Romerna i europa - tröstlösa, rättslösa och röstlösa

Tröstlösa, rättslösa och röstlösa. Det är romerna i hela EU, även i Sverige.

Vanmakten de känner kan jag nästan inte föreställa mig, även om jag talat med flera företrädare för deras organisationer, bland annat Elsa Kwiek, ordförande i romska rådet i Västerås. Henne träffade jag förra veckan när jag reste runt i landet och kampanjade med FPs kandidater i valet. Hon berättade för mig att romerna i Sverige känner oro och till och med skräck när de betraktar de avskyvärda deportationerna av hundratals romer i Frankrike. Utan att darra på manschetten har Sarkozy sagt att man visar ut dem därför att de är kriminella, utan individuell prövning. Detta strider mot EU:s bärande principer och regelverk och utgör ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Vad skulle hända om man på motsvarande sätt skulle tala om gruppen svenskar, judar eller färgade? Detta är rasdefinierade deportationer´, något som jag trodde att Europa sett nog av under andra världskriget.

Mot att ge dem 300 Euro i ersättning har franska företrädare skruvat argumentet att romerna lämnar landet frivilligt. Nog är det cyniskt och rent ut sagt fasansfullt att ge varje barn som deporteras 100 Euro och därmed friskriva sig själv som land.
Jag bara undrar hur de tjänstemän, poliser och andra som genomför detta avskyvärda känner sig när de går hem till sina egna barn och ombonade hem efter jobbet.
Fattar de månntro att dessa kollektivt utvisade barn går en sanslöst mörk framtid tillmötes, utan tillhörighet, hemlösa, outbildade, utan förebilder. Historien kommer alltid att upprepa sig, tills dess någon säger ifrån och gör romernas sak till allas vår sak! Det måste finnas något som bryter denna orsakskedja.

Nu har vi diskuterat detta i min partigrupp i parlamentet, idag fortsätter vi i LIBE-utskottet och så kommer frågan upp nästa vecka i plenum under Strasbourg-sessionen.

Jag hoppas att vi som talar för en långsiktig Europeisk handlingsplan för romerna kan överrösta den massiva tystnaden från dem som tigit ihjäl frågan under alldeles för lång tid!

Romernas bristfälliga etniska gettoläger rivs så snart massutvisningen genomförts och romernas framtid är det ingen som funderar på. Utanförskapet är totalt, mitt i välfärden: barnen går inte i skolan, arbetslösheten är nästan total i lägren, nio av tio saknar jobb. Diskrimineringen har gått så långt att Elsa berättade att det lilla fåtal som lyckats skapa sig hyggliga liv med jobb och bostad inte ens vågar berätta att man är rom. Identiteten går förlorad.

Genom histiorien har diskrimineringen varit norm. Tvångssteriliseringar pågår än idag i Europa, romer förpassas till speciella rum som markeras med skyltar vid offentliga vårdinrättningar, massor av människor fryser ihjäl varje vinter. Allt detta sker, samtidigt som land efter land iakttagit en talande tystnad.

Själv har jag hört talas om gamla romer som lever i EU med intatuerade nummer på sina armar som reminicenser efter andra världskrigets koncentrationsläger. Om detta må vi berätta - och det nu. Vi bär på en smutsig byk när det gäller romerna. Snart måste en gemensam plan för att upprätta dem utarbetas. Det arbetet vill jag delta i. Vi måste sätta ett slutdatum för när romerna i Europa reduceras till ett kollektiv och fråntas sina personliga egenskaper och individuella rättigheter.

Inom kort måste de upphöra att vara tröstlösa, rättslösa och röstlösa. Det är vårt ansvar att se till.

Läs också mina inlägg i Nerikes Allehanda och på SvD Brännpunkt om detta!