Kambodja del 4

Hur sammanfattar man en veckas starka intryck i några rader på en blogg? Hur ger man ord och röst åt människor som saknar både läskunnighet och ett bärande språk? Hur ska någon här i vår välmående del av världen kunna förstå den som tvångsvräkts från sitt hem, som är obeskrivligt fattiga sedan den lilla plätt jord de haft som enda inkomstkälla brutalt tagits ifrån dem?



Under mitt besök i Kambodja mötte jag många hundra människors gemensamma berättelser och blev både upprörd, bedrövad och oändligt sorgsen över vad dessa människor tvingas utstå. Jag som har en röst och en politisk plattform utifrån vilken jag kan agera kände att jag kunde låna ut min röst till dem som ingen röst har. Det är otroligt vilket genomslag det fick att en EU-parlamentariker var på en veckas besök! Vid den avslutande presskonferensen den sista dagen var lokalen överfull av journalister och vid det podium där jag satt hade jag åtminstone tio mikrofoner uppställda framför mig.





Mitt besök var ju av icke-officiell karaktär, vilket gjorde allt så mycket lättare och gav mig en helt annan flexibilitet och frihet. Gång på gång fick jag understryka att jag uttryckte min egen personliga åsikt, talade inte för EU. Det som kändes extra fint var att representanter från både en av byarna i Koh Kong och från ett område i Phnom Penh vars hem tvångskonfiskerats för förta gången någonsin fick medias hela uppmärksamhet. De var så klart mycket nervösa och jag som satt näst intill dem såg hur de darrade när de talade inför hela medieuppbådet. Men de gjorde det otroligt bra! Och jag kände att Sochuas slutreplik i pjäsen Seven bar också mig genom dagen: " Jag måste fortsätta tills de som inte har någon röst har fått en röst."





Efter presskonferensen var mitt uppdrag slutfört. Jag sammanfattade under den långa flygresan hem mina intryck och tänkte igenom allt jag upplevt. Det har varit mycket svårt, smärtsamt och på samma gång har jag fått se så mycket glädje, så stor vilja till förändring hos människor och en kämparglöd, inte minst hos ungdomar, som verkar oändlig. Det var fantastiskt att arbeta tillsammans med Sochua och vi hade väldigt roligt tillsammans, både när vi jobbade ute på fältet och när vi umgicks mer privat.

Kambodja är ett spännande land. Vackert, rikt på kultur och kreativitet, har en fantastisk natur och det finns en stor värme och vänlighet mellan människor som jag uppskattade mycket att ta del av.

Det är när det kommer till politik som problemen tornar upp sig. Oppositionen är svag och har det ytterst svårt att fungera. CPP, det korrupta regeringspartiet, tillåter inte demokratiska spelregler, utan gör allt för att sätta krokben.
Den främste oppositionsledaren, Sam Rainsy, är i exil. Jag fick nästan tårar i ögonen när jag sista dagen tillsammans med Sochua besökte partiets lokaler och jag såg hans tomma skrivbord och stol. Ingen använder rummet i den fallfärdiga lokalen, man väntar hans återkomst! Det positiva i bedrövelsen är att det är ungdomarna som frivilligt jobbar politiskt. När vi spelade in radioprogrammet för alla kambodjaner i förskingringen (tror att den finns på Sam Rainsy Party.org) träffade jag minst ett tjugotal som ger av sin tid för att göra radio, följa Sochua och andra ledande parlamentariker, skriva artiklar och annat. Imponerande!

Jag åkte hem, rik på intryck. Nu kommer det stora och viktiga arbetet att följa upp besöket med allt vad det innebär.