GLAD VÅR!

Eftersom flera önskat ta del av talet igår så kommer det här. GLAD VÅR!

Tal i Gamla Uppsala sista april 2009

Idag firar vi uppsalabor den mest upsaliensiska dagen av alla: sista april, dagen som i övriga Sverige kallas Valborgsmässoafton. Vi firar från morgon till kväll-och kanske också natt- denna dag. Och vad är det vi firar?

Barnen kanske firar att fotbollsplanerna på nytt går att spela på och att det är härligt att cykla igen, studenterna firar att terminen börjar närma sig sitt slut, att de flesta av årets tentamina är avklarade, vi medelålders firar att ljuset återvänt och att våren är här. Brytningstiden mellan vinter och vår är lika förunderlig varje år- men på många sätt också smärtsam.
Vem av oss förknippar inte vårens ankomst med uppsalastudenten och poeten Karin Boyes dikt
”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger."

Våren skildras av så gott som alla poeter. Det är svårt att hålla ett tal till våren utan att citera den här strofen, kanske skulle det rent av vara ett tjänstefel att hålla ett vårtal i Uppsala utan att på något sätt låta den finnas med. Härom dagen berättade en student för mig att det är den enda dikt han minns från sin skoltid, kanske för han läste den i en brytningstid i livet, för att den var lätt att då ta till sig. Brytningstider kan vara svåra och göra ont.

Kontrasterna blir tydliga så här års. Skillnaden mellan vinter och vår är dramatisk. Plötsligt måste snö, is och kyla vika undan och ge plats för grönt gräs, ljumma vindar och nyutslagna träd och blommor. Visst gör det ont när förändringar sker. Men ännu mer ont gör det när förhoppningar brister, en smärta som de allra flesta av oss tvingas utstå under livet.

Varför? Kanske för att smärtan visar oss hur bräckligt livet är. Och ur mörkret och skuggorna växer en ny insikt: att livet är skört. Men precis som solen döljer sig under vintern men ändå finns där, långt borta, får vi komma ihåg att ljuset finns, dolt förvisso, men hoppet om ljuset bär oss svenskar under en lång och tung vinter. Det vilar ett ljus också i mörkret. Och vi vet att våren och ljuset kommer tillbaka, den sista april om inte förr.

Men nu har vintern övergått till vår och snart blir det sommar. Nu blommar de uppländska ängarna och trädgårdarna och jag tänker på att allt som lever och växer en gång har börjat i mörkret djupt nere i jorden. Blommorna på marken, syrenerna, de stora ekarna. Och på samma sätt kan också ur de mörkaste dagarna växa ett nytt ljus, ett nytt medvetande som inte är likt det som vi hade förut, precis som våren kommer efter en kall och mörk vinter.

T.S. Eliot skriver i Det öde landet, i Karin Boyes översättning:
April är den grymmaste månaden, den driver syrener ur den döda marken, Blandar stela rötter med vårregn…
sommaren överraskade oss, kom med en regnskur;
vi väntade i kolonnaden, gick sen vidare i solskenet.
Idag firar vi att vintern och mörkret gett vika för sommaren och ljuset, att vi får gå vidare in i solskenet.
Nu firar vi våren i stolthet och glädje och manifesterar detta i Gamla Uppsala, en historisk plats och ursprunget för mycket av vår svenska identitet. En gång tänder i dessa bygder eldar innan djuren skulle föras ut på bete för sommaren. Man tände eldar för att skrämma bort rovdjur som kunde hota boskapen. Nu brinner våra eldar för att skrämma bort vintern och manskörer sjunger runt om i vårt land att vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö, Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö. Flaggan vajar över städer och byar, offentliga byggnader och stadsbussarna i Uppsala denna dag, som ju också råkar vara kungens födelsedag. Flaggan betyder högtid, och visst är det väl en högtid att våren nu är här!
När vi firar sista april i Gamla Uppsala firar vi den i stolthet över den hembygd som är vår här i Uppland. Vi känner tacksamhet och glädje över vårt hem på jorden och över den frihet och den fred som varit vår i precis 200 år i år.
Vi får tänka i tacksamhet på vårt land och den situation som är vår när vi vet att andra länder och folk runt om i världen bara kan drömma om vår frihet att forma framtiden, friheten att tänka, tala och handla som vi vill.
Det är i tacksamhet som jag tänker på detta, jag som ofta genom mitt arbete förs till länder och folk runt om i världen som bara kan drömma om att ha vår demokrati och vår frihet.

Här där vi nu står har genom århundradena människor från vår hembygd samlats för att fira våren. Hit har de kommit med sina känslor av glädje och sorg, men också med sin tacksamhet och sitt hopp, precis som vi idag. Vi är på historisk mark, men vi bär var och en vår historia - och vår uppgift är att dela våra berättelser med varandra, alla vi som har den gemensamma uppgiften att skapa en framtid som bärs av hopp: för oss själva, vår hembygd här i Uppsala och i vårt land Sverige.