14 maj i Kambodja: land-grabbing och om Europadagen

När jag skriver detta är jag i en helt annan del av världen, nämligen i Kambodja! Jag är här för att besöka min kollega och vän, Mu Sochua, som är parlamentsledamot här. Ni som minns föreställningen Seven, som jag gjort flera gånger i Sverige och som jag i December förra året satte upp i både parlamentet och på en teater i Flagey i Bryssel, minns kanske att Sochua kom och var med vid båda föreställningarna. Det var första gången vi två träffades på riktigt och det blev ett möte med en färgstark, vacker, klok och på alla sätt imponerande person. Vi kände båda att det var början på en relation som kommer att hålla över tid.

När Sochua åkte hem tackade jag henne och sa: "Hur ska jag kunna tacka dig för att du kom hit, såg bägge föreställningarna och deltog i båda samtalen efteråt?" Suchua spände ögonen i mig och sa: "Det är mycket enkelt. Du kommer till Kambodja, åker med mig till olika provinser, besöker de människor som utsätts för konfiskering av landområden, de som är fattiga, många av dem kvinnor. Du kommer och hjälper mig att tala om sexhandel, utsatthet, du hjälper mig att mobilisera ett drygt år före valet!"

Och det kan man ju inte motstå. Sochua är den mest kända oppositionspolitikern i landet, eftersom partiledaren Sam Rainsy tvingats till exil i Frankrike.

Jag har inte kunnat skriva förrän nu. Har haft problem med internetuppkoppling - fast i sanningens namn kan det vara så att jag inte riktigt lärt mig min nya dator och därför inte lyckats. Hur som helst kommer här lite spridda tankar om det som hänt under veckan.

Redan i måndags, på Europadagen, hände det något som jag gladde mig mycket åt. Det är nämligen så att jag har instiftat ett stipendium för Katedralskolan i Uppsala och den första stipendiaten offentliggjordes alltså i måndags. Joan och Suzanne, båda fantastiska lärare vid Katte, har tillsammans med rektor Hélene Lagergren utlyst en uppsatstävling bland årets tvåor på gymnasiet. Uppgiften är att skriva uppsats under rubriken "EU 2030 - en framtidsvision". Efter ett stort och omfattande arbete har juryn utsett Ingrid Stafring till pristagare. Hon ska i höst följa mig under en arbetsvecka i Bryssel. Jag ska bekosta hennes flygresa, hotell och uppehälle och ge henne så mycket av inspiration och kunskapsförmedling som jag kan. Priset blir ca 10-15.000 kronor. Det är väl ett härligt sätt att fira Europadag på!

Problemet var att när Susanne, min pressis i Sverige, och jag kom till Katte utrustade med diplom, blommor och vårt bästa humör, så möttes vi av beskedet att denna Ingrid låg hemma, sjuk!

Under rubriken laga efter läge beslutade vi oss för en annan strategi än den tänkta. Vi gick in i klassen, Rektor introducerade mig och sedan talade jag inför klassen med Ingrid med via högtalarfunktionen i en I-phone! Effekten var enastående! Klassen jublade högt när jag offentliggjorde vinnaren och sedan fick en klasskompis ta emot blommor och diplom i Ingrids ställe. På taket till Katedralskolan vajade hela dagen EU-flaggan med stjärnorna. Effektfullt och stiligt!

Innan jag reste till Strasbourg hann jag också med en TV-debatt om Nordafrika och demokrati tillsammans med bland andra Gunilla Carlsson, biståndsministern. Det blev ett fint möte med henne. Jag gillar henne väldigt mycket sedan vi arbetade tillsammans i riksdagen. Hon är en rak och tydlig person, utrustad med både gott förstånd, mycket empati och ett gott hjärta. Dessutom är hon om möjligt ännu snyggare än när vi jobbade tillsammans för flera år sedan.

Men sessionen klarades av, jag talade i plenum det sista jag gjorde i torsdags morse (se facebook-sidan), och nu är vi alltså i Kambodja http://www.blogger.com/img/blank.gifför att tillsammans med Sochua arbeta för att skapa medvetenhet på alla nivåer om den omfattande konfiskering av fattiga människors jord som den sittande regeringen tillåter, eller kanske till och med är ansvarig för. Igår kväll hade vi ett första arbetsmöte kring detta och jag måste säga att jag ryser när jag hör berättelserna om hur sockerbolag i Europa lyckas få regeringen att under parollen Anything but arms tvångmässigt ta över landområden för att odla socker.

Detta medför att människor blir hemlösa, fördrivs från sina byar, fattigdomen ökar, familjer slås sönder och misären tilltar. Det stavas korruption. Det ska bli intressant att tala med EU, vår svenska ambassadör, NGO:s, politiker och medborgarna om detta.

Just nu sitter jag på mitt hotellrum i Angkor Wat. Försöker samla ihop mina tankar kring det som min medarbetare Caroline och jag redan sett och fått vara med om. Arbetet kommer att starta på måndag, men då blir det fullt ös med ett omfattande program. Idag har vi rest hit i bil, ca 6 timmar tog det. Vädret är fuktigt och väldigt varmt. Man känner att Europa är avlägset. I morgon bitti kommer jag att för första gången se gigantiska tempelområdet Angkor Wat. Det äldsta templet Banteay Srei byggdes 967 och är juvelen i kronan när det gäller Khmerisk konst. Området är fantastiskt stort och omfattar massor av tempel och innehåller så många sevärdheter att jag ska ha en egen guide med mig för att verkligen ta vara på den enda dagen jag har här. Det är något jag länge drömt om. Nu är det inom räckhåll.

De flesta dagar är möda, men ibland påminns jag om att drömmen är full av hopp. Och ibland slår drömmen till och blir verklighet!


Läs mer på Mu Sochuas blogg.