Göran Hägglunds fyraprocentsnoja

Nog är det sorgligt att reduceras till en köksbordssittande, fästingplockande och flintasteksgrillande varelse. Det är min slutsats efter att jag om och om igen läst Göran Hägglunds famösa artikel i DN den 17 sept.
Det är roligt och vällóvligt att han försöker föra upp kulturen på den politiska agendan. Mindre lyckat, om jag får döma efter de hundratals raljerande kommentarer jag hörde på bokmässan härom dagen. Folk tar sig för pannan. Roade och oroade, och det med rätta.

Verklighetens folk talar ministen om. Vilka är de? Mitt svar är mycket enkelt. Verklighetens folk är vi alla. Alla är unika, var och en på sitt sätt. Så går han på om att kultureliten tagit sig ett tolkningsföreträde i samhällsdebatten. Ursäkta? Nog är väl folkvalda politiker och regeringsföreträdare en del av makteliten i samhället? Konstigt blir det när en minister talar om sig själv som en underkuvad, maktlös individ som ansätts av den hemska "kultureliten", när man i själva verket utgör själva maktcentrat i samhället.

Jag tror att det kan leda till en märklig samhällssyn och en unken människosyn att tala om människor och om samhället som Hägglund gör. Han talar om oss svenskar som objekt, manipulerade av en odefinierad kulturelit.

Jag vet att Hägglund är en hygglig karl, kan bara inte fatta att han låtit sig luras att göra ett så huvudlöst utspel. Vilka är hans rådgivare? Partisekreterarem kanske, fast jag trodde att han tagit time out efter sitt utspel om ett annat Anka- artat kvackande utspel härom dagen. (Men det handlade såvitt jag förstår om sympatier för den kvinna som menar att män som byter blöjor är patetiska, att kvinnor finns till för att se snygga ut för sina män, att det är OK att slå sina barn och att det är varje mans rätt att få oralsex varje morgon om han så skulle önska.)Ur vilken katakomb har man grävt fram henne?

Frågan om den farliga "kultureliten" och dess tyranni förblir obesvarad. Varför måste man enligt Hägglund gilla tavlor med älgar eller solnegångar? Vad är det för farligt med abstraktioner och non figurativ konst? Varför går en alliansminister till storms mot de hårt arbetande journalister som ägnar sig åt kulturbevakning och kritik? Fattar han inte att det inte är märkligare för somliga av oss att följa kultursidorna än det är för andra att läsa sportbilagan? Varför måste basfakta på kulturområdet förklaras om och om igen medan det är fullständigt självklart att man kan referera en fotbollsmatch och förutsätta att läsaren kan reglerna?

Det är någonting ruttet i det svenska samhället. Den parafrasen skulle nog till och med Hägglund kunna identifiera.

För övrigt kan jag berätta att jag under helgen läst Kerstin Ekmans senaste, läst kulturtidskriften Hellenika, läst klart Abraham Yehoshuas bok Den Befriade Bruden, lagat synnerligen goda måltider, städat litegrann, träffat otroligt trevliga människor, cyklat en mil om dagen, besökt tre av Uppsalas konstgallerier, köpt strumpor i mängd, lagt bud på en matta hos Uppsala Auktionsfirma - och också gått på premiären av Kristina på Uppsala Stadsteater, där man gör riktigt bra, nyskapande teater som säkert skulle få en och annan kulturell fegis att darra i knävecken en aning!