Fri rörlighet i EU gäller inte för alla!

Igår deltog jag i en spännande och lärorik konferens om hur det är att leva som homosexuell familj i EU. Det lärde mig en hel del.
Det som verkligen gjorde mig ledsen och betryckt är att de barn som växer upp med samkönade föräldrar har det väldigt tufft.
Bland annat så erkänns den ena föräldern många gånger inte alls. En liten flicka berättade att hon kände det som att hennes ena mamma inte ens fanns till, det var som att hon var död. Den flickans ena förälder är finsk, den andra mamman fransk och de lever i registrerat partnerskap sedan många år. Ändå räknas bara den ena mamman som förälder och flickan får bara ha hennes efternamn, ändå skriver hon båda sina efternamn i skolan, men ingen tar det på allvar.

Lagen måste ta på allvar dessa barns situation, lagen måste trygga deras uppväxt och vi måste erkänna det de upplever i sina dagliga liv.

Direktivet om fri rörlighet stipulerar att alla äktenskap som ingått i något medlemsland ska respekteras, allt annat är diskriminerande. Även artikel 26 i International Covenant om Civil and Political Rights och art 21 i Charter of Fundamental Rights slår fast att äktenskap/partnerskap ska respekteras fullt ut.

Jag fick reda på att homosexuella äktenskap tillåts i 5 länder: Nederländerna, Belgien, Spanien, Sverige och Portugal. Nederländerna var först 2001, Sverige fyra 2009.

Registrerat partnerskap kan man få i 11 medlemsländer.
Och i elva medlemsländer är det helt omöjligt, bland dem grekland, Cypern, Italien och Polen.

Här behövs det politisk vilja för att vi ska se dessa länder lämna denna diskriminerande hållning bakom sig. Många av dem hänvisar till tradition och menar att det är omöjligt att acceptera homosexuella relationer och familjebildning.
Men tradition är faktiskt inte någonting konstant. Den ändras hela tiden. En gång i tiden brände man kvinnor på bål, en gång i tiden satt folk i stupstocken, men dåliga traditioner och sedvänjor kan man lämna. Dags att ta nya tag!