Ge författare fristad i Sverige

I fredags skrev Cecilia i Nerikesallehanda om förföljda författares möjligheter att få fristad i Sverige. Nedan följer artikeln:

Fristadsförfattare välkomnas till Sverige med ena handen och visas ut med den andra. Förföljda författare som riskerar sina liv i sitt hemland för att de använder ord och
inte vapen behöver få uppleva arbetsro i europeiska fristäder, bland annat i Sverige. Nu krävs politiskt ledarskap för att Sverige på ett tillfredsställande sätt
ska kunna erbjuda dessa författare lugn och arbetsro i form av tidsbegränsade arbetsstipendier om 1-2 år. För några år sedan när jag var riksdagsledamot arbetade jag enträget för att fler kommuner skulle bli så kallade fristadskommuner för förföljda författare. Författare som genom sitt språk och sina texter ger ord åt sin verklighet och ibland blottar de offentliga lögnerna i sina hemländer riskerar att betala ett högt pris i form av systematisk förföljelse och till och med fara för livet. För dessa förföljda författare har Sverige beslutat att upprätta fristäder.
Författarna utses av Internationella PEN och rekommenderas till kommunerna, som ställer upp med bostad och uppehälle under ett eller två år. I gengäld bidrar författarna med att stärka kommunens kulturliv. Det skapas en plats där de kan sprida sin kunskap, sina tankar och erfarenhet och sina texter och få möjlighet att utöva sitt författarskap utan risk för repressalier – något alla vinner på. Tyvärr kan vi i dag konstatera att Sverige endast erbjuder fyra fristäder, en siffra som står sig slätt i jämförelse med exempelvis de 17 fristäder som finns i Norge. Kommunerna ansluter sig inte och anledningen är delvis en oro för vad som ska ske med författarna och deras familjer när de två åren passerat. Fler av fristadsförfattarna har hamnat i komplicerade tvister med Migrationsverket och ett par har till och med utvisningsbeslut. Våra nordiska grannar ligger långt före Sverige vad gäller lagstiftning och synen på fristadsförfattare. I dansk asyllag får
författarna automatiskt uppehållstillstånd i två år, i Norge är Pen en remissinstans
i asylprocessen. Sverige måste lösa det motsägelsefulla i att å ena sidan
välkomna författare för att sedan avvisa dem. Tyvärr visar Migrationsminister
Tobias Billström ingen förståelse för detta och tycks ständigt hänvisa till Migrationsverket som genast återbördar frågan till den moderata ministern. Det
verkar finnas väldigt lite förståelse för att detta är ett problem som inte kommer
att försvinna även om man sticker huvudet i sanden och låtsas som ingenting.
Den senaste personen som hamnat i kläm är den georgiska poeten Zurab Rtveliashvili och hans familj. I sitt hemland har han varit med och skapat organisationen Egalitarian institute som arbetar för det fria ordet och för att ta reda på vad som hänt med de regimkritiker som försvunnit spårlöst. Efter hans ankomst till Sverige
har han i 7 månader väntat på besked från migrationsverket om han får stanna.
Glädjande nog så fick Rtveliashvili den 14 juni ett positivt besked att han äntligen
beviljats uppehållstillstånd. Naturligtvis ska ingen författare bjudas in för att
7 månader senare avvisas till sitt hemland, det är inte så fristadssystemet ska
fungera. Visst borde Sverige i likhet med våra nordiska grannländer lösa problemet
så att fristadsförfattare faktiskt kan utnyttja det som erbjudits dem eller så måste vi erkänna att vi byggt ett luftslott. Min politiska vilja ska ingen missta sig på – fristäderna behövs, fristadsförfattarna behövs! Det ska heller inte råda några tvivel om att det är den politiska viljan hos regeringen och ytterst
migrationsministern som kommer att avgöra detta. Folkpartiet står enigt och
arbetar för att övertyga de övriga regeringspartierna om att det är vårt ansvar att
erbjuda lugn och arbetsro till några av de förföljda författarna runtom i världen
som behöver det. Det är ett ansvar som åvilar ett land som har den äldsta grundlagsskyddade yttrandefriheten i världen att erbjuda skydd för den som förföljs för det skrivna ordets skull.

GP, SRs Kulturnytt, Folkpartiets politik om flyktingar, Folkpartiets politik om litteratur, Kulturliberaler.

Det viner snålt....

Jag är tillbaka på jobbet i Bryssel efter helg hemma. Måste medge att jag fortfarande känner mig lätt illamående efter de senaste dagarnas händelser. Vad är det som har hänt med samhällsklimatet? Hur ser svenskens människosyn ut?

Det är dessa och liknande frågor jag ställer mig efter att ha tvingats ta emot de mest otrevliga kommentarer under de dagar som gått.

Vem sjutton är så primitiv att han, för det är bara män, bara MÅSTE ge otrevliga, sjuka, snuskiga kommentarer till någon som råkar ha en annan syn på en politisk fråga? Hur kan dessa män bli som galna av att jag säger: "jag kan inte och vill inte tro att de (Billström/Bildt)sagt något så avskyvärt" eller att jag helt enkelt säger i Rapport att det enklaste och bästa sättet att bringa klarhet i vad som sagts ju faktiskt vore att berätta om det möte man deltagit i. För ett möte av detta slag är ju inte på något sätt sekretessbelagt för den som själv deltagit i det. Man kan utan svårighet tala om vad man inte sagt, men som otillbörligt tillskrivits en om det skulle vara fallet.

Att hänvisa till att den svenska regeringen inte uttalar sig om Wikileaks är inte sant. Borg, Reinfeldt och Ask har ju faktiskt gjort det. Man måste som politiker få ha en mening, stå för den och uttala den högt. Människor har rätt att förvänta sig att vi politiker faktiskt säger vår mening om något som väcker så starka reaktioner.

Först har vi fått se Billström sjutton gånger inom loppet av ett par minuter upprepa samma fras, med en emfas som får den mest välartade papegoja att framstå som lat, därefter har han i dagens DN ändå tagit bladet från munnen och sagt att han alltid står för vad han säger. Vackert så.

Det är dags att gjuta olja på vågorna som orsakat stormen i vattenglaset.

Det som däremot är illavarslande är att de mest främlingsfientliga, rasistiska och vidriga kommentarer för första gången och på det mest personliga och infernaliska sätt, utan något som helst förbehåll kan uttalas så som varit fallet mot mig.

Bara för att jag står upp och verkar för en gemensam europeisk asylpolitik och vill säkerställa att mänskliga rättigheter måste garanteras i asylprövningen har jag under dessa dagar fått tillmälen som jag förut aldrig varit i närheten av. Något är mycket unket. Frågan är vad och varför detta infernaliska hat utlösts just nu. Någon?

Carl Bildts blogg. Hans Bergströms ledare i DN (25/1). Centerblogg. Göran Pettersson. Jinge. Adam Cwejman.

Uppdatering: Seved Monke om Sveriges nya migrationsuppgörelse, Peter Andersson.

Wikileaks

Man vet verkligen inte vad man ska tro eller tycka om de uppgifter som strömmar, eller snarare sipprar, ut från olika håll i världen. Senast idag i SvD om två svenska ministrars samtal vid ett besök i Bagdad 2007.

När jag i förrgår blev uppringd av SvD för att kommentera något som migrationsministern ska ha sagt nämnde journalisten inte att det var en Wikileaks-uppgift, utan frågade mig bara vad jag tyckte om det som ministrarna uppges ska ha sagt: att man måste begränsa antalet irakiska flyktingar med hänvisning till svenska folkets syn på de hedersmord som begåtts av irakier. Min spontana, kanske alltför spontana, reaktion var naturligtvis att säga att uttalandena är förfärliga och att jag varken kan eller vill tro att de uttalat sig så.

Idag får jag mycket obehagliga sms och mail efter att min bild och mitt uttalande publicerats. Jag konstaterar att främlingsfientligheten i Sverige antagit proportioner som jag nästan inte kunnat föreställa mig. Det blåser kallt och snålt i den svenska idyllen.

TV4, TV4 igen, SVT, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten och Dagbladet tar också upp frågan. Peter Anderssons blogg. Thomas Böhlmarks blogg. Högbergs tankar. Röda Berget. Martin Mobergs blogg. Maria Ferm.

Kristna irakier utvisas

Jag skriver mer om detta idag på Dagens debattsida, läs hela artikeln här.

Media om utvisningarna av kristna irakier: Expressen, Expressen2, debatt med Billström, namninsamling för kristna irakier på Dagen, demonstration utlyses på Dagen, DN, Newsmill.

Politiska bloggar om ämnet: Brännbergs blandningar (KD), Brännbergs blandningar 2, Karin Långström Vinge (Fp), Agneta Niklassson (Mp), Lars G Linder (S)

Civil Right Defenders. CVRs Robert Hårdh på sin blogg.

Religionsinkompetens och beröringsångest

Jag är innerligt trött på den religionsinkompetens som leder till så många ogrundade beslut och felaktiga ställningstaganden. Det allra hemskaste är naturligtvis den religionsinkompetens som jag först beskyllt S-regeringen Persson för. Det var 2004 när man tillät att kristna irakier utvisades ur Sverige. Det visade med all önskvärd tydlighet att man inte fattat att just detta att vara kristen irakier innebar - och fortfarande kan innebära - skillnaden mellan död och liv för den enskilde.

Jag har under de år som gått ständigt återkommit till detta: att utvisa kristna går helt emot vad UNHCR säger. Ändå sker det ännu idag att Sverige, enligt ny uppgift så ofta som var tredje vecka, leasar ett flygplan och skickar tillbaka människor till Irak. Dessa förtvivlade människor lär pressas till det, det ska ske obemärkt, journalister får inte vara med när planen går och flyktigförläggningar töms i det tysta. I Sverige! Jag ryser av obehag och fasar för det som händer människorna.

Enligt de uppgifter som jag fått dumpas de på flygplatsen och det sker ingen som helst uppföljning av hur det går för dem. Kom ihåg att när det gäller just kristna, så håller Irak på att tömmas helt och hållet. På bara ett par år har mer än en miljon kristna människor flytt landet, så för dem som återförs dit kan man utgå från att det inte finns vare sig släktingar eller vänner kvar.

Jag skäms för den svenska hållningen. Det gäller både S-regeringens agerande för flera år sedan, men religionsinkompetensen speglas även i hur migrationspolitiken ser ut idag. De kristna på flykt från Irak borde få berätta sin berättelse om vad det innebär att bli förföljd, fängslad, torterad, förnedrad och utstött. Det behöver kanske inte tilläggas att dessa människors hus har konfiskerats, egendom förstörts och att de för alltid dömts till isolering och arbetslöshet, deras barn inte får plats på universitet eller jobb i statlig förvaltning osv.

Att Sverige är ett sekulariserat land råder det alltså ingen tvekan om. Det är förmodligen därför som den förvirrade debatten om skolans undervisning om kristendom tagit fart.
Jag uppskattar Jan Björklunds kristallklara hållning i detta med att tydligt och klart säga att skolan ska ge en grundläggande utbildnig i alla världsreligioner, men att fördjupning i kristendomsämnet är helt nödvändig för att förstå vår europeiska och svenska historia. Vi måste betona kristendomens särställning, dess betydelse och samhälleliga, kulturella kontext.

Religionsinkompetensen breder ut sig också bland de tjänstemän som har att arbeta med läroplan för svensk skola. Allt fler vet allt mindre om religion. Kunskap och idéer om mångkulturalism rördes av Skolverket ihop till en postmodern sörja där alla religioner skulle behandlas lika, helt utan kontextuell förankring.

Kristendomsundervisning är faktiskt inte detsamma som trosförmedling eller ren trosundervisning. Att kristendomen som trossystem har haft en historisk särställning i Europa kan ju faktiskt inte ifrågasättas. Det betyder inte att den har ett större värde eller att den är bättre än andra religioner, utan säger helt enkelt att den ger nycklar till förståelse för hur den västerländska kulturen uppstått och uttryckts genom historien. Skolan ska självfallet inte förkunna kristen tro eller låta denna praktiseras i skolan. Kristendomen är en disciplin, ett kunskapsområde, som man däremot ska studera. I skolan är tron ett ämne som man ägnar sig åt att studera, inte en troslära eller lärosatser som man praktiserar.

Det är ett bevis på religionsinkonmpetens när journalister, politiker och skolverkets tjänstemän inte kan skilja mellan vetenskapsområdet/kunskapsområdet och praktiserandet av tron som livshållning. Jag gillar naturligtvis att det är just min partiledare som intar en självständig hållning och sagt ifrån till Skolverket.

Nu får det vara nog med tjafs och larvigheter. Man måste inte känna beröringsångest inför kristendomen som kunskapsområde, utan man bör se pragmatiskt på detta: att vi till uppväxande generationer förmedlar kunskap om vad kristendomen betytt och betyder också idag för den europeiska kristna kultursfär och tradition där vi alla lever och är verksamma.

Här kan ni läsa vad UNHCR anser om de svenska deportationerna av irakier.
Här är en intervju med Tobias Billströms svar på den kritik UNHCR framförde 2009.
Här kan ni läsa en artikel av Urban Hamid i Svd, publicerad oktober 2009, om bland annat hur livet artade sig för några familjer efter utvisning. DN ledare om asylsituationen i Grekland. Ledare i Expressen om utvisningar av kristna irakier. Civil Right Defenders.

Här kan ni läsa om den debatt Jan Björlund har tagit angående kristendomsundervisning i skolan.

I DNs ledare "Ramar ger frihet" kan ni läsa mer om skoldebatten.

Här finns fler inlägg i skoldebatten: Gp, Adam Cwejman, HBT-sossen, DN.