Dödssynderna- igen

Tydligen var det flera som tittade på Sisselas program om dödssynderna, där jag medverkade förra veckan. Vi spelade in det en svinkall mörk eftermiddag i Stockholm, när jag precis kommit hem till Sverige. Kylan bet i kinderna och den jätteroliga och gulliga journalisten kunde inte hålla sig utan sa att hon var avundsjuk på min varma, mjuka minkpäls.
Vad kunde vara mer passande då än att tala om dödssynden avund?
Jag tror verkligen att avundsjuka är en dödlig sjukdom. Den är nog som pest och kolera sammantaget, för den sprider sitt gift mellan människor osynligt, som en smitta. Överallt där man ser framgång hos människor finns avunden där och kastar sin mörka skugga. Avund är alltså framgångens baksida. Den är svår att prognosticera och att finna, ännu svårare att finna botemedel för.
Men jag har ett förslag. Vänd på den svenska jantelagen, den vi känner från Sandemoses bok En flykting söker sin väg.
Som du vet lyder den: Du ska inte tro att du är något!
Jag vill vända på den och säger gärna: Du ska inte tro att du är NÅGOT, men du ska veta att du är NÅGON!
Människan är inte ett objekt, utan en agerande människa som måste inse sitt värde i att vara just en människa som agerar, skapar framtid för sig själv, sina närmaste och för samhället. Sträck på dig, det gäller också dig!
Du finns till, du är värdefull och viktig. Och låt oss tillsammans bekämpa avundsjukan, den hemskaste av dödssynder!