Finansiell oro, krishantering, ledarskap- och FRA

Hela nyhetsrapporteringen domineras i dessa dagar av den finansiella krisen. Jag tycker att den psykologiska aspekten inte lyfts fram tillräckligt, för den kan inte nog överskattas. När man i ett av de stora nyhetsprogrammen visar hur gamla människor trängas utanför en bank i Värmland för att ta ut sina sparpengar och lägga dem i madrassen- då är botten inte nådd, då är den faktiskt ur! En ansvarsfull återgivning kräver att man inte profiterar på människors okunskap och oro. Just nu råder det en likviditetskris i bankväsendet, det är ännu inte- och kommer förhoppningsvis inte att bli - en soliditetskris. De svenska bankernas soliditet är god. Detta måste också sägas, även om inga lösnummer av kvällstidningarna säljs på grund av den informationen.

Vad är då en kris?
När den som drabbats befinner sig i ett kristillstånd räcker ens tidigare erfarenheter inte till för att bemästra situationen. Det vanliga inlärda sättet att reagera och att handla är inte längre tillämpbart. Man har svårt att fungera rationellt, man känner inte igen sig, man går på okänd mark i en främmande terräng. Krisen, den svåra händelsen eller kedjan av händelser, kommer att för alltid prägla dem som drabbats. Krisen blir en vattendelare som man i framtiden kommer att relatera till som "före och efter" det som hänt. Detta gäller både för individen och för organisationen som upplever en kris.

2004 utkom jag med en bok med titeln När livet går sönder- en bok om kriser och hur vi möter dem. Boken utsågs till årets bästa bok inom personal och ledarskap. Jag är glad över att den kommit till nytta, också i dessa dagar av finansiell kris. Jag tror att högt uppsatta bankchefer har ett starkt behov av att tala om det som sker. Jag har personligen talat med ett par.

Idag har jag tänkt mycket på kollapsen i den isländska ekonomin och följderna av den. De tre största bankerna har nationaliserats. Samtidigt fortsätter den svenska kronan sin kräftgång gentemot euron. Det är när det stormar på finansmarknaderna som fördelarna med att tillhöra ett stort valutaområde blir tydliga. I början av nittiotalet när Sverige förra gången genomlevde en finansiell kris valde vi att kort därefter som land bli en del av europasamarbetet. Nu har Island samma chans. Hoppas att de tar den. Man kan ju alltid hoppas att dessa oroliga tider kan leda till två positiva resultat: att ytterliggare ett skandinaviskt land, Island, väljer den europeiska gemenskapen och att vi i Sverige tar chansen att på nytt intensifiera och fördjupa diskussionen om valutasamarbetet Euron.

Kortfattat kan man göra en definition av begreppet kris så här: En oväntad yttre händelse eller händelseförlopp som är av en sådan art att man upplever hela den fysiska existensen, hela tryggheten och framtidsutsikterna som allvarligt hotade. Det är ju vad vi ser i USA och återverkningarna, ringarna på vattnet, brer ut sig över världen med börsras på alla kontinenter.

Man måste göra en åtskillnad mellan förändringskrisen och den traumatiska krisen. Alla möter vi förändringar som kan leda till upplevelsen av förlust, saknad, ångest och sorg. Men förändringskriser tillhör det normala, friska livet och vi kommer alla att möta dem: åldrandet, sjukdomar, anhörigas död, misslyckanden, relationer som går sönder. Allt detta kan man uppleva väldigt starkt och med stor sorg och smärta, men det tillhör varje människas liv att tvingas möta det. Ingen enda av oss kan leva vårt liv utan att göra djupa erfarenheter av kriser och av sorg. Men kriserna formar oss som människor. De hjälper oss att utvecklas och lär oss att mogna i vår empati.

Den traumatiska krisen är av ett annat slag. Den måste man få hjälp med att hantera och komma igenom. I detta ska man vara många. Krisen går genom olika faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Jag rekommenderar alla att kunna något om dessa, främst för att man bättre kan visa sin medkänsla med de drabbade, lyssna och kanske också lugna. Krisbearbetning handlar också om att arbeta med sig själv. Hur är jag som ledare? Hur ser jag på mig själv, min roll och mina uppgifter? Många människor ställer inte frågorna förrän krisen är ett faktum och man måste. Då börjar man tänka på vem man är och vart man är på väg. Jag skulle önska att detta förhållningssätt i högre grad skulle slå igenom i den politiska världen, särskilt i tider av oro och kris.

På väg in i ledamotshuset ser jag varje dag ett vackert konstverk med inskriptionen:In necessariis unitas, in dubiis libertas, in omnibus caritas, vilket betyder I det nödvändiga enhet, vid tvivel frihet men överordnat allt kärlek. Det tänker jag ofta på, hur viktigt det är med samförstånd när något är väldigt svårt. Och friheten borde oftare vara kännetecknande vid hanteringen av särskilt svåra frågor, sådana som har samvetskaraktär. då får inte partipiskorna vara överordnade, det tror jag inte någon vinner på. Och allmänhetens förtroende bibehåller man nog bäst om frihetsflaggan finge vaja lite oftare...

En annan gång, kanske i mina memoarer, ska jag skriva hur det egentligen var under FRA-dygnen som skakade riksdagshuset. Men ännu är det för tidigt. Nu begränsar jag mig till att konstatera att det var den svåraste politiska krisen jag personligen varit indragen i. Och det var en allvarlig kris som gjorde väldigt ont.