Dawit Isaak

Har idag suttit fängslad i Eritreanskt fängelse i 2918 dagar. På onsdag är det åtta år sedab han greps. Under helgen var det manifestationer runt om i landet. Jag talade i Uppsala. Sa ungefär så här:

Smärtan har fått ett nytt ansikte. Det är ansiktet av en okänd vän. Han heter Dawit och han fyller våra tankar och våra sinnen idag.

Ord kan vara farligare än vapen. Sanningen om förtryck, om våld, om korruption har för Dawit Isaak kommit att innebära åtta år i fängelse, eller närmare bestämt exakt 2918 dagar.

En ohyggligt lång tid. Ändå är det nu så att vi måste räkna dagar och timmar, eftersom Dawit Isaak är mycket sjuk. Tiden går nu oroväckande fort. Det handlar nu inte längre om månader och år utan om dagar och timmar. Det är nu som vi tillsammans måste agera , annars kan det snart vara för sent.
I detta liv kan ingen göra allt, men alla kan göra något. Det är därför som vi står här, under Uppsalas strålande höstsol och tänker på att samma sol lyser i Eritrea,med större hetta, i ett helt annat landskap i det land där Dawit en gång föddes och tillbringade sin barndom, men där han nu lever under mycket plågsamma omständigheter. Han lider och plågas av diabetes, högt blodtryck och en oändlig ensamhet, sorg och längtan efter sin familj, sina vänner- ett förlorat liv.

Idag tänker jag på att alla journalister som sitter fängslade runt om på jorden, och de är fler än idag än för bara några år sedan. De kommer att leva för alltid i sina texter. För ord är verktyg för människans förvandling.

Åtta år har gått sedan det barbariska våldet fick ett nytt namn och att ansikte, som vi alla bär i våra hjärtan och på våra näthinnor. Det är Dawit Isaaks ansikte.
Tragedin är hans, men också vår.

Vi kan inte göra allt, inga stora saker, men vi kan göra små saker med stor kärlek. Därför är vi här.