Där allt får en mening- Folkoperans Glada Änka

I går kväll var jag med om en stor teateruppelvelse: Glada Änkan på Folkoperan i Stockholm. Låt mig säga det på en gång: operett är inte det bästa jag vet, men Franz Lehars musik är bitvis härlig, så jag bestämde mig för att tillsammans med min politiska sekreterare Camilla Hansson gå på premiären. Det blev en kväll att minnas, framför allt för att det är en helt ny änka som tar form på scenen. Suzanne Osten har svingat sitt magiska spö och den traditionella handlingen har kompletterats med många element: technomusik, suveräna nya talroller och en scenografi som känns både storslagen och intim på samma gång. Det börjar tumultartat, man dras in i en orkan och stannar där hela kvällen. Oväntade ingångar på scenen, dans vid sidan av, balkongscener gör att detta aldrig blir tittskåpsteater. Dandyn och transan håller ihop helheten och är både roliga, rörande och sexiga- ibland samtidigt! Och i sedvanligt Osten-stuk finns också barnet på plats i form av en lite vildvuxen maskrosunge. Jag älskar den här uppsättningen. Ordet är helmaxat. Allt finns där och allt får en mening- även gäddhänget hos änkan. Tidens tand far hårt fram med oss alla och det både syns och känns, nu även på scenen. Vad är det som säger att glada änkan ska se ut som hon alltid gjort? I Folkoperans uppsättning, signerad Osten, blir hon en av oss och jag älskar det. Det handar om kärlek, om den postmodernistiska tolkningsmodellen av vad livet går ut på och vad kärleken ska vara bra för egentligen, rent instrumentellt. Det här är ingen glassig story med ett lyckligt slut. Det är ett passionsdrama som visar på alternativa tolkningsnycklar till själva begreppet kärlek. Det är frigörande, kort sagt. Rollfiguren Hanna Glawari har både pengar och makt, trots att hon är skandalös och utnyttjar sin hela sin makt för att bjuda männen motstånd. Alla gestalter på scenen läcker både sorg och vanmakt, trots de glansiga tygerna. Orkestern spelar bra, men vemodet känns lika tydligt som dissonanser. Inget samhälle är perfekt och varje kärleksrelation bär på både smärta och mörker. Glada änkan på folkoperan hjälper oss att tolka våra egna liv och demontera våra egna föreställningar- och det är nyttigt.
De feministiska och queerteoretiska tolkningsnycklarna visar att man faktiskt kan ta en operett som denna och göra en uppsättning som innehåller både allvar och djup. Plötsligt är kvinnorna inte längre våp, utan har tagit makten och behållit den. Männen blir tidvis objekt. Kärleken befrias från förförståelsen och Glada änkan blir relevant som scenisk upplevelse. Trivialiseringen är förpassad någon annanstans. Jag som älskar opera, där man nästan alltid strävar efter det fullkomliga, den ultimata perfektionen, känner mig märkligt nog mycket starkt berörd av det ofullkomliga här: kostymerna som visserligen är blanka men illasittande, änkan själv som har en kropp som vuxit ur klänningen och svämmar över alla bräddar, ljussättningen som inte alltid är helt lyckad och rösterna som inte hela tiden räcker till. Det är sårbarheten i kombination med den totala sceniska närvaron som gör detta till en riktigt lyckad föreställning som verkligen når fram.