söndag 11 januari 2009

Nu startar Bloggen för 2009

Hej!
Jag har haft en fin och meningsfull julhelg med mina kära i Egypten och började detta nya år med att fira hemma i Uppsala tillsammans med familjen och goda vänner. Det kändes märkligt att inte blogga alls, men nu sätter jag igång igen.

Under veckan som gått har jag passat på att besöka arbetsplatser, organisationer och en gymnasieskola här i Uppsala. Men det som allra mest sysselsatt mina tankar är kriget i Gaza. Det är nästan outhärdligt att se lidandet, framförallt för de drabbade barnen.

Igår deltog jag i en manifestation för krigets offer i Immanuelskyrkan i Stockholm och höll folkpartiets tal. Övriga medverkande var Hans Corell, och ledarna för Amnesty, Rädda barnen, Kvinna till Kvinna, Röda Korset och Diakonia samt en person från varje parti, utom moderaterna som inte hade någon att sända(!). Ana Maria Corazza Bildt var dock på plats som åhörare. Från oppositionen talade Mona Sahlin, vänsterns partisekreterare och Peter Eriksson. Moderator var Bengt Westerberg. En kär bekantskap fick jag möjlighet att återknyta till: Elisabeth Dahlin som är ny generalsekreterare för Rädda Barnen är, precis som jag och Peter Eriksson från Kalix! Denna lilla ort i Norrbotten var klart överrrepresenterad bland talarna igår kväll. Men det jag bär med mig långt inne i hjärtat är Barbara Hendricks underbara sång Sometime I feel like a motherless child. Detta är verkligheten för alldeles för många barn i Gaza nu. Och musiken är ju det enda universella språket som når rakt in i hjärtat hos alla människor. Det var underbart med Barbaras sång och Love Dervingers fina pianosolo.

Detta är mitt tal:
Vi har samlats i en av Stockholms vackraste kyrkor för att tillsammans uttrycka vår sorg över det som sker i Gaza.
I denna kyrka, precis som i kyrkor runt om i världen, lästes för ett par veckor sedan texterna om ett litet barn som föddes i Betlehem, dagens Palestina. Som nyfödd tvingades detta barn tillsammans med sina föräldrar att fly undan Herodes våld. Ondskan och våldet fanns då och nu förefaller det vara brutalare än någonsin.

Vi ser ansiktena framför oss: barn, flickor och pojkar med rädslans tecken ristade i ansiktena. Bilderna drabbar oss med kraft i våra svenska vardagsrum och tv soffor. De visar på barnens skyddslöshet och utsatthet. De är offer för andras våld. Barnen kommer att för alltid bära med sig minnena av vad de sett och upplevt. Bilderna av hat, blod, våld och död kommer att följa dem under resten av livet.

Därför måste världen nu kräva att vapnen tystnar och att våldet och terrorn upphör, för barnen är vår framtid, världens framtid.

Men vi ser också bilder från Israel. Bilder av gamla, sjuka och förvirrade människor i ett ålderdomshem som häromdagen besköts med raketer från Hamas i Gaza. Alla gamla människor måste i panik evakueras. För alltid kommer dagen man besköts att markera ett före och ett efter för de gamla, deras anhöriga och personalen.

Mörkrets makt regerar i Gaza sedan våldet tog över och bomberna började falla. Men långt innan dess var våldet en brutal verklighet för tusentals israeler som under flera år utsatts för raketbeskjutning från Hamas i Gaza. Raketerna når längre och längre in i Israel och rädslan och hotet mot civila där har vuxit i takt med raketattackerna.
Ett ömsesidigt eldupphör är akut påkallat och vapenvila måste respekteras av bägge parter.

En nyckel för hållbar vapenvila vore att FN ser till att vapenvilan övervakas och att gränsen mot Egypten bevakas så att man stryper införseln av vapen till Gaza. Det kanske är så att både Nato och EU behövs på plats för att påskynda freden.

Och humanitär hjälp måste fritt och säkert få föras in i till de plågade människorna i Gaza. Dessutom måste Gazas ekonomiska isolering brytas samtidigt som Israel får tydliga garantier att vapensmugglingen omedelbart upphör och terrorn får ett slut.

Det blinda hatet griper omkring sig hos människor på båda sidorna av konflikten. När bomber faller ser man inte längre medmänniskan utan bara motståndare och fiender. Tillåts detta vanvett att fortgå kommer hatet att växa till en avgrund och hela världen kommer att få betala ett mycket högt pris.

Därför måste vi gemensamt kräva att det sätts en gräns för ondskan. Vi måste kräva att människors liv respekteras och både bomber och raketbeskjutning upphör. Och det måste ske nu. Vi kan historien, vi vet att varje land har en skyldighet att skydda sin befolkning mot terrorattacker och hot. Vi vet också att krigets offer måste få humanitär hjälp. Men fred kan aldrig uppnås ensidigt, på den ena partens bekostnad. Fred kan bara uppnås i respekt. Och här måste världen kräva att parterna erkänner varandras rätt att existera, att man avslutar terrorattacker och respekterar ingångna fredsavtal. Man måste först och främst säkra en ömsesidig vapenvila. Nu. För livets skull.

2 kommentarer:

Journalistteamet AB sa...

Hej Cecilia
Hur ser du på provvalet till EU?
Hälsningar
Journalistteamet

Cecilia sa...

Jag känner mig hedrad att ha fått så många röster. Jag kom på femte plats efter Marit Paulsen, som med sina 128.000 personkryss gjorde sig till den politiker som genom tiderna fått det största folkliga stödet, vår nu sittande EP-ledamot Olle Schmidt, vår tidigare partiledare Maria Leissner och fp:s grand old lady, tidigare SPF ordföranden Barbro Westerholm. Jag känner mig hedrad att ha kommit väl ut, med mer än dubbelt så många röster som mina andra riksdagskollegor. Tillläggas bör att jag inte bedrivit någon kampanj alls. Jag är väldigt nöjd och glad att få fortsätta som ledamot i riksdagen, representerande folkpartisterna i Uppsala län! Det är det finaste förtroende man kan ha. Cecilia