onsdag 31 mars 2010

Cypern - där himlen plundrats och hoppet gått förlorat

Under helgen gjorde jag tillsammans med tre kollegor från Europaparlamentet en resa till Cypern. Den hellenska världen är fascinerande och jag har fått många inblickar i den, dels genom studier och resor, dels genom att ta del av litteratur, kultur och språk.

Antigones smärtsamma öde känner vi från det grekiska dramat av Sofokles. Jag minns hennes kamp för att få begrava sin döda bror. Den kampen kostade henne livet.

Den Antigone jag möter under den här resan är en av Cyperns ledande politiker. Hon kommer från byn Morfu på norra Cypern. Jag talar med henne om hennes liv och varför det blev som det blev. Hon berättar att sedan den där dagen, 16 augusti 1974, när bomberna började falla och familjen tvingades fly, har hon aldrig återvänt till sin by.

Dagens Antigone ser det som sin livsuppgift är att verka för försoning. En del i detta är att spåra och identifiera resterna av de 1680 personer som försvann under kriget 1974. Nu har man funnit flera massgravar och med hjälp av modern DNA-teknik har man lyckats identifiera många. Antigone var inte bara en grekisk tragedi under antiken. Tragedin är högst verklig också i dagens EU, men det talas inte om det.

Efter att under många århundraden har varit under ottomanskt, venetianskt och brittiskt herravälde har Cypern nu sjävständighet. Södra delen av landet är fritt, framgångsrikt och starkt. Norra Cypern är ockuperat av Turkiet och motsättningarna är starka. Såren hos människorna finns alltid där. Längtan till hembyn, den egna gården, odlingsmarken några få kilometer bort, präglar människornas liv.

Den starkaste minnesbilden från vistelsen på Cypern bär jag med mig och bilden vill inte försvinna. En av de äldre männen, en tidigare MEP, som följde oss på resan till norra delen av landet sa, med tårarna strömmande nerför kinderna: "titta Cecilia! Vi åker nu förbi min hemgård och min strand!" Han berättar att vi just passerat den tomt där han och hans fru planerade att bygga sitt hem, men att han inte återvänt till platsen sedan den turkiska invasionen. Senare under dagen får jag tillfälle att fråga honom varför man inte åkt tillbaka nu när flera checkpoints har öppnat för att man ska kunna röra sig mellan norra och södra Cypern. Svaret tar tag i mig. "Som medlem i EU har man rätt till fri rörlighet i alla medlemsstater. Varför ska jag stå i en turkisk kö och visa pass för att gå till min egen by och mitt eget hus? Jag har inte klarat av det, det gör för ont!"

Jag är mycket tacksam över att jag fått möta ännu en bild av EU, en kontrasternas bild av Cypern. Dels den starka södra delen av landet, där en sargad och uppgiven skara människor under snart fyra decennier varit flyktingar, människor i flyktingläger och med flyktingstatus - i det egna landet. Dessa flyktingläger kände jag bara till namnet förut. Nu bor dessa människor i mitt hjärta, kanske för alltid.

4 kommentarer:

En solig dag sa...

Jag har förmånen att ha rest i Norra Cypern för många år sedan när det inte var så lätt att komma in dit. Men jag gjorde eftersom min pojkvän var FN liasion Officer och en av de som bodde i Farmagusta och såg till att pensioner blev utbetalade till de grekcyprioter som bodde kvar på den turkiska sidan.

Det är verkligen en tråkig historia som det inte talas så mycket om, och många många människor därifrån lever i mitt hjärta

Sancak Beyi Emre sa...

Cecilia:

Vad jag vet, som även du bör veta, står det väl i flertalet int.konv. att stater måste ingripa vid etnisk rensning ?

Värst vad minnet var kort på dig som glömmer den grekiska militärjuntans kupp på cypern som skulle tillsammans med Cypern bilda "stor Grekland". Turkiet intervenerade, med all rätt, då man även var en garant.

EU ska i teorin står för demokrati och MR, men hur kan du såga den turkiska delen när den grekiska var de första att rösta emot en ening enligt Annan planen ? Var stod den turkiska sidan på den planen ?

Jag antar att man tröttnar på att stirra in i en vägg och vänta. Påstår man sig stå för demokrati och MR, så bör man nog lyssna till vad folket säger i ett DEMOKRATISKT VAL, eller misstar jag mig ?

Emre

Nektarios Ioannides sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Nektarios Ioannides sa...

First of all, I'd like to thank Cecilia for devoting her time to write something helpful about Cyprus.

To my dear friend Emre I'd like to say that what Turkey has done is inexcusable and definitely not a "peace keeping" operation as they like to call it which was never (not even close to) inline with its obligations to Cyprus as a guarantor country.

It is hypocritical of Turkey to claim that it's operation in 1974 was done "to protect the Turkish Cypriots" when 55,000 of them have permanently left the island between then and today due to the abysmal living conditions under the TRNC pseudo-state.

Turkish Cypriots today can enjoy their normal privileges as Cypriots and as EU citizens, as well as additional benefits, through the Republic of Cyprus (RoC). Examples are the millions of euros being invested by the EU - due to the RoC's membership - to assist Turkish Cypriot businesses and welfare. Moreover, hundreds of Turkish Cypriot students today are studying in the EU and are being enlisted as "home-fee" students, again due to their RoC citizenship.

The Greek junta has seized to exist for 37 years now and Turkish Cypriots have not been under threat by anyone (other than their own "protector" Turkey) for at least the past 3 decades. Greek-Turkish relationships have vastly improved since and the majority of Greek and Turkish Cypriots want to live and prosper together on their island without guarantor powers, without foreign troops and without foreign settlers.

I think it is time for Turkey to act as a real peace keeper and allow their neighbours in Cyprus, whether Greek or Turkish to live in peace.