torsdag 29 januari 2009

Januarisnack

Det har varit en kontrasternas månad: debatter om kriget i Gaza å ena sidan, delaktighet i ett rikt kulturliv å den andra. Det känns som om jag varit i både nöjesbranschen och i krigsbranschen!
Guldbaggegalan blev en kväll att minnas för Camilla och mig. Vi hade väldigt kul och deltog både i utdelningsceremonin på Cirkus och i efterfesten på Operakällaren.
En annan fin dag att minnas blev seminariet och middagen som hölls för att fira Per Ahlmark, 70 år. Han hade bjudit in ett hundratal av sina närmaste vänner, sådana som "aldrig har flirtat med diktaturer". På kvällen stor fest på Sällskapet.

Men faktum är att kriget har tagit en hel del av min tid i anspråk. Efter kriget har vi också tvingats se att antisemitismen tycks växa i vårt land. Grov mordbrand mot judiska begraningsplatsen i Helsingborg. Inställt högtidlighållande av Förintelsens offer i domkyrkan i Luleå, med hänvisning till att det är "obekvämt" efter kriget i Gaza! Och detta uttalades av en präst! Själv måste jag bekänna att de allra flesta av mina dagar är just obekväma. Inte sjutton är det tänkt att våra arbetsdagar ska vara bekväma! vi ska göra nytta först och främst. Jag tycker att kollegan i Luleå bör be om förlåtelse. Skyndsamt! Annat otäckt som skett senaste veckan på samma tema är äggkastning och skändning av en fredlig demokratisk demonstration i Malmö- och en skränande mobb som inte ens kunde visa Förintelsens offer respekt när den högtidlighölls. Se mitt tal nedan


Förintelsens minnesdag 2009 i Uppsala

Det finns ett judiskt tänkespråk som säger: Den människa som vi minns är inte död. Hon lever så länge hon lever i någons minne.

Förintelsens offer är inte döda. De lever i våra minnen, är en del av vår historia och finns i allas våra liv. Idag högtidlighåller vi Förintelsens offer, överlevarna och deras barn och efterkommande. Jag känner mig djupt hedrad över att få närvara i Livets ords församling här i Uppsala vid detta tillfälle.

Den 27 januari för sextiofyra år sedan blev det mest ohyggliga kapitlet i mänsklighetens historia synligt för hela världen. Då hade Röda Armén nått fram till utrotningslägret Auschwitz portar. Omvärlden tvingades nu att få de synliga fasansfulla bevisen på vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit. Efter detta kan ingen av oss tvivla på ondskans existens eller på människans förmåga till det allra mest bestialiska våld. Och jag konstaterar, med Elie Wiesel:
Hela mänskligheten är dömd att minnas.
En hel värld dog med Förintelsens offer.

Över hela Sverige anordnades det igår manifestationer. Men i Luleå bestämdes att både gudstjänsten och fackeltåget inhiberas med hänvisning till att det ”känns obekvämt” att minnas Förintelsen efter kriget i Gaza! Tyvärr finns det fler i vårt land som resonerar på samma sätt. Detta är oroande. Sådan historielöshet urholkar på längre sikt de demokratiska värderingar som Sverige bygger på.

Förintelsens offer har inget att göra med den tragiska konflikten mellan Israel och Hamas. Sex miljoner judar mötte sitt öde i nazisternas dödsläger. Två miljoner polacker avrättades. Hundratusentals funktionshindrade och romer dödades. Tusentals Jehovas vittnen och homosexuella mördades. Genom att minnas alla dessa människor undviker vi att de reduceras till ansiktslösa siffror i en fasansfull statistik.

Att koppla samman statens Israels agerande med judar i allmänhet är farligt. Det innebär att antisemitismen kan ta på sig en ny kostym. Bara för att Israel är en judisk stat betyder det inte att judar – levande, döda eller ännu inte födda – har del i det politiska spelet.

Efter kriget i Gaza har antalet hot och attentat mot judar ökat. Den Judiska församlingen i Helsingborg har antänts vid två tillfällen. Kapellet på gamla judiska begravningsplatsen i Malmö har utsatts för ett brandattentat. Polisen rubricerar händelserna som grov mordbrand. Det har sällan varit viktigare att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer än i dessa våldets tider.

Vi säger "aldrig mer" men vi får aldrig ta detta för en given sanning. Utan kunskap om Förintelsen kan vi aldrig förstå vår tids händelser. De dröjde inte många decennier efter att ekot från nazistiska stöveltramp tystnat förrän människor i Jugoslavien mördade varandra. Omvärlden såg på. I Rwandas slaktades 800 000 människor brutalt på mindre än 100 dagar. Omvärlden såg på. I Sudans Darfur pågår ett folkmord. 300 000 har dödats och två miljoner har fördrivits från sina hem. Omvärlden ser fortfarande på.

Förintelsens tragedi minskar inte över tid. Den dag vi självmant väljer att inte minnas, som domkyrkoförsamlingen i Luleå först beslöt, ökar risken för att det fruktansvärda händer igen. Isaac Bashevis Singer skriver om Förintelsen: ”Vi får aldrig glömma att det var tigande och anpassliga människor som beredde väg för barbariet”. Låt oss fortsätta att minnas offren för Förintelsen.

Några av er som är här i dag kanske är överlevare. Jag böjer mitt huvud i vördnad och i respekt för er och för era anhöriga, både de som dog och era barn och barnbarn som bär ert lidandes tecken vidare. Tillsammans har vi en livsuppgift: att vittna om det ohyggliga – och vi gör det tillsammans, både ni, era efterlevande och vi som skonades.
Jag kan lova er att jag och många med mig bär ert öde inom oss, också vi. Och vi kommer aldrig att upphöra att föra er berättelse och lidandes historia vidare till kommande generationer.

Oaktat när eller på vilket sätt det judiska folkets liv eller den judiska statens existens ifrågasätts eller hotas, är det ditt och mitt ansvar att säga: rätten att leva i värdighet och i frihet är lika för alla. Överallt där den hotas är det allas vårt ansvar att sätta en gräns.

Avslutningsvis några strofer ur En tillfällig dikt om min tid
av Yehuda Amichai i översättning av min gode vän Per Ahlmark:

Jag bönfaller er: kasta inga fler stenar,
ni förflyttar landet,
det heliga hela, öppna landet,
ni förflyttar det till havet
och havet vill inte ha det,
havet säger: inte i mig.
Var snäll och kasta små stenar,
kasta fossil av sniglar, kasta grus,
rättvisa eller orättvisa från stenbrotten i Migdal Tsedek,
kasta mjuka stenar, kasta söta jordkakor,
kasta kalksten, kasta lera,
kasta sand från stranden,
kasta damm från öknen, kasta rost,
kasta mylla, kasta vind,
kasta luft, kasta ingenting
tills era händer är uttröttade
och kriget är uttröttat
och till och med freden skall bli uttröttad
och så förbli.

1 kommentar:

Unknown sa...

För all del, ditt tal bidrog precis inte till att klyftan mellan araber och judar blev mindre.

Jag tycker att rättfärda Israels rätt att attackera Gaza som du gjorde under ditt tal är det sämsta sättet att hedra och att minnas föritelsens offer.

Sohel Sultan