EURON - SVENSKEN SÄGER JA!

I undersökning efter undersökning bekräftas det som jag möter när jag är ute i landet och talar om europasamarbetet: folk är mer intresserade, mer positiva än förr.
Det är så klart glädjande.
I folkomröstningen 2003 vågade vi inte riktigt. Den typiska svenska negativismen a la ankdamm slog igenom. Det var snålheten upphöjd till ideologi som manifesterades i vårt nej. Vi trodde inte att vi skulle tjäna på det och sa nej. Vi fattade inte att det politiska priset vi skulle tvingas betala var oändligt mycket högre. Vi ser det nu, i finanskrisens dagar sex år senare. Snålskjutsen upphöjd till ideologi var inte så klok att anamma, men så signifikativ. Att bara resonera i termer av vad man kan komma att tjäna på sin delaktighet är kanske reserverat för oss som levt i förtäckt neutralitet unbder så lång tid. Till kompisarna i NATO har vi sagt: riskera era unga män och kvinnor, vi står vid sidan av bara vi kan få fortsätta att kalla oss neutrala. När eurosamarbetet skulla sjösättas sa vi: starta ni, vi kommer med sedan, eventuellt, om det går bra, annars inte. Fripassagerarens privilegium har varit svenskens kännetecken i europasamarbetet.

Men nu visar SIFO i en ny undersökning idag. 47% skulle säga ja idag, 45% skulle rösta nej. Resten vet ej. M'än är mer positiva, likaså de som bor i södra delarna av landet.

Förmodligen är det snålheten som manifesteras igen. Att kronan förlorat 26 % i förhållandet till euron inbom loppet av 70-80 dagar talar sitt tydliga språk. Sommarens svensk på europasamester kommer att känna sig som den fattiga kusinen från landet. då kommer förmodligen även nejsägarna att känna att en fjärdedels köpkraft som gått förlorad är ett högt pris att betala. Ändå vidhåller jag att det politiska priset är ännu högre, för att inte tala om ideologin som lyser med sin frånvaro. Vi är ännu på läktaren, inte inne i matchen. Det beklagar jag.