Sorgens ansikten

Den ofattbara tragedin, att 96 av Polens främsta ledare inom politik och statsförvaltning så tragiskt omkom i helgens flygolycka, har präglat parlamentet och vårt arbete.

Det är sorgens kanske vackraste ansikte jag kommit nära genom mina kollegor och parlamentets anställda. Alla är de samlade, svartklädda och allvarliga. De kan också visa sin sorg och saknad och är här för att dela sorg med varandra.

Vi höll en minnesceremoni idag i plenisalen. Talmannen talade, gripande. Hans hela uppenbarelse inger största respekt, nästan vördnad. Han talade om flera av de omkomna på ett sätt så att vi alla förstod den personliga förlusten, "han var minister i min regering, hon var en av dem jag kände".

Musiken var väl vald. Vad spelar man när nästan hundra ledande polacker dött vid en enda tragisk olycka, om inte Chopin? Och så Beethovens Europahymn så klart. Känslan i rummet var väldigt starkt emotionell. Det kändes som om namnen aldrig skulle ta slut. Kollegorna som på polska läste namnen var påtagligt berörda.

Min känsla var: hur ska jag kunna uträtta något alls efter detta? Det har jag i alla fall gjort. Många viktiga möten har det blivit, särskilt oförglömligt ett seminarium om Cypern, där jag gjorde ett starkt uttalande. Dessutom uppskattade jag mycket mötet med 25 retorikstudenter och deras lärare från Uppsala Universitet. De var alla hemma hos mig igår kväll. Otroligt att man kan bjuda 25-30 personer hem till min lilla lägenhet - men det fungerar faktiskt riktigt bra. Idag ställde de smarta, kul frågor. Precis som man kan förvänta sig av retorikstudenter från Uppsala Universitet!