Från Phnom Penh åkte vi i jeepar ca tre timmar genom landsbygden för att komma fram till Kompong Speu. Synen som mötte där kommer jag nog aldrig att få bort från näthinnan. På marken satt ett hundratal personer som kommit för att möta mig. Sochua kunde av hänsyn till byborna inte vara med vid detta möte, eftersom hon var rädd att de skulle kunna utsättas för repressalier från regeringspartiet och dess korrupta ledning. Repressalier är just vad den man som höll i mötet utsatts för. Han har förföljts, fängslats och behandlats fruktansvärt brutalt av regeringspartiet. Ändå hör det till historien att han var medlem av detta parti, CPP (Cambodian Peoples Party) och var ungefär "kommunstyrelsens ordförande" under flera år. Men när sockerbolagen började med sin av regeringen understödda konfiskering av fattiga människors små jordplättar, då protesterade han. Man berättade för mig hur människor från hans by stöttat honom genom att i veckor GÅ till huvudstaden för att visa honom sitt stöd! Nu mötte han mig och vi talade med alla bybor som samlats.
Oändligt sorgsna satt de där, vanmäktiga. Fråntagna allt de hade, inklusive hoppet. Det var tungt. En efter en trädde de fram och berättade sina berättelser. Några visade fram kontrakt som sockerbolagen tvingat dem att skriva under. Dessa var undertecknade med lila tumavtryck, eftersom nästan alla är analfabeter.
Flera av kvinnorna grät. De tog tag i mina händer, bad om hjälp. Så liten man känner sig - och så upprörd!
Tänk att Everything but Arms, EBA, kunde slå så fel! Detta europeiska program som var tänkt att hjälpa fattiga människor att lyfta sig ur sin fattigdom genom att underlätta deras möjlighet till utökad handel mellan Kambodja och EU. Detta skulle ske genom att lyfta av skatteplikten och avskaffa fördelningskvoterna när det gäller socker och några andra jordbruksprodukter. Det låter ju bra, men fick helt motsatt effekt!
De gigantiska sockerbolagen får nämligen koncessionsrätt av regeringen - under 99 år! När bolaget fått denna koncession kommer de till byarna, tvingar folk att acceptera och sedan sätts bulldozers in att jämna byarna med marken för att på gigantiska områden odla sockerbetor.
I nästa by vi kom till hade Sochua anslutit tillsammans med liberala Sam Rainsy-partiets lokala ledamot i parlamentet. Tillsammans talade vi med de drygt 200 personer som samlats. Berättelserna sammanfaller totalt.
Det enda som skiljer dem åt är att några i sina kontrakt fått löfte om ekonomisk kompensation, och några inte. Gemensamt för dem alla är i alla fall att ingen fått ut någon som helst ersättning.
Men detta vanvett är större än man kan föreställa sig. Dessa människor är helt beroende av sitt lilla markområde för att överleva. Det är där man i generationer odlat sitt ris, haft sina palmer, husdjur och traditionella bostäder. Det var riktigt otäckt att höra hur man på en enda dag jämnat allt detta med marken. Och vi tittade förstummade på när ett tjugotal traktorer gjorde det sista på det som vi uppfattade som en jätteåker, fullständigt kal och bara brun jord så långt ögat nådde. När jag hörde berättelsen att här levde 250 familjer tills för ett år sedan kunde jag nästan inte fatta att det var sant. Sedan åkte vi en bit bort för att se en annan by som såg ut precis som den som sockerbolaget jämnat med marken. I farten förstörde bolaget dammen och brunnen också, så nu måste man gå fem kilometer bort för att hämta vatten! När jag frågade var alla dessa nu hemlösa bybor nu lever så fick jag svaret att de bor hos släktingar i byn en liten bit bort, på andra sidan vägen, för dit har sockerbolagen ännu inte kommit med sina koncessioner som tvångsmässigt fördriver människor från hus, jordar och hem.
Inte ska EU bidra till att detta fortgår! Eländet måste få ett slut. Nog borde man ordentligt undersöka vad detta EBA program lett till och omedelbart och tills vidare avbryta det tills dess undersökningen är genomförd.
Läs mer på Mu Sochuas blogg.
DN, DN, Svd, Expressen, Expressen, Ab, Gp, Boråstidning, Hd, Hd2, DN.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar