14 maj i Kambodja: land-grabbing och om Europadagen

När jag skriver detta är jag i en helt annan del av världen, nämligen i Kambodja! Jag är här för att besöka min kollega och vän, Mu Sochua, som är parlamentsledamot här. Ni som minns föreställningen Seven, som jag gjort flera gånger i Sverige och som jag i December förra året satte upp i både parlamentet och på en teater i Flagey i Bryssel, minns kanske att Sochua kom och var med vid båda föreställningarna. Det var första gången vi två träffades på riktigt och det blev ett möte med en färgstark, vacker, klok och på alla sätt imponerande person. Vi kände båda att det var början på en relation som kommer att hålla över tid.

När Sochua åkte hem tackade jag henne och sa: "Hur ska jag kunna tacka dig för att du kom hit, såg bägge föreställningarna och deltog i båda samtalen efteråt?" Suchua spände ögonen i mig och sa: "Det är mycket enkelt. Du kommer till Kambodja, åker med mig till olika provinser, besöker de människor som utsätts för konfiskering av landområden, de som är fattiga, många av dem kvinnor. Du kommer och hjälper mig att tala om sexhandel, utsatthet, du hjälper mig att mobilisera ett drygt år före valet!"

Och det kan man ju inte motstå. Sochua är den mest kända oppositionspolitikern i landet, eftersom partiledaren Sam Rainsy tvingats till exil i Frankrike.

Jag har inte kunnat skriva förrän nu. Har haft problem med internetuppkoppling - fast i sanningens namn kan det vara så att jag inte riktigt lärt mig min nya dator och därför inte lyckats. Hur som helst kommer här lite spridda tankar om det som hänt under veckan.

Redan i måndags, på Europadagen, hände det något som jag gladde mig mycket åt. Det är nämligen så att jag har instiftat ett stipendium för Katedralskolan i Uppsala och den första stipendiaten offentliggjordes alltså i måndags. Joan och Suzanne, båda fantastiska lärare vid Katte, har tillsammans med rektor Hélene Lagergren utlyst en uppsatstävling bland årets tvåor på gymnasiet. Uppgiften är att skriva uppsats under rubriken "EU 2030 - en framtidsvision". Efter ett stort och omfattande arbete har juryn utsett Ingrid Stafring till pristagare. Hon ska i höst följa mig under en arbetsvecka i Bryssel. Jag ska bekosta hennes flygresa, hotell och uppehälle och ge henne så mycket av inspiration och kunskapsförmedling som jag kan. Priset blir ca 10-15.000 kronor. Det är väl ett härligt sätt att fira Europadag på!

Problemet var att när Susanne, min pressis i Sverige, och jag kom till Katte utrustade med diplom, blommor och vårt bästa humör, så möttes vi av beskedet att denna Ingrid låg hemma, sjuk!

Under rubriken laga efter läge beslutade vi oss för en annan strategi än den tänkta. Vi gick in i klassen, Rektor introducerade mig och sedan talade jag inför klassen med Ingrid med via högtalarfunktionen i en I-phone! Effekten var enastående! Klassen jublade högt när jag offentliggjorde vinnaren och sedan fick en klasskompis ta emot blommor och diplom i Ingrids ställe. På taket till Katedralskolan vajade hela dagen EU-flaggan med stjärnorna. Effektfullt och stiligt!

Innan jag reste till Strasbourg hann jag också med en TV-debatt om Nordafrika och demokrati tillsammans med bland andra Gunilla Carlsson, biståndsministern. Det blev ett fint möte med henne. Jag gillar henne väldigt mycket sedan vi arbetade tillsammans i riksdagen. Hon är en rak och tydlig person, utrustad med både gott förstånd, mycket empati och ett gott hjärta. Dessutom är hon om möjligt ännu snyggare än när vi jobbade tillsammans för flera år sedan.

Men sessionen klarades av, jag talade i plenum det sista jag gjorde i torsdags morse (se facebook-sidan), och nu är vi alltså i Kambodja http://www.blogger.com/img/blank.gifför att tillsammans med Sochua arbeta för att skapa medvetenhet på alla nivåer om den omfattande konfiskering av fattiga människors jord som den sittande regeringen tillåter, eller kanske till och med är ansvarig för. Igår kväll hade vi ett första arbetsmöte kring detta och jag måste säga att jag ryser när jag hör berättelserna om hur sockerbolag i Europa lyckas få regeringen att under parollen Anything but arms tvångmässigt ta över landområden för att odla socker.

Detta medför att människor blir hemlösa, fördrivs från sina byar, fattigdomen ökar, familjer slås sönder och misären tilltar. Det stavas korruption. Det ska bli intressant att tala med EU, vår svenska ambassadör, NGO:s, politiker och medborgarna om detta.

Just nu sitter jag på mitt hotellrum i Angkor Wat. Försöker samla ihop mina tankar kring det som min medarbetare Caroline och jag redan sett och fått vara med om. Arbetet kommer att starta på måndag, men då blir det fullt ös med ett omfattande program. Idag har vi rest hit i bil, ca 6 timmar tog det. Vädret är fuktigt och väldigt varmt. Man känner att Europa är avlägset. I morgon bitti kommer jag att för första gången se gigantiska tempelområdet Angkor Wat. Det äldsta templet Banteay Srei byggdes 967 och är juvelen i kronan när det gäller Khmerisk konst. Området är fantastiskt stort och omfattar massor av tempel och innehåller så många sevärdheter att jag ska ha en egen guide med mig för att verkligen ta vara på den enda dagen jag har här. Det är något jag länge drömt om. Nu är det inom räckhåll.

De flesta dagar är möda, men ibland påminns jag om att drömmen är full av hopp. Och ibland slår drömmen till och blir verklighet!


Läs mer på Mu Sochuas blogg.

Den unkna ungerska medialagen, fortsättning följer

Som jag berättat tidigare, så skrev kommissionären Neelie Kroes ett tydligt och rakt brev till Ungern den 21/1, där hon krävde förtydliganden och klarlägganden om medialagen, dess tillkomst och syfte. Härom dagen, den 31/1, fick hon ett svar från vice statsminister Dr. Tibor Navracsics. Svaret är intetsägande, tillrättalagt och svarar egentligen inte på några av de substantiella frågor som kommissionen och vi alla ställer oss.

Nu kan jag, precis som min partiledare Guy Verhovstadt, konstatera att lagen bryter mot viktiga EU-principer som yttrandefrihet och pluralism på mediaområdet och att inget i svaret visar på någon nämnvärd vilja att göra annat än att putsa på fasaden, inte angripa det egentliga problemet.

Inte i något land kräver man registrering av medieföretag före etablering, men det vill man göra i Ungern. Detta är ett brott mot artikel 11 i Konventionen om de mänskliga rättigheterna, som garanterar och reglerar pressfrihet i EU.

Om man inte förstår allvaret i detta är man på riktigt hal is och äventyrar verkligen sitt ordförandeskaps trovärdighet. Åtgärdar man inte de påtalade bristerna så kommer parlamentet med ALDE i spetsen att skärpa trycket och kräva att kommissionen inleder ett rättsligt förfarande mot Ungerns regering. Basta!

Nyheter och bloggar om ämnet: Joakim Holmertz, Europaportalen, Europaportalen 2, Olle Schmidt, Olle Schmidt2, Olle Schmidt.

Politiker blir skådespelare: Seven i Europaparlamentet

Sju Europaparlamentariker från olika länder och olika politiska grupper ger dokumentärpjäsen Seven 8 - 9 december i Bryssel. Riksteaterns projektledare Hedda Krausz Sjögren regisserar.

Seven är en dramatisering av sju kvinnliga människorättsaktivisters autentiska berättelser. Jag själv läser rollen som Mu Sochua, nominerad till Nobels fredspris för sin kamp mot slavhandeln i Kambodja.

Föreställningen ges den 8 december på kulturscenen Flagey i Bryssel samt den 9 december i Europaparlamentet. Hafsat Abiola och Mu Sochua, två av de kvinnorna vilkas berättelser pjäsen bygger på, kommer att finnas på plats och ge kommentarer efteråt.

I övriga roller:
Tanja Fajon, Slovenien, S&D spelar MUKHTAR MAI, Pakistansk kvinna som istället för att bli ett tyst offer drog sina våldtäktsmän inför rätta

Marielle Gallo, Frankrike, EPP spelar FARIDA AZIZI, Afghanistansk aktivist för fred och kvinnors rättigheter

Eva Lichtenberger, Österrike, De Gröna spelar INEZ MC CORMACK, förkämpe i arbets- och socialrättsliga frågor från Nordirland som gifte sig över religionsgränsen

Judith Sargentini, Nederländerna, De Gröna spelar HAFSAT ABIOLA, nigeriansk demokrati- och människorättskämpe

Eleni Theocharous, Cypern, EPP spelar ANABELLA DE LEON, kongressledamot i Guatemala som driver frågor om fattigas, minoriteters och kvinnors rättigheter

Renate Weber, Rumänien, ALDE, spelar MARINA PISKLAKOVA PARKER, initiativtagaren till den första ryska nödlinjen för kvinnor som drabbats av misshandel i hemmet

Om du är i Bryssel 8-9 december, kom och se föreställningarna!
8 december, kl 20 på kulturscenen FLAGEY, studio 1, Place Sainte Croix, Bryssel Biljetter och mer information via Flageys hemsida.

9 december, kl 18:30 i Europaparlamentet, Rue Wiertz 60, Yehudi Menuhin. Mottagning med mingel efteråt. Om du inte har ackreditering och passerkort till Europaparlamentet, anmäl dig snarast via e-mail.

Aung San Suu Kyi och rätten att säga sin mening

I Burma pågår ett mäktigt drama dessa dagar. Aung San Suu Kyi, som suttit i husarrest under 15 av de senaste 21 åren har idag frigetts! Detta kunde ske eftersom generalerna i Burma givit order om att hon ska släppas. Det är idag en glädjens dag, inte bara för demokratikämpen och politikern Suu Kyi, utan för yttrandefriheten, en grundläggande rättighet för alla människor.

Hennes kamp gav henne Nobels fredspris 1991. Ännu minns jag hur jag rörd satt vid TV:n och såg hennes man och söner ta emot det i hennes ställe, eftersom hon själv förbjöds att resa. Nu är hon alltså fri och Burma har åter fått en demokratirörelse.

– Vi måste arbeta tillsammans, i enighet, för att uppnå våra mål, sade en rörd Suu till de jublande anhängarna, enligt Reuters vittnen. Någon kastade åt henne en blomma som hon fäste i sitt hår.

Frigivandet kommer att ingjuta nytt hopp hos alla de oppositionella politiker, bloggare, författare och journalister som sitter fångade i totalitära diktaturer, berövade den självklara rätten att med ord och röst ge uttryck för och gestalta den livssituation som de lever under.

Genom hela min politiska gärning har detta varit en pelare för mitt engagemang och gärning. Det har kostat på ibland, som den gång jag under riksdagsåren skulle resa till Syrien för att tillsammans med kollegor från andra partier ta del av vad som ägt rum i Quamishli, där massor av kurder skadats, flera dödats och massor fängslats, flera av dem barn. Jag fick inget inresevisum av ambassaden i Stockholm och förklaringen kom senare: jag var en förepråkare för minoriteters rättigheter och en kämpe för yttrandefriheten, en agitator som man inte ville ha på besök i Syrien!
Detta kändes svårt just då, men jag har under åren som följt snarare stärkts i mitt arbete och fick träffa stora grupper av de kurder jag skulle mött i Syrien i Libanon i stället, när jag övervakade det första fria valet där 2004.

Aung San Suu Kyi har blivit till en internationell symbol för människans rätt att säga sin mening. Hon har gjort det som oppositionsledare och visat att militärens bild av verkligheten inte är den enda bilden i det att hon givit motbilder till sitt folk.

Nu när hon hon släppts kommer hon förmodligen att börja jobba politiskt igen, förmodligen blir hennes första utspel att ifrågasätta valresultatet och generalernas seger. Denna späda 65-åriga kvinnas ord är för militären farligare än skarpladdade vapen.

Ordets makt är outgrundlig. Alltifrån begynnelsen, som jag så ofta sagt: I begynnelsen var Ordet.....

Bloggar om ämnet: Cecilia Malmström, Carl Bildt, Hans Lindqvist, Desirees blogg, Martin Moberg , Fp-blogg, Birger Schlaug, Katja Lundqvist, Karin Långström Vinge, Roger Haddad.

Media om ämnet: DN, DN2, Svd, Expressen, Unt.

Dawit Isaak - mardrömmen fortsätter

Jag vaknade i morse med en förfärlig kvardröjande känsla av oro, nästan ångest. Drömmen som inte ville släppa sitt grepp handlade om Dawit Isaak. Om hans syster som fram till för ett antal månader sedan fick komma till fängelset för att hämta hans smutstvätt, men som nu inte får göra det mer, utan tvingas leva i ovisshet om hur hennes bror har det.

Hemma i Göteborg fortsätter hans säng att stå oanvänd, hans barn växer och tvingas bli vuxna utan sin pappa hos sig. Samtidigt verkar det som om den knäpptysta diplomatins tid aldrig tar slut. Resultatet av den är hittills obefintligt.

Samtidigt betalar EU ut ett stort bistånd till diktaturregimen i Eritrea. Jag är stolt över att mitt parti, ALDE, gick ut hårt i budgetförhandlingarna och krävde att en del av detta bistånd ska stoppas tills vi får information om Dawit och ser honom släppas fri.

Tyvärr gjorde inte Socialdemokraterna här likadant, så nu lär biståndet fortsätta att oavkortat gå till världens mest ofria land. Nog trodde jag att Marita Ulvskog, som skrev en artikel om detta för ett tag sedan, skulle ha större inflytande på sin grupp!

Nog skulle jag vilja veta varför utrikesminister Bildt inte rest till Eritrea och nog skulle jag vilja höra hur han tar upp fallet vid utrikesministermötena. Vad gör han egentligen för Dawit?

Ansvaret vilar tungt på honom och alla andra. Snart kan det vara för sent.

Läs andra bloggar om ämnet: Agneta Berliner, Jinge, Åke Wredén.

Läs också DNs ledare från 1/10 om den principiella fråga detta rör. Europaportalen, Expressen, Newsmill, DN1.

Läs även Olle Schmidts debattinlägg på Expressen.
Gå gärna in på denna sida för att se vad du kan göra: Free Dawit

Videodagbok om pride-festivalen i Belgrad

Flyktingars rättigheter måste garanteras!

Alla har inte förmånen att själva kunna välja hur livet ska gestaltas. Många människor tvingas, av olika anledningar, att lämna sina hem och söka trygghet och en bättre framtid någon annanstans. Deras rättigheter måste garanteras. En mer human asylpolitik behövs.

Rättsliga åtgärder mot Frankrike?

Skarp kritik riktas nu mot Frankrike för massutvisningarna av Romer - och kommissionären Viviane Reding tror på rättsliga åtgärder!

Detta är ett välkommet besked och det är bra att kommissionen och parlamentet tycks gå på samma linje.

Om människovärde

En judisk rabbin frågar sina lärjungar: hur kan man veta när natten är slut och morgonen har kommit.
- Är det när man kan skilja ett får från en hund eller ett olivträd från ett fikonträd?
- Nej svarar rabbinen, det är när du möter blicken hos vilken annan man eller kvinna som helst och där ser spegelbilden av dig själv. Då först är natten över och morgonen har grytt.

Varför berättar jag den här gamla judiska berättelsen? Helt enkelt därför att jag idag i parlamentet flera gånger har insett att människors värde inte kan tas för givet bland mina kollegor. Det är skrämmande att höra hur man inte vill stå upp för de kollektivt deporterade romerna, att en kollega på fullt allvar menar att de svagaste i skapelsen är djuren och inte de människor som lider av obotliga sjukdomar som MS, Parkinson HIV/Aids och därför inte vill stötta ett förslag som tillåter mycket begränsad och specificerad forskning på djur. En etisk diskussion skulle vara befriande och välgörande.

Romerna i europa - tröstlösa, rättslösa och röstlösa

Tröstlösa, rättslösa och röstlösa. Det är romerna i hela EU, även i Sverige.

Vanmakten de känner kan jag nästan inte föreställa mig, även om jag talat med flera företrädare för deras organisationer, bland annat Elsa Kwiek, ordförande i romska rådet i Västerås. Henne träffade jag förra veckan när jag reste runt i landet och kampanjade med FPs kandidater i valet. Hon berättade för mig att romerna i Sverige känner oro och till och med skräck när de betraktar de avskyvärda deportationerna av hundratals romer i Frankrike. Utan att darra på manschetten har Sarkozy sagt att man visar ut dem därför att de är kriminella, utan individuell prövning. Detta strider mot EU:s bärande principer och regelverk och utgör ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Vad skulle hända om man på motsvarande sätt skulle tala om gruppen svenskar, judar eller färgade? Detta är rasdefinierade deportationer´, något som jag trodde att Europa sett nog av under andra världskriget.

Mot att ge dem 300 Euro i ersättning har franska företrädare skruvat argumentet att romerna lämnar landet frivilligt. Nog är det cyniskt och rent ut sagt fasansfullt att ge varje barn som deporteras 100 Euro och därmed friskriva sig själv som land.
Jag bara undrar hur de tjänstemän, poliser och andra som genomför detta avskyvärda känner sig när de går hem till sina egna barn och ombonade hem efter jobbet.
Fattar de månntro att dessa kollektivt utvisade barn går en sanslöst mörk framtid tillmötes, utan tillhörighet, hemlösa, outbildade, utan förebilder. Historien kommer alltid att upprepa sig, tills dess någon säger ifrån och gör romernas sak till allas vår sak! Det måste finnas något som bryter denna orsakskedja.

Nu har vi diskuterat detta i min partigrupp i parlamentet, idag fortsätter vi i LIBE-utskottet och så kommer frågan upp nästa vecka i plenum under Strasbourg-sessionen.

Jag hoppas att vi som talar för en långsiktig Europeisk handlingsplan för romerna kan överrösta den massiva tystnaden från dem som tigit ihjäl frågan under alldeles för lång tid!

Romernas bristfälliga etniska gettoläger rivs så snart massutvisningen genomförts och romernas framtid är det ingen som funderar på. Utanförskapet är totalt, mitt i välfärden: barnen går inte i skolan, arbetslösheten är nästan total i lägren, nio av tio saknar jobb. Diskrimineringen har gått så långt att Elsa berättade att det lilla fåtal som lyckats skapa sig hyggliga liv med jobb och bostad inte ens vågar berätta att man är rom. Identiteten går förlorad.

Genom histiorien har diskrimineringen varit norm. Tvångssteriliseringar pågår än idag i Europa, romer förpassas till speciella rum som markeras med skyltar vid offentliga vårdinrättningar, massor av människor fryser ihjäl varje vinter. Allt detta sker, samtidigt som land efter land iakttagit en talande tystnad.

Själv har jag hört talas om gamla romer som lever i EU med intatuerade nummer på sina armar som reminicenser efter andra världskrigets koncentrationsläger. Om detta må vi berätta - och det nu. Vi bär på en smutsig byk när det gäller romerna. Snart måste en gemensam plan för att upprätta dem utarbetas. Det arbetet vill jag delta i. Vi måste sätta ett slutdatum för när romerna i Europa reduceras till ett kollektiv och fråntas sina personliga egenskaper och individuella rättigheter.

Inom kort måste de upphöra att vara tröstlösa, rättslösa och röstlösa. Det är vårt ansvar att se till.

Läs också mina inlägg i Nerikes Allehanda och på SvD Brännpunkt om detta!

Släpp fångarna loss!

Man släpper 52 politiska fångar på Kuba, åh så jag gläds åt det!

Men det finns fler människor som sitter fängslade för sina åsikter och de mänskliga rättigheterna respekteras inte. Frigivningen är dock ett steg i rätt riktning och sådana kan vi inte få för många av när det gäller Kuba.

Bangladesh - Part 4

On Wednesday morning we had decided to leave Dhaka for a few hours in order to get some time to see the countryside and get a better understanding of the situation facing the country as a whole. I was struck by how densely populated this country really is when passing a never ending stream of suburbs and then cities and villages. The trip gave a few additional insights into the textile industry of the country as we visited small producers where a majority of the workers were children, some probably not older than eight or nine.



After catching up on some work the evening was spent at the Dhaka University. As the event had only been advertised during one day and it was in the evening I honestly did not expect that many students to show up to my lecture on the topic of Human rights, tolerance and the road to democracy I was thrilled to find well over 100 students waiting for us when we entered into the room. After giving my speech the pro vice chancellor and professors of the social science department gave a few very nice concluding remarks before we had a nice session of discussion with the students and teachers.



I was thoroughly impressed, in particularly of the dialogue with the students. When I talked about the need for tolerance or the need to break Bangladesh's circle of violence by abolishing the death penalty it was clear in the eyes of the students that these were messages that resonated within them. There were quite a few questions and it seemed we could have stayed for many hours but for the fact that time was running a bit late and we had not yet had dinner. As we left the lecture hall I think I must have shook almost everyone's hand and I was moved once again by the heartfelt hospitality that had been extended to me by everyone since my arrival, but I think I felt it even a little more as I was leaving the University hall than before.

After a few concluding talks and photos in the offices of the professors we went down to our car, had yet another good discussion with a number of students that still had not left the campus before finally setting of through the busy streets of Dhaka to have some dinner with the faculty staff that had been instrumental in setting up the lecture. Our visit to Bangladesh was about to come to an end with only one day remaining...



On the last day of the visit to Bangladesh I visited the European Union mission to the Country as well as the Swedish embassy. Ideally I would have wanted to do both these visits in the beginning rather than at the end of the trip but unfortunately this was not compatible with the schedule of the conference and other activities. We had however been extremely well prepared by detailed briefings of both the European Commission and the Swedish embassy. The two meetings thus had more a character of summing up the various discussions, sharing experiences and thoughts that can be of mutual interest.


Cecilia with EU Ambassador Dr. Stefan Frowein

In the morning I met with EU Ambassador Stefan Frowein for several hours and then with the Swedish deputy head of mission Mr. Samuel Egerö. We promised to compile the findings of the visit into a report which will be completed in the coming days. As we got ready to leave Bangladesh we did so many experiences richer and with a deeper understanding of the country and the important challenges it faces in both the short and long term.






























































































To know more about my visit at the University of Dhaka, read Anisur Rahmans article on Human rights, tolerance and democracy in Holiday.