgör. SvD skrev härom dagen och lyfte då fram min text. Trägen vinner, åtminstone ibland!

Till försvar för upphovsrätten!

Idag skriver Eva Dahlgren, Per Gessle, Colin Nutley mfl på DN Debatt under rubriken Politikerna måste våga stå upp mot piraterna. Här är jag, jag inte bara står upp för er- jag försvarar era rättigheter till sista blodsdroppen!

Igår deltog jag i en debatt om upphovsrätten. Det kändes som en betydelsefull tillställning med många engagerade och kunniga deltagare, både på scenen och i publiken. För mig är det fullständigt självklart att bejaka upphovsrätten, både materiellt och immateriellt. Diskussionen måste nu föras delvis till följd av paradigmskiftet från den analoga till den digitala världen. Upphovsmannens rätt måste naturligtvis vara teknikneutral, så att det är med samma självklarhet man kan hävda sin rätt på internet som i all annan form. Läs mer om det här i Svd och på Teaterförbundets sida här.

För mig som liberal är äganderätten och upphovsrätten centrala begrepp som måste säkerställas i varje ny tid.

Ända sedan 1766 när liberalen Anders Chydenius verkade för att offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningen kom att innefattas i svensk grundlag har dessa begrepp varit av utomordentligt stor betydelse för vårt lands demokratiska utveckling. Betydelsen är inte mindre idag, snarare tvärt om.

Nu är det väldigt viktigt att Sanktionsdirektivet som säkerställer skyddet för immateriella rättigheter antas. vi ska minnas att det antogs i EU redan i april 2004. Sverige fälldes i maj i år för att vi inte implementerat det. Genomförs det inte före 1/1 09 kommer ett vitesföreläggande i storleksordningen 20-30 miljoner som ett brev på posten. Direktivet har införts i EU och även Norge som ju inte lyder under EG-rätt har infört motsvarande regelverk. Enligt uppgift har man gjort det för att inte bli "en safe haven för kriminalitet på nätet som Sverige är".

Kritikerna mailbombar nu min inkorg. Jag måste uppriktigt säga att jag inte förstår varför svenska musiker, filmare, konstnärer och författare ska vara negativt särbehandlade i förhållande till sina kollegor i andra europeiska länder. Idag är upphovsmannen rättsläs när det gäller att ta reda på vem som begått ett intrång på internet och kanske laddat ner tiotusentals filer som man säljer vidare. Direktivet gör det möjligt för en upphovsman som blivit utsatt för stöld på internet att lämna in bevis till domstol. Då kan domstolen, om man kan styrka att detta skett, besluta om ett informationsföreläggande som innebär att man lämnar ut den IP-adress där intrånget gjorts, så att rättighetsinnehavaren kan kontakta den som begått intrånget och begära skadestånd eller stämma vederbörande inför domstol. Åklagare kan också väcka åtal, men det kommer framför allt att handla om att bilägga tvister mellan två parter. Det betyder alltså att det med direktivet skapas ett mer nyanserat spektrum av rättssäkra åtgärder, som kommer att belasta polis och åklagarväsende i mindre utsträckning.

Som det ser ut nu så är det antingen att tiga och lida eller att göra en polisanmälan. Nu kommer man att kunna föra sin egen talan på ett helt annat sätt.

Detta tycker jag känns bra. Hela rättssystemet i en demokrati bygger ju på att människor måste ha rätt att värna sina rättigheter genom att väcka talan i domstol. Så har det varit i vårt land i urminnes tider, så det är inget nytt. Det finns ett gammalt fint svenskt uttryck för detta: att gå till tings. Naturligtvis ska det finnas proportionalitetsbedömningar, alltså en balans mellan övertramp och påföljd.

Personligen menar jag att vi inte nog kan understryka upphovsrätten också ur ett kulturellt och kosntnärligt perspektiv. Vi får inte glömma att konstnärligt och kreativt skapande inte sker gratis. Bakom varje kulturellt skapande människa döljer sig många års utbildning, oändliga timmar av hårt arbete bakom kameror, vid stafflier, i övningslokaler, vid instrument och bakom skrivbord. Bakom varje konstnärligt uttryck eller produkt finns människor som investerat stort : tid, kraft, taland, hårt arbete och stora summor pengar, ofta dessutom stora risktagningar. Alla dessa måste kunna leva på sitt arbete!

För utan ersättning till tonsättare, författare, filmare, regissörer och bildkonstnärer blir hela kulturlivet fattigare och försvagas för att till slut utplånas. Och då kommer det inte heller att finnas mycket att ta del av, vare sig analogt eller digitalt. Och då kommer det inte att finnas mycket att ladda ner på internet, vare sig lagligt eller olagligt.

Ordet som befriar och utmanar

Det fria ordet kan vara farligare än vapen. Det tvingas alltfler journalister och författare uppleva. Idag är fler författare och journalister någonsin förr satta i fängelse runt om i världen. Människor som mördats för att de lyft fram sanningen om diktaturerregimer, brottssyndikat och människohandel har blivit fler de senaste åren. Ana Politkovskaja var en av dem, Hrant Dink en annan. Båda mördades för att de skrev obehagliga sanningar.

Om detta talade jag i TV4 i morse tillsammans med Ana Luisa Valdés- en underbar, varm engagerad kvinna som själv suttit fängslad för sitt författarskaps skull under diktaturen i Uruguay på sjuttiotalet. Er tid ska komma, heter hennes bok som utkom i år, 30 år efter tragedin. Jag kommer redan idag att med stort intresse läsa den.
TACK TILL ER SOM RINGDE, MAILADE OCH MESSADE EFTER INSLAGET, TACK FÖR ERT STÖD! Det värmer att veta att ni står på min sida.

Mot döden kan ingen försvara sig. Och ingen kan heller garantera trygghet eller säkerhet för de författare som hotas till livet. Men vi har alla ett ansvar att göra allt som står i vår makt för att skydda dem och se till att deras texter sprids. Vår medkänsla måste tas i anspråk för dem och vi måste bekämpa de strukturer som hotar och utmanar deras författarskap. Vår frihet att tala, tänka och uttrycka oss förpliktar oss att också ta strid för dem vars rättigheter kränks och vars liv hotas. Vi måste våga tro på rättvisa trots allt- och vårt hopp måste fungera som deras ställföreträdande hopp. För så länge människor skriver finns det hopp. Och deras skrivna ord bär bud om liv. Ordet är ju Liv.

Hetaste frågan dessa dagar, inte minst i DAGEN

Civilrättsligt vinner gehör. (DAGEN 12 nov)

Kompromissförslaget om en civilrättslig registrering av samlevnad vinner gehör hos allt fler aktörer. Ännu är äktenskapets framtid inte avgjord i riksdagen. Det är dags att hitta en långsiktig lösning.Här är några av dem som ställer sig bakom en civilrättslig registrering, eller liknande tankegångar:
Riksförbundet för Sexuell Upplysning,
RFSUHumanisterna (Christer Sturmark)
Katolska kyrkan (Anders Arborelius)
Pingströrelsen (Sten-Gunnar Hedin)
Svenska Missionskyrkan (Göran Zettergren)
Svenska Baptistsamfundet (Karin Wiborn)
Biskoparna Caroline Krook, Ragnar Persenius, Carl Axel Aurelius och Esbjörn Hagberg i Svenska kyrkan
Expressen
Dagens Nyheter
Upsala Nya Tidning
Dagen
Sydsvenska Dagbladet
Skånska Dagbladet
Smålands-Posten
Östgötacorren
LO-tidningen
Barometern i Kalmar
Sundsvalls Tidning
Widar Andersson (s) i Folkbladet
Kristdemokraterna
Hans Wallmark (m) och tolv moderata riksdagsledamöter i SvD
Staffan Danielsson (c )
Fd folkhälsoministern Morgan Johansson (s)
Thomas ÖsterbergOpinionsredaktör

och så jag, Cecilia Wikström, (fp)

Säg mig vilka som inte är för civil registrering och i så fall: på vilka grunder motsätter man sig detta?

En gråmulen tisdagmorgon...

...kan börja rätt härligt med en frukost tillsammans med sönerna, en snabb intensiv träning på motionscykeln framför morgonnyheterna och trevligt sällskap på tåget till Stockholm.
Det gäller att tänka positivt! Att trotsa mörker, kyla och snålblåst och säga att dagen kan bli bra trots allt.

Ett studiebesök jag länge planerat blev av till slut. Alliansgruppen i kulturutskottet besökte en pärla i Stockholms museivärld: det judiska museet, som speglar Sveriges judar, deras historia, tro, traditioner och liv i vårt land. Historia och nu knyts på ett spännande sätt till tankar om framtiden. Här har man lyckats bevara, återspegla och fundera kring hur judiskt liv i vårt land kan komma att se ut om 50 år. Tankeväckande och väl genomfört. Museichefen Yvonne Jacobsson berättade tillsammans med sina medarbetare om verksamheten, framför allt om viktiga samtal med ungdomar kring fördomar, motsättningar och livsfrågor. Till detta spännande museum hoppas jag att fler ska hitta sin väg.

Tekniken- en stor möjlighet

På CNN ser jag inslag efter inslag om fenomenet Obama och slås av hur väl han utnyttjat teknikens alla möjligheter att nå människor - och samtidigt klarar av att leda en storslagen analog kampanj som omfattar möten med människor, i små och i stora sammanhang.

Bloggandet är inget hot utan en möjlighet att engagera människor, sms likaså.
Obamakampanjen ville mer och kunde mer än någon annan. Nu står det klart att Googles chef blir en av presidentens närmaste medarbetare, också det ett tecken.


I DN idag läser jag hur varenda parti i Sverige löpt gatlopp i USA för att se hur Obama bär sig åt och om möjligt kopiera strategin inför kommande val. Bra att svenska politker och tjänstemän vill lära nytt, men patetiskt att de tror att Obamakampanjen ägnat sig åt magi, när den i själva verket bara utnyttjar teknikens nya möjligheter att kommunicera. Det borde de ju fattat ändå, och kanske byggt situationsanpassade system för den svenska kontexten. Sverige ligger efter, helt klart. Alliansens hemsida lär inte ha uppdaterats på mer än ett år sa ryktet för en tid sedan. Nu ska det bli annat ljud i skällan har det sagts efter att partisekreterarna fattat att utan teknik är man rökt 2010. Själv är jag sorgligt okunnig kring tekniska frågor, men inser att det blir en verklighet att arbeta med och en utmaning att lära mer inför kommande dagar. Och jag hör faktiskt till dem som gillar utmaningar och att lära mig nya saker.

Slaget om könsneutralt äktenskap utkämpas

Nakedness! hörs Allen Ginsberg ropa i minnet
när en häcklare frågar honom vad han egentligen vill med sin dikt.
Han klär därefter av sig
sin dikts alla ord (....)

Kroppen är kläderna,
som de utan att skämmas lagt från sig.
Fältet är världen.
Deras nakenhet riket.

Ur dikten Allen Ginsberg in memoriam ur diktsamlingen Vingårdsmannen och hans söner av Jesper Svenbro, Bonniers 2008

Nyss hemkommen från en tvådagars europeisk konferens om Israel i Paris känns den här dikten befriande. Så skönt det är att ikväll lägga av arbetskostymen! Härlig kväll med familjen över god fisksoppa, ost och vin.

Vad är det man egentligen vill med det man gör, djupast sett? Förmodligen det avskalade, det enkla, självklara. Nakedness! Ändå handlar arbetet, åtminstone för mig, alldeles för mycket om yta. Det viktiga blir hur det man gör eller säger ska uppfattas- inte vad man egentligen vill eller menar. Oavsiktliga eller avsiktliga vantolkningar tar lätt över. Kan man tolka något till det sämre gör man det, i stället för att försöka tolka till det bästa. Intentionen sätts på undantag. Felsökerierna tar aldrig slut. Jag tycker detta blivit värre under denna mandatperiod, eller så är det bara det att jag nu drabbats på ett hårdare sätt. Kanske är det oundvikligt, inte minst när vi är fyra partier som måste samverka.

Jag vet att jag kan samarbeta, ett helt arbetsliv har jag varit bra på det. Men nu känns det tungt. Just nu utkämpas slaget om könsneutralt äktenskap, i vilken akt vet jag inte riktigt. Jag har ju på denna blogg och till mina kollegor i riksdagsgruppen skrivit och argumenterat för en linje som borde kunna tillgodose de flesta, men nu gäller det något annat. Mosa Mona har någon sagt att sossarnas motsvarighet kallas. Nu är det väl snarast Förinta Göran, eller något liknande som gäller. Jag har på känn att alliansen står inför en ny mardröm av typen FRA. Och hur man än gör blir det fel. Tänk om man som politiker, om så bara för en liten stund, kunde få uppleva att man är sedd med goda ögon, inte alltid med de kritiska blickarna som så lätt förminskar och till slut förgör! Göran Hägglund menar väl. Det gör även kd:s riksdagsgrupp och frågan anses så viktig för kd:s medlemmar runt om i landet att man inte kan kompromissa eller reservera sig i regeringens beredning avv propositionen. I stället ska det komma en meningslös proposition, som c-fp-m ska motionera på! Och det finns redan naturligtvis motioner från s-v-mp. Och så kommer kd att själva, coh förodligen tillsammans med ledamöter från andra allianspartier att även de motionera. Och i kammaren blir det parodiskt: Kontrapropositionerna slår först ut kd, sedan ställs m-fp-c mot s, som vinner och i huvudvoteringen vinner socialdemokraternas motion och då blir det ju faktiskt de som löst ut frågan och sett till att lagen blir könsneutral. Naturligtvis väcker detta inte respekt hos väljarna, som undrar vad sjutton vi håller på med. Då är det upp till oss andra i alliansen att hitta en framkomlig väg. Enligt min mening stavas den Obligatoriskt civiläktenskap för alla. Läs mer om detta i min långa blogg för ett par veckor sedan.

OBAMA!

En stor dag för Amerika, en stor dag för världen när Barack Obama nu vunnit den största seger en demokrat vunnit sedan Lyndon Johnsons seger. Luften är friskare att andas och hoppet har fått ett fäste hos människor. En stor dag. Allt är möjligt!

Nu reser jag till Paris för att delta i en högnivåkonferens om Israel. Medverkar där gör bla Nicolas Sarkozy och Shimon Perez samt ett stort antal namnkunniga forskare, statsvetare och politiska ledare från många länder. Nu ska jag packa! Åter fredag kväll.


Politik är det möjligas konst! Hoppet och den goda viljan att förändra till det bättre den sannaste drivkraften. Det har jag alltid haft som inriktning för mitt politiska arbete- nu har den störste ledaren i vår tid lyckats hela vägen till presidentämbetet i världens största demokrati just med den drivkraften!

Boktips 4 november

Den tunnaste volym du kan hitta som innehåller underbar poesi: Vingårdsmannen och hans söner av Jesper Svenbro, Bonniers 2008.
Ett måste för alla som älskar och tål riktigt bra dikt.
Själv blir jag nästan darrig när jag läser dikterna; så enkelt och självklart språk, med både lätthet och tyngd.

En sådan bok som jag inte kommer att vilja vara utan, med risk för att jag som politiker inte kan stoppas in i samma kulturella fack som de kollegor som gör ett nummer av att de gillar Springsteen, kollar på Lets dance och läser deckare.... inget fel med det, men nog är det obehagligt om det är sant som Kielo och Can sa i TV-programmet jag hamnade i när jag körde min mil på motionscykeln: "politiker kan inte gilla nutida svensk konstmusik eller läsa något annat än deckare, det gäller att vara folklig, annars är man körd". Jag passar inte in en sekund- och jag står för det. Dock väljer jag att inte tala om vad jag har på sängbordet, inte ens i min egen blogg!

Alla Helgons dag och Sacred music festival i Uppsala

Dagen började med en fin högmässa i Uppsala domkyrka. Jag medverkade med beredelseord, bön och förlåtelseord, kollektbön och så läste jag nattvardsbönen med celebranten Lars Åstrand och delade till sist ut nattvarden vid högkoret, den plats som jag älskar och som har en särskild plats i mitt hjärta sedan prästvigningen för drygt 14 år sedan. Sedan gick jag tillsammans med vännerna från Norrlands nation, där jag varit kaplan flera år och nu är hedersledamot, från nationshuset upp till nationens grav på gamla kyrkogården. Kall luft, solsken och fanan vajade vackert mot en klar himmel. Jag höll en kort betraktelse, nästan samma som i domkyrkan. Efteråt härligt med kaffe och bulle i inre salongen på nationen. Resten av helgen har jag lagat god mat till familjen, tack Lotta Wall för det underbara lammköttet, dukat fint och haft vänner hemma, samt gått på konserter i Sacred music festival i vårt fina konserthus. Den jag bär med mig är Soeur Marie Keyrous och L´ensemble de la paix. Rent ljuvliga toner, som av en ängel. Efteråt fick jag hälsa på henne och det samtalet var en upplevelse i sig.

I höstvisan skriver Tove Jansson:
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött.
Nu är kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena….

Vägen hem kan kännas lång. Sjukdomens väg, åldrandets väg, misslyckandets väg kan vara svår att gå, den leder bort känns det som, inte hem. Att vara hemma är att ha en plats där man får varaden man är, hemma är där man inte måste vara lyckad, där ytan inte räknas.
Att vara hemma är att vara innanför, vad som än händer.
Men ändå kan det vara så att vi har ett hem, även om vägen dit känns både tung och lång att gå. Vi är alla på hemväg, mot det hem där ingen av oss varit och som vi inte vet så mycket om- men som vi alla säkert ibland tänker på eller drömmer om.

Och visan fortsätter: Skynda dig, älskade, skynda att älska. Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.

Ja, sommaren har blivit till minnen. Nu är kvällarna kyliga och sena.
Det finns frågor om livet, om döden som bäst ställs i höstens tid, när bladen fallit från träden och grenarna står nakna. Hur ser vägen hem ut, när allt yttre ramlat av?

Jag tänker då att det finns en särskild kärlek som hör hösten till. Detta är medmänniskans tid, och tröstens tid. Det är nu vi verkligen ser varandra, när det som skymde är borta och när masker och roller som hindrade lagts av.
I svagheten växer kärleken. Det är också i det avskalade och sköra som vi kan se våra egna brister och tillkortakommanden- och en dag förlåta.
Vägen kan vara lång, men den bär hemåt, till vår Fader. Vi är på hemväg och han går med oss, även den svåraste av vägar. Låt oss be…

La Rose Supreme och ideologiernas utslocknande

Björn Elisson har gjort ett mästerverk som jag såg på Dansens Hus i fredags. En nyckelreplik ur Marianne Linders diktverk etsar sig kvar: Hur ska man kunna vandra genom eld utan att förtäras? Politik är ofta att vandra genom eld, man blir svedd och inte så sällan sårad. Det som känns svårast är att möta motstånd bland de egna, dem man delar värderingar och gemenskap med. Och alldeles för ofta blir det ingen försoning, allt bara sopas under mattan.
Men jag tror att för min del kommer jag att klara mig genom denna eld utan att förtäras, därför att jag känner så starkt stöd från allmänheten, från alla de män och kvinnor som inte känner till den politiska verkligheten. De tror på mig och litar på att jag gör mitt bästa som deras representant. Jag tror att mitt sätt att arbeta politiskt skulle fungera bättre i ett land som USA, där man utgår från att den som ber om andras förtroende också ska kunna ta plats och vara synlig, och våga strid. här hemma handlar ju allt om konsensusskapande, vilket ofta känns konstlat och tillrättalagt.

Ideologiernas död blir det i förlängningen om partierna inte längre ska profliera sig, utan lämna över alltmer till alliansen. Jag tror på alliansen, men inte på ideologiernas utslocknande.

Jag tror fortfarande på sn stark liberalism, en äkta, levande liberalism, den som kombinerar marknad med individ och socialt ansvarstagande. Jag kommer alltid att stå upp för en liberalism som värnar människans fri- och rättigheter. Kanske är det därför jag tar det särskilt hårt att det är få moderater som skrivit under protestlistan till förmån för Roberto Saviano. Folkpartiet behövs, inte minst för yttrandefrihetens skull. Därför tänker jag fortsätta gå genom eld- men inte förtäras ännu på ett tag!

Alla dessa dagar....

....tror jag att Kjell-Olof Feldts memoarer heter. Underligt att jag kom att tänka på det nu, när jag bestämt mig för att inte läsa alla dessa tjocka memoarer som skrivs av gubbar i övre medelåldern som tar sig själva på för stort allvar. Kom till den slutsatsen när jag med bävan närmade mig Lars Noréns tegelstensartade volym som rymmer så många vidräkningar med människor och företeelser. Då bestämde jag mig: ingen bok mer av det slaget ska komma i närkontakt med mina händer, ögon, hjärna eller sängbord! Befrielsen varade ett tag, men så utkom P-O Enqvists bok, vilket gav mig bekymmer. Jag gillar ju P-O och allt han skrivit har jag läst. Men beslutet kvarstår trots allt.

Hur som helst flyter dagarna ihop vid den här tiden på året. Allt vilar i ett dunkelt grått ljus och mörkret får allt större makt. Det är trist att gå till jobbet när det är mörkt, ännu tristare att inte se något dagsljus alls den korta stund det är ljust och slutligen att komma hem i kompakt mörker. Längtar bort, till värme och ljus!

Värst var det i fredags. ELDR (= liberala internationalen) hade möte i Stockholm och jag medverkade som talare vid ett morgonmöte. Tidigt cyklade jag till stationen, kom fram dyblöt av regn. Men mötet blev bra, väldigt mycket tack vare min ständigt verksamma och skickliga kollega Birgitta Ohlsson, som fungerade som värd. Forskaren vid KI, Elisabeth Faxelid, visar på följande ohyggliga siffror:

- 20,000 kvinnor i världen dör VARJE DAG till följd av graviditet och förlossningar. Det är mer än alla som dör av AIDS, malaria och TBC -tillsammans! Detta är vår tids största skandal.

- Maternal mortality ratio (deaths/100,000 live births) - Sweden 4-7- USA 12- India 440- Ethiopia 1800

- Between 20,000 and 70,000 women (majority being adolescents) die each year because of unsafe abortion

Dessa kvinnor skulle kunna leva, om världen bestämde sig för att deras liv är värda att rädda. så är det inte ännu. Biståndet måste i högre utsträckning gå till SRHR(=sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter). i min tvärpolitiska SRHR grupp i riksdagen hävdar vi att 10% av biståndet skulle destineras till detta. Rådgivning, sexundervisning, preventivmedel, mödravård och rätt till fri och säker abort när kvinnan så väljer. Det är en mänsklig rättighet att bestämma sitt intima liv och att, som Bush gjort till denna sista dag av makt, nonchalera denna rätt är fruktansvärt. Så många dödsfall detta lett till då kvinnor, ofta våldtagna, gått till en illegal abortör och dött av komplikationerna efter svårt lidande. Låt oss hoppas att Bush´s inflytande över biståndet nu försvinner och att nya friska vindar blåser in! Nu måste världen igen samlas omkring Kairomålen, som i år fyller 15. Där handlar mål nr 5 om just nödvändigheten att minska mödradödligheten. Tyvärr har han tagit högerkristna som intäkt för att det han gör är rätt. Han har dock glömt att Jesus själv har lärt oss att välja Livet, inte döden. Därför måste vi hjälpa varje människa att kunna gestalta sitt eget liv. Nu har nedräkningen för Bush börjat, åtta år är till ända!