fredag 28 januari 2011
Hur fungerar arbetet i Europaparlamentet?
Hur fungerar arbetet i Europaparlamentet? Vad innebär det att ingå i den liberala gruppen? Vad är det vi parlamentariker röstar om på sessionerna i Strasbourg och Bryssel? Lyssna på mitt videoinlägg så får ni förhoppningsvis en bättre bild av vad det innebär att vara Europaparlamentariker
måndag 24 januari 2011
Det viner snålt....
Jag är tillbaka på jobbet i Bryssel efter helg hemma. Måste medge att jag fortfarande känner mig lätt illamående efter de senaste dagarnas händelser. Vad är det som har hänt med samhällsklimatet? Hur ser svenskens människosyn ut?
Det är dessa och liknande frågor jag ställer mig efter att ha tvingats ta emot de mest otrevliga kommentarer under de dagar som gått.
Vem sjutton är så primitiv att han, för det är bara män, bara MÅSTE ge otrevliga, sjuka, snuskiga kommentarer till någon som råkar ha en annan syn på en politisk fråga? Hur kan dessa män bli som galna av att jag säger: "jag kan inte och vill inte tro att de (Billström/Bildt)sagt något så avskyvärt" eller att jag helt enkelt säger i Rapport att det enklaste och bästa sättet att bringa klarhet i vad som sagts ju faktiskt vore att berätta om det möte man deltagit i. För ett möte av detta slag är ju inte på något sätt sekretessbelagt för den som själv deltagit i det. Man kan utan svårighet tala om vad man inte sagt, men som otillbörligt tillskrivits en om det skulle vara fallet.
Att hänvisa till att den svenska regeringen inte uttalar sig om Wikileaks är inte sant. Borg, Reinfeldt och Ask har ju faktiskt gjort det. Man måste som politiker få ha en mening, stå för den och uttala den högt. Människor har rätt att förvänta sig att vi politiker faktiskt säger vår mening om något som väcker så starka reaktioner.
Först har vi fått se Billström sjutton gånger inom loppet av ett par minuter upprepa samma fras, med en emfas som får den mest välartade papegoja att framstå som lat, därefter har han i dagens DN ändå tagit bladet från munnen och sagt att han alltid står för vad han säger. Vackert så.
Det är dags att gjuta olja på vågorna som orsakat stormen i vattenglaset.
Det som däremot är illavarslande är att de mest främlingsfientliga, rasistiska och vidriga kommentarer för första gången och på det mest personliga och infernaliska sätt, utan något som helst förbehåll kan uttalas så som varit fallet mot mig.
Bara för att jag står upp och verkar för en gemensam europeisk asylpolitik och vill säkerställa att mänskliga rättigheter måste garanteras i asylprövningen har jag under dessa dagar fått tillmälen som jag förut aldrig varit i närheten av. Något är mycket unket. Frågan är vad och varför detta infernaliska hat utlösts just nu. Någon?
Carl Bildts blogg. Hans Bergströms ledare i DN (25/1). Centerblogg. Göran Pettersson. Jinge. Adam Cwejman.
Uppdatering: Seved Monke om Sveriges nya migrationsuppgörelse, Peter Andersson.
Det är dessa och liknande frågor jag ställer mig efter att ha tvingats ta emot de mest otrevliga kommentarer under de dagar som gått.
Vem sjutton är så primitiv att han, för det är bara män, bara MÅSTE ge otrevliga, sjuka, snuskiga kommentarer till någon som råkar ha en annan syn på en politisk fråga? Hur kan dessa män bli som galna av att jag säger: "jag kan inte och vill inte tro att de (Billström/Bildt)sagt något så avskyvärt" eller att jag helt enkelt säger i Rapport att det enklaste och bästa sättet att bringa klarhet i vad som sagts ju faktiskt vore att berätta om det möte man deltagit i. För ett möte av detta slag är ju inte på något sätt sekretessbelagt för den som själv deltagit i det. Man kan utan svårighet tala om vad man inte sagt, men som otillbörligt tillskrivits en om det skulle vara fallet.
Att hänvisa till att den svenska regeringen inte uttalar sig om Wikileaks är inte sant. Borg, Reinfeldt och Ask har ju faktiskt gjort det. Man måste som politiker få ha en mening, stå för den och uttala den högt. Människor har rätt att förvänta sig att vi politiker faktiskt säger vår mening om något som väcker så starka reaktioner.
Först har vi fått se Billström sjutton gånger inom loppet av ett par minuter upprepa samma fras, med en emfas som får den mest välartade papegoja att framstå som lat, därefter har han i dagens DN ändå tagit bladet från munnen och sagt att han alltid står för vad han säger. Vackert så.
Det är dags att gjuta olja på vågorna som orsakat stormen i vattenglaset.
Det som däremot är illavarslande är att de mest främlingsfientliga, rasistiska och vidriga kommentarer för första gången och på det mest personliga och infernaliska sätt, utan något som helst förbehåll kan uttalas så som varit fallet mot mig.
Bara för att jag står upp och verkar för en gemensam europeisk asylpolitik och vill säkerställa att mänskliga rättigheter måste garanteras i asylprövningen har jag under dessa dagar fått tillmälen som jag förut aldrig varit i närheten av. Något är mycket unket. Frågan är vad och varför detta infernaliska hat utlösts just nu. Någon?
Carl Bildts blogg. Hans Bergströms ledare i DN (25/1). Centerblogg. Göran Pettersson. Jinge. Adam Cwejman.
Uppdatering: Seved Monke om Sveriges nya migrationsuppgörelse, Peter Andersson.
fredag 21 januari 2011
Wikileaks
Man vet verkligen inte vad man ska tro eller tycka om de uppgifter som strömmar, eller snarare sipprar, ut från olika håll i världen. Senast idag i SvD om två svenska ministrars samtal vid ett besök i Bagdad 2007.
När jag i förrgår blev uppringd av SvD för att kommentera något som migrationsministern ska ha sagt nämnde journalisten inte att det var en Wikileaks-uppgift, utan frågade mig bara vad jag tyckte om det som ministrarna uppges ska ha sagt: att man måste begränsa antalet irakiska flyktingar med hänvisning till svenska folkets syn på de hedersmord som begåtts av irakier. Min spontana, kanske alltför spontana, reaktion var naturligtvis att säga att uttalandena är förfärliga och att jag varken kan eller vill tro att de uttalat sig så.
Idag får jag mycket obehagliga sms och mail efter att min bild och mitt uttalande publicerats. Jag konstaterar att främlingsfientligheten i Sverige antagit proportioner som jag nästan inte kunnat föreställa mig. Det blåser kallt och snålt i den svenska idyllen.
TV4, TV4 igen, SVT, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten och Dagbladet tar också upp frågan. Peter Anderssons blogg. Thomas Böhlmarks blogg. Högbergs tankar. Röda Berget. Martin Mobergs blogg. Maria Ferm.
När jag i förrgår blev uppringd av SvD för att kommentera något som migrationsministern ska ha sagt nämnde journalisten inte att det var en Wikileaks-uppgift, utan frågade mig bara vad jag tyckte om det som ministrarna uppges ska ha sagt: att man måste begränsa antalet irakiska flyktingar med hänvisning till svenska folkets syn på de hedersmord som begåtts av irakier. Min spontana, kanske alltför spontana, reaktion var naturligtvis att säga att uttalandena är förfärliga och att jag varken kan eller vill tro att de uttalat sig så.
Idag får jag mycket obehagliga sms och mail efter att min bild och mitt uttalande publicerats. Jag konstaterar att främlingsfientligheten i Sverige antagit proportioner som jag nästan inte kunnat föreställa mig. Det blåser kallt och snålt i den svenska idyllen.
TV4, TV4 igen, SVT, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten och Dagbladet tar också upp frågan. Peter Anderssons blogg. Thomas Böhlmarks blogg. Högbergs tankar. Röda Berget. Martin Mobergs blogg. Maria Ferm.
torsdag 20 januari 2011
tisdag 18 januari 2011
söndag 16 januari 2011
Messias-premiär på Operan
En stund på förklaringsberget, himmelen öppen.
Stora ord? Ja, visst!
Men ibland måste man ta till stora ord, då när de små inte längre räcker. Då, när man blir man rörd intill tårar av en kulturupplevelse utöver det vanliga. Så var det för mig i fredags när jag tog del av baletten Messias, till tonerna av Händels Messias. Jag kan nog varje ton i verket, efter att ha sjungit det som korist i olika körer under många framföranden genom åren, även om det nu är länge sedan.
Koreografen Mauricio Wainrot har för Brysseloperans balett satt samman verket genom att välja de delar ur Messias som han personligen kände starkt för. Här måste jag tillstå att han lyckats synnerligen väl att tänka bortom religion och etik. Han har tagit fasta på det djupt mänskliga, som inledningen till baletten, när alla dansare ligger ner, precis som om de väntar på ett skapelsens NU, en ny tillblivelse. Detta kommer då den skönsjungande tenoren Daniel Johansson sjunger den välkända arian:
Comfort ye my people.
Det blir signifikativt genom hela verket, detta människans omåttliga behov av tröst. I Wainrots balett tydliggörs detta genom sinnrika formationer, rörelsetolkningar som ofta handlar om tillit mellan människor, om starka och handfasta konstellationer där dansare sluts till dansare i imponerande mönster som aldrig skulle låta sig göras om inte ett uns av desperat längtan efter tillit - eller kanske är det tröst - funnes där.
Helheten blir sinnligt och på samma gång storslaget vacker. Ljussättningen av Eli Sirlin imponerar, jag tror aldrig att jag under mina 25 år som frekvent operabesökare har slagits av ett så flott ljus som så tydligt lyfter dansen.
Många av dansarna, som naturligtvis superparet Anna Valev och Olof Westring, men också Mayumi Yamaguchi och Takashi Setoguchi imponerar stort genom sin konstnärliga sinnlighet, mjuka rörlighet, känslighet och ofta rätt halsbrytande akrobatik.
Sångarna förtjänar en särskild eloge. Att tillsammans med Hovkapellet under ledning av Rossen Milanov sjunga detta verk med en sådan nerv, det är inget annat än urflott. Flera av sångarna var för mig nya bekantskaper, förutom Daniel Johansson och John Erik Eleby sjöng Marie Alexis sopranpartierna och Susanna Sundberg gjorde en känslig alt.
För mig som gammal präst finns bara en sak att säga: dagens predikan utgår. Dansen och musiken kräver absolut inga ord.
Jag talade med Wainrot före föreställningen och han visade sig vara en i mina ögon rätt alldaglig man från Argentina, men med Belgiskt pass, eftersom hela hans familj flydde Europa 1938. Mannen är dock allt annat än vanlig! Sällsynt förmåga att gestalta en biblisk text och Händels musik som ju de allra flesta av oss har en personlig relation till. Jag fascinerades av det faktum att han är jude, och alltså fortfarande väntar på Messias, som verket ju talar om som född till världen. Wainrot berättar i stället om att Messias kommer i varje steg, i varje rörelse och till varje hjärta som öppnas inför budskapet som verket bär fram till tonerna av Händels största musikaliska verk. För mig blev musiken en alltigenom ny upplevelse genom denna koreografi.
Ljuset, scenografin, musiken och dansen blir en helhetsupplevelse som jag sent ska glömma.
Dagens predikan går bort, för jag har sett änglar och bärs av deras vingslag ännu ett par dygn efter att upplevelsen av denna storslagna Messias på Stockholmsoperan är över.
DN,
Stora ord? Ja, visst!
Men ibland måste man ta till stora ord, då när de små inte längre räcker. Då, när man blir man rörd intill tårar av en kulturupplevelse utöver det vanliga. Så var det för mig i fredags när jag tog del av baletten Messias, till tonerna av Händels Messias. Jag kan nog varje ton i verket, efter att ha sjungit det som korist i olika körer under många framföranden genom åren, även om det nu är länge sedan.
Koreografen Mauricio Wainrot har för Brysseloperans balett satt samman verket genom att välja de delar ur Messias som han personligen kände starkt för. Här måste jag tillstå att han lyckats synnerligen väl att tänka bortom religion och etik. Han har tagit fasta på det djupt mänskliga, som inledningen till baletten, när alla dansare ligger ner, precis som om de väntar på ett skapelsens NU, en ny tillblivelse. Detta kommer då den skönsjungande tenoren Daniel Johansson sjunger den välkända arian:
Comfort ye my people.
Det blir signifikativt genom hela verket, detta människans omåttliga behov av tröst. I Wainrots balett tydliggörs detta genom sinnrika formationer, rörelsetolkningar som ofta handlar om tillit mellan människor, om starka och handfasta konstellationer där dansare sluts till dansare i imponerande mönster som aldrig skulle låta sig göras om inte ett uns av desperat längtan efter tillit - eller kanske är det tröst - funnes där.
Helheten blir sinnligt och på samma gång storslaget vacker. Ljussättningen av Eli Sirlin imponerar, jag tror aldrig att jag under mina 25 år som frekvent operabesökare har slagits av ett så flott ljus som så tydligt lyfter dansen.
Många av dansarna, som naturligtvis superparet Anna Valev och Olof Westring, men också Mayumi Yamaguchi och Takashi Setoguchi imponerar stort genom sin konstnärliga sinnlighet, mjuka rörlighet, känslighet och ofta rätt halsbrytande akrobatik.
Sångarna förtjänar en särskild eloge. Att tillsammans med Hovkapellet under ledning av Rossen Milanov sjunga detta verk med en sådan nerv, det är inget annat än urflott. Flera av sångarna var för mig nya bekantskaper, förutom Daniel Johansson och John Erik Eleby sjöng Marie Alexis sopranpartierna och Susanna Sundberg gjorde en känslig alt.
För mig som gammal präst finns bara en sak att säga: dagens predikan utgår. Dansen och musiken kräver absolut inga ord.
Jag talade med Wainrot före föreställningen och han visade sig vara en i mina ögon rätt alldaglig man från Argentina, men med Belgiskt pass, eftersom hela hans familj flydde Europa 1938. Mannen är dock allt annat än vanlig! Sällsynt förmåga att gestalta en biblisk text och Händels musik som ju de allra flesta av oss har en personlig relation till. Jag fascinerades av det faktum att han är jude, och alltså fortfarande väntar på Messias, som verket ju talar om som född till världen. Wainrot berättar i stället om att Messias kommer i varje steg, i varje rörelse och till varje hjärta som öppnas inför budskapet som verket bär fram till tonerna av Händels största musikaliska verk. För mig blev musiken en alltigenom ny upplevelse genom denna koreografi.
Ljuset, scenografin, musiken och dansen blir en helhetsupplevelse som jag sent ska glömma.
Dagens predikan går bort, för jag har sett änglar och bärs av deras vingslag ännu ett par dygn efter att upplevelsen av denna storslagna Messias på Stockholmsoperan är över.
DN,
onsdag 12 januari 2011
Ungern, pressfriheten och yttrandefriheten
När nyårsklockorna ringde in år 2011 gick EU:s ordförandeskap över till Ungern, som under de kommande sex månaderna kommer att företräda EU. Det är både sorgligt och klumpigt att Ungerns regering lyckats förstöra detta sitt första ordförandeskap, som ju hade kunnat innebära ett gyllene tillfälle att skriva positiv historia, både för sitt land och för EU.
Nu blir det inte så. Jag har svårt att tänka mig en sämre inledning på ett ordförandeskap än det man lyckades prestera. Bara några dagar före årsskiftet, den 20 december, stiftades en ny medialag i Ungern. I enlighet med denna lag kommer all nyhetsförmedling att övervakas av en ny mediemyndighet, vars fem medlemmar utses av det regeringsbärande partiet Fidesz. Rapportering som denna politiska myndighet finner stötande på något sätt eller "politiskt obalanserade" kan resultera i fruktansvärt höga bötesförelägganden för den tidning, TV-kanal eller radiostation som rapporterar om något som politruckerna inte gillar. Lagen kan, om den inte stoppas, innebära slutet för pressfriheten i Ungern.
Jag har ända sedan jag hörde talas om den ungerska lagen haft en obehaglig känsla i kroppen. Yttrandefriheten är helt enkelt satt på undantag, vilket strider mot EU:s grundläggande värderingar och trotsar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. De totalitära ambitionerna hos regeringspartiet Fidesz saknar motstycke. Man tycks vilja kontrollera allt, en megalomani av stora mått.
Nu har alla vi som arbetar inom EU:s institutioner ett ansvar att sätta en gräns och att tydligt säga ifrån. Jag är stolt över att min grupp, den liberala gruppen, tagit täten för detta i EU-parlamentet. Själv har jag ställt skriftliga frågor till kommissionen om yttrandefriheten, pluralism på medieområdet och den konstnärliga friheten, som också den allvarligt beskurits sedan lagen stiftats.
Naturligtvis kan och ska man inte kritisera Ungern som land eller den ungerska befolkningen för det som nu sker. Det är den regering som nu drabbats av storhetsvansinne och tagit till närmast totalitära, för att inte säga fascistoida, metoder för att kontrollera sina medborgare och kväsa det fria journalistiska och publicistiska uppdraget. Det är uppenbart att regeringspartiet Fidesz drivs av ett enormt kontrollbegär och känner sig ohotat efter sin enormt stora valseger efter det senaste valet. Att ta kontrollen över media är troligen bara toppen på ett isberg. Jag befarar att vi kommer att se fler försök att tysta oliktänkande och ännu fler totalitära ambitioner- om inte en tydlig gräns dras omedelbart.
Man nästan hör stöveltrampet - och det på europeisk mark! För inte så länge sedan marscherade nynazister på Budapests gator - och befolkningen jublade! Nu undrar jag: var ska detta sluta?
Tyvärr är Ungerns auktoritära inställning till fri journalistik inte helt ovanlig i östra Europa. Man kan urskilja en tendens till att gamla kommunistländer har svårt att anamma frihetliga tankar på det publicistiska fältet. I stället tycks de återgå till ett förlegat, gammalt och auktoritärt sätt att se på yttrandefriheten som något som måste kontrolleras och begränsas.
Efter bara ett och ett halvt års arbete i Europaparlamentet kan jag konstatera att jag alltför ofta tvingas att återkomma till följande: När ett land kandiderar till medlemskap i EU ställs det en lång rad krav som måste uppfyllas innan man ens kan komma i närheten av att betraktas som ansökarland. Frihet för media är ett av dessa kriterier. När ett land väl är med i EU har det ansetts som mer eller mindre förbjudet att framföra kritik. Jag har kollegor som tydligt gör gällande att vi inte ska lägga oss i medlemsstaternas interna angelägenheter. Detta förhållningssätt får enligt min mening inte fortgå. Ungerns befolkning är EU-medborgare och har samma grundläggande rättigheter som alla andra EU-medborgare och det är vår skyldighet att se till att dessa respekteras. En kränkning av dessa rättigheter är en kränkning mot oss alla. Vi tillhör samma union och det är allas vår rätt att tänka, tro, tala, uttrycka oss konstnärligt och litterärt och publicera oss fritt. Censur hör inte hemma i EU i det tjugoförsta århundradet. Detta måste en gång för alla slås fast, även när boven i dramat är EU:s ordförandeland.
EU-kommissionen måste agera och reagera enligt rättstatens principer. Det är därför som jag glädjande nog kan berätta att beskedet idag är att man nu utreder hur och på vilket sätt Ungerns medialag strider mot EU:s lagar. Jag förutsätter att Ungern kommer att förpassa denna lag dit där den hör hemma: på sophögen. Annars har EU ingen som helt trovärdighet att kritisera hur mänskliga rättigheter tillgodoses i länder utanför unionen. Mycket står på spel. Man kan aldrig ta demokratiska rättigheter och grundläggande friheter för givna. De måste ständigt försvaras - och stundtals återerövras.
Nu blir det inte så. Jag har svårt att tänka mig en sämre inledning på ett ordförandeskap än det man lyckades prestera. Bara några dagar före årsskiftet, den 20 december, stiftades en ny medialag i Ungern. I enlighet med denna lag kommer all nyhetsförmedling att övervakas av en ny mediemyndighet, vars fem medlemmar utses av det regeringsbärande partiet Fidesz. Rapportering som denna politiska myndighet finner stötande på något sätt eller "politiskt obalanserade" kan resultera i fruktansvärt höga bötesförelägganden för den tidning, TV-kanal eller radiostation som rapporterar om något som politruckerna inte gillar. Lagen kan, om den inte stoppas, innebära slutet för pressfriheten i Ungern.
Jag har ända sedan jag hörde talas om den ungerska lagen haft en obehaglig känsla i kroppen. Yttrandefriheten är helt enkelt satt på undantag, vilket strider mot EU:s grundläggande värderingar och trotsar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. De totalitära ambitionerna hos regeringspartiet Fidesz saknar motstycke. Man tycks vilja kontrollera allt, en megalomani av stora mått.
Nu har alla vi som arbetar inom EU:s institutioner ett ansvar att sätta en gräns och att tydligt säga ifrån. Jag är stolt över att min grupp, den liberala gruppen, tagit täten för detta i EU-parlamentet. Själv har jag ställt skriftliga frågor till kommissionen om yttrandefriheten, pluralism på medieområdet och den konstnärliga friheten, som också den allvarligt beskurits sedan lagen stiftats.
Naturligtvis kan och ska man inte kritisera Ungern som land eller den ungerska befolkningen för det som nu sker. Det är den regering som nu drabbats av storhetsvansinne och tagit till närmast totalitära, för att inte säga fascistoida, metoder för att kontrollera sina medborgare och kväsa det fria journalistiska och publicistiska uppdraget. Det är uppenbart att regeringspartiet Fidesz drivs av ett enormt kontrollbegär och känner sig ohotat efter sin enormt stora valseger efter det senaste valet. Att ta kontrollen över media är troligen bara toppen på ett isberg. Jag befarar att vi kommer att se fler försök att tysta oliktänkande och ännu fler totalitära ambitioner- om inte en tydlig gräns dras omedelbart.
Man nästan hör stöveltrampet - och det på europeisk mark! För inte så länge sedan marscherade nynazister på Budapests gator - och befolkningen jublade! Nu undrar jag: var ska detta sluta?
Tyvärr är Ungerns auktoritära inställning till fri journalistik inte helt ovanlig i östra Europa. Man kan urskilja en tendens till att gamla kommunistländer har svårt att anamma frihetliga tankar på det publicistiska fältet. I stället tycks de återgå till ett förlegat, gammalt och auktoritärt sätt att se på yttrandefriheten som något som måste kontrolleras och begränsas.
Efter bara ett och ett halvt års arbete i Europaparlamentet kan jag konstatera att jag alltför ofta tvingas att återkomma till följande: När ett land kandiderar till medlemskap i EU ställs det en lång rad krav som måste uppfyllas innan man ens kan komma i närheten av att betraktas som ansökarland. Frihet för media är ett av dessa kriterier. När ett land väl är med i EU har det ansetts som mer eller mindre förbjudet att framföra kritik. Jag har kollegor som tydligt gör gällande att vi inte ska lägga oss i medlemsstaternas interna angelägenheter. Detta förhållningssätt får enligt min mening inte fortgå. Ungerns befolkning är EU-medborgare och har samma grundläggande rättigheter som alla andra EU-medborgare och det är vår skyldighet att se till att dessa respekteras. En kränkning av dessa rättigheter är en kränkning mot oss alla. Vi tillhör samma union och det är allas vår rätt att tänka, tro, tala, uttrycka oss konstnärligt och litterärt och publicera oss fritt. Censur hör inte hemma i EU i det tjugoförsta århundradet. Detta måste en gång för alla slås fast, även när boven i dramat är EU:s ordförandeland.
EU-kommissionen måste agera och reagera enligt rättstatens principer. Det är därför som jag glädjande nog kan berätta att beskedet idag är att man nu utreder hur och på vilket sätt Ungerns medialag strider mot EU:s lagar. Jag förutsätter att Ungern kommer att förpassa denna lag dit där den hör hemma: på sophögen. Annars har EU ingen som helt trovärdighet att kritisera hur mänskliga rättigheter tillgodoses i länder utanför unionen. Mycket står på spel. Man kan aldrig ta demokratiska rättigheter och grundläggande friheter för givna. De måste ständigt försvaras - och stundtals återerövras.
tisdag 11 januari 2011
Englund- Ranelid
Noterar med ett leende att duellen mellan Peter Englund och Björn Ranelid ser ut att sluta oavgjort. Även om matchen verkar ha startat som improviserad volley, så har kombattenterna utan tvekan bägge en potential inom underhållningsbranschen.
Om Ranelid kan jag anföra: surt sa räven.... om ledamotskap i Svenska Akademien.
Han vill så han skäms, men törs inte erkänna det.
Om Englund kan följande sägas: INGEN ska uppmanas att låta bli att skriva!
Goda författare är snart ett utdöende släkte. De författare som skriver litteratur av hög kvalitet på svenska språket blir dessvärre inte fler. I stället ser vi fler och fler deckarförfattare som lämnar sina bidrag till vår samlade litteraturskatt. Inget ont om deckare, men i sanningens namn verkar de ofta vara mer eller mindre industriellt producerade. Vi behöver fler som uttrycker sin värld och sin verklighet i skrift, inte färre! Kvalitetsdiskussionen är viktig, men att tysta någon ger en dålig smak i munnen.
Idag har jag suttit i ett seminarium om den allvarligt beskurna yttrandefriheten som är resultatet av en synnerligen obehaglig medielag som Ungern instiftat.
Att Svenska Akademiens ständige sekreterare tar ord i sin mun som vill tysta ner andras skrivande gillar jag inte.
I alla EU:s medlemsstater läser ungdomar mindre och mindre. De läser för sakta och enligt flera undersökningar fattar de snart inte vad de läser. Vad som behövs är att människor läser mer, för flitiga läsare blir ofta också goda skribenter. Englund själv utgör ett lysande exempel på detta.
En annan svensk europaparlamentarisk blogg om ämnet: Gunnar Hökmark.
Om Ranelid kan jag anföra: surt sa räven.... om ledamotskap i Svenska Akademien.
Han vill så han skäms, men törs inte erkänna det.
Om Englund kan följande sägas: INGEN ska uppmanas att låta bli att skriva!
Goda författare är snart ett utdöende släkte. De författare som skriver litteratur av hög kvalitet på svenska språket blir dessvärre inte fler. I stället ser vi fler och fler deckarförfattare som lämnar sina bidrag till vår samlade litteraturskatt. Inget ont om deckare, men i sanningens namn verkar de ofta vara mer eller mindre industriellt producerade. Vi behöver fler som uttrycker sin värld och sin verklighet i skrift, inte färre! Kvalitetsdiskussionen är viktig, men att tysta någon ger en dålig smak i munnen.
Idag har jag suttit i ett seminarium om den allvarligt beskurna yttrandefriheten som är resultatet av en synnerligen obehaglig medielag som Ungern instiftat.
Att Svenska Akademiens ständige sekreterare tar ord i sin mun som vill tysta ner andras skrivande gillar jag inte.
I alla EU:s medlemsstater läser ungdomar mindre och mindre. De läser för sakta och enligt flera undersökningar fattar de snart inte vad de läser. Vad som behövs är att människor läser mer, för flitiga läsare blir ofta också goda skribenter. Englund själv utgör ett lysande exempel på detta.
En annan svensk europaparlamentarisk blogg om ämnet: Gunnar Hökmark.
lördag 8 januari 2011
Fasansfullt med murbygge!
I dagens DN (8/1) skriver Ingrid Hedström en artikel om situationen för asylsökande i Europa, och Greklands tankar på att bygga en mur runt sina gränser mot Turkiet. I artikeln finns mina kommentarer till dessa planer och här nedanför finns det samlat mina tidigare inlägg om Dublin II-förordningen som i korthet handlar om var asylsökande ska få sin sak prövad. På facebook kan ni även ta del av vad jag gjorde och fick uppleva på delegationsresan till Grekland.
Migration och asylsökande i Grekland
Greklands asylsystem kollapsat
EUs gemensamma asylpolitik
Migration och asylsökande i Grekland
Greklands asylsystem kollapsat
EUs gemensamma asylpolitik
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
