Dröm

När jag slumrade till på tåget hem drömde jag att jag var i min barndoms Tornedalen igen. Det enda som hördes var mormors väggklockas tickande och myggens envetna surrande. Jag gick omkring i bardomens landskap och kände på allt, tog in rum efter rum och gick ut på gårdsplanen. Inte en enda människa syntes till. Min resväska stod packad utanför garagedörren med riksdagens adresslapp på.

Jag frös lite. Samlade ihop mina ytterkläder och tog på mig en schal. Då hörde jag en tyst sång långt bortifrån. Det var en sång som mormor brukade sjunga: vandringsmannen ständig längtar.
Mer än de orden minns jag inte, men melodin fortsatte. Samtidigt kom det hammarslag från morfars uthus, som ett tecken på att han var där, alldeles i närheten, av mig, som alltid i färd med att ordna med någonting praktiskt.
Känslan var trygg och varm, men jag var främmande, som om ingen riktigt väntade sig att jag skulle vara där.

Från ingenstans dök det upp en bil. Den saktade in. Jag tog mina väskor och steg in och bilen körde iväg. Plötsligt vaknade jag av att tåget stannade vid Knivsta station. Min telefon ringde. Min yngste son som bad om att hans två kompisar ska få sova över i natt. Det är klart de får.

Livet är gemenskap. Allt finns bevarat.