Uppsala universitets styrelse

Igår sammanträdde konsistoriet, alltså styrelsen, för Uppsala univeristet. Sedan fem, sex år är jag ledamot av detta konsistorium. Det är en för mig viktig uppgift som jag försöker att prioritera framför andra åtaganden. Men skulle nästan kunna säga att det är en kär uppgift att under en tid av livet få vara med och ta ansvar och skapa framtid för univeristetet. Eftersom jag studerade i Uppsala så känner jag naturligtvis extra starkt för just Uppsala univeristet.

Igår gick jag med lite darr i knävecken till sammanträdet.
Jag visste ju att den så kallade Frihetsutredningen, alltså den utredning som handlar om autonomi och som letts av Daniel Tarschys, en person som jag verkligen högaktar, men vars utredning jag förstått att vi i konsistoriet var ganska splittrade inför. Så inträffade miraklet: vi gick in i diskussionen med diametralt olika ståndpunkter och jag tänkte pessimistiskt att sammanträdet aldrig skulle ta slut och att alla skulle bli ovänner med alla. Så skedde icke alls!
Tack vare vår fantastiske ordförande, Hans Dalborg, så enades vi på ett förträffligt sätt. vi skriver om yttrandet och vi bidrog så gott som alla i den processen med olika tankar och formuleringar.

Sånt kan bara hända om den som sitter ordförande leder diskussionen med en järnhand i en silkeshandske. Den formuleringen tillskrev Carl B Hamilton mig efter att jag suttit ordförande för ett knepigt utskott, men mot allas farhågor lyckades sy ihop betänkandet. Hans är den skickligaste och trevligaste ordförande man kan önska sig. Jag lär mig så mycket av honom varje gång vi sammanträder. Faktum är att jag, som ju tvingas utstå väldigt många sammanträden, aldrig har mött någon som besitter den skicklighet som Hans uppvisar. Dessutom är han en rekordtrevlig och kul man att tala med. Glimten i ögat är alldeles unik.