Mytbildning om blockering!

Se Cecilias videoinlägg där hon förklarar sin syn på direktivet om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn och vad debatten framförallt kommit att handla om nämligen blockering eller icke-blockering av webbsidor som visar barnpornografiskt material.

På Europaparlamentets hemsida kan ni se Cecilia delta i en debatt som i huvudsak handlar om blockering.

Nyheter i ämnet: Europaportalen, Europaportalen2, Expressen, Expressen2, Expressen3.

Bloggar i ämnet: HAX, Lena Ek, Lakes lakonismer, Cecilia Malmström, Torbjörn Jerlerup, Farmor Gun, Magnus Andersson.

Ungern, pressfriheten och yttrandefriheten

När nyårsklockorna ringde in år 2011 gick EU:s ordförandeskap över till Ungern, som under de kommande sex månaderna kommer att företräda EU. Det är både sorgligt och klumpigt att Ungerns regering lyckats förstöra detta sitt första ordförandeskap, som ju hade kunnat innebära ett gyllene tillfälle att skriva positiv historia, både för sitt land och för EU.

Nu blir det inte så. Jag har svårt att tänka mig en sämre inledning på ett ordförandeskap än det man lyckades prestera. Bara några dagar före årsskiftet, den 20 december, stiftades en ny medialag i Ungern. I enlighet med denna lag kommer all nyhetsförmedling att övervakas av en ny mediemyndighet, vars fem medlemmar utses av det regeringsbärande partiet Fidesz. Rapportering som denna politiska myndighet finner stötande på något sätt eller "politiskt obalanserade" kan resultera i fruktansvärt höga bötesförelägganden för den tidning, TV-kanal eller radiostation som rapporterar om något som politruckerna inte gillar. Lagen kan, om den inte stoppas, innebära slutet för pressfriheten i Ungern.

Jag har ända sedan jag hörde talas om den ungerska lagen haft en obehaglig känsla i kroppen. Yttrandefriheten är helt enkelt satt på undantag, vilket strider mot EU:s grundläggande värderingar och trotsar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. De totalitära ambitionerna hos regeringspartiet Fidesz saknar motstycke. Man tycks vilja kontrollera allt, en megalomani av stora mått.

Nu har alla vi som arbetar inom EU:s institutioner ett ansvar att sätta en gräns och att tydligt säga ifrån. Jag är stolt över att min grupp, den liberala gruppen, tagit täten för detta i EU-parlamentet. Själv har jag ställt skriftliga frågor till kommissionen om yttrandefriheten, pluralism på medieområdet och den konstnärliga friheten, som också den allvarligt beskurits sedan lagen stiftats.

Naturligtvis kan och ska man inte kritisera Ungern som land eller den ungerska befolkningen för det som nu sker. Det är den regering som nu drabbats av storhetsvansinne och tagit till närmast totalitära, för att inte säga fascistoida, metoder för att kontrollera sina medborgare och kväsa det fria journalistiska och publicistiska uppdraget. Det är uppenbart att regeringspartiet Fidesz drivs av ett enormt kontrollbegär och känner sig ohotat efter sin enormt stora valseger efter det senaste valet. Att ta kontrollen över media är troligen bara toppen på ett isberg. Jag befarar att vi kommer att se fler försök att tysta oliktänkande och ännu fler totalitära ambitioner- om inte en tydlig gräns dras omedelbart.

Man nästan hör stöveltrampet - och det på europeisk mark! För inte så länge sedan marscherade nynazister på Budapests gator - och befolkningen jublade! Nu undrar jag: var ska detta sluta?

Tyvärr är Ungerns auktoritära inställning till fri journalistik inte helt ovanlig i östra Europa. Man kan urskilja en tendens till att gamla kommunistländer har svårt att anamma frihetliga tankar på det publicistiska fältet. I stället tycks de återgå till ett förlegat, gammalt och auktoritärt sätt att se på yttrandefriheten som något som måste kontrolleras och begränsas.

Efter bara ett och ett halvt års arbete i Europaparlamentet kan jag konstatera att jag alltför ofta tvingas att återkomma till följande: När ett land kandiderar till medlemskap i EU ställs det en lång rad krav som måste uppfyllas innan man ens kan komma i närheten av att betraktas som ansökarland. Frihet för media är ett av dessa kriterier. När ett land väl är med i EU har det ansetts som mer eller mindre förbjudet att framföra kritik. Jag har kollegor som tydligt gör gällande att vi inte ska lägga oss i medlemsstaternas interna angelägenheter. Detta förhållningssätt får enligt min mening inte fortgå. Ungerns befolkning är EU-medborgare och har samma grundläggande rättigheter som alla andra EU-medborgare och det är vår skyldighet att se till att dessa respekteras. En kränkning av dessa rättigheter är en kränkning mot oss alla. Vi tillhör samma union och det är allas vår rätt att tänka, tro, tala, uttrycka oss konstnärligt och litterärt och publicera oss fritt. Censur hör inte hemma i EU i det tjugoförsta århundradet. Detta måste en gång för alla slås fast, även när boven i dramat är EU:s ordförandeland.

EU-kommissionen måste agera och reagera enligt rättstatens principer. Det är därför som jag glädjande nog kan berätta att beskedet idag är att man nu utreder hur och på vilket sätt Ungerns medialag strider mot EU:s lagar. Jag förutsätter att Ungern kommer att förpassa denna lag dit där den hör hemma: på sophögen. Annars har EU ingen som helt trovärdighet att kritisera hur mänskliga rättigheter tillgodoses i länder utanför unionen. Mycket står på spel. Man kan aldrig ta demokratiska rättigheter och grundläggande friheter för givna. De måste ständigt försvaras - och stundtals återerövras.

Förföljda författares dag

Igår, den 15 november, högtidlighölls Förföljda författares dag runt om i världen.
Ord bär inga bojor, kan aldrig stängas in, tystas eller fängslas. Likt brinnande lågor söker de sin väg genom sina budbärare: författare, tänkare, filosofer, journalister, dramatiker och andra som vill och vågar vara dess bärare och förmedla de fria orden till oss.

Ord bär inga bojor. Likt en vind söker de sin väg.

Dagen vi minns och firar de förföljda författarna är både en stolthetens dag och en sorgens dag. Själv känner jag vemodets vind stryka mot min kind när jag tänker på personer som Anna Politkovskaja, Roberto Saviano, Taslima Nasrin, Orhan Pamuk, Ansiur Rahman och andra som med livet som insats bär Orden inom sig och delar med sig av dem. Oändligt tacksam är jag över att jag i någon mån fått stötta några av dem och väldigt glad är jag över att några av dem har blivit mina personliga vänner.

GP skriver om detta. Kulturrådet stöder nätverket för förföljda författare.

Aung San Suu Kyi och rätten att säga sin mening

I Burma pågår ett mäktigt drama dessa dagar. Aung San Suu Kyi, som suttit i husarrest under 15 av de senaste 21 åren har idag frigetts! Detta kunde ske eftersom generalerna i Burma givit order om att hon ska släppas. Det är idag en glädjens dag, inte bara för demokratikämpen och politikern Suu Kyi, utan för yttrandefriheten, en grundläggande rättighet för alla människor.

Hennes kamp gav henne Nobels fredspris 1991. Ännu minns jag hur jag rörd satt vid TV:n och såg hennes man och söner ta emot det i hennes ställe, eftersom hon själv förbjöds att resa. Nu är hon alltså fri och Burma har åter fått en demokratirörelse.

– Vi måste arbeta tillsammans, i enighet, för att uppnå våra mål, sade en rörd Suu till de jublande anhängarna, enligt Reuters vittnen. Någon kastade åt henne en blomma som hon fäste i sitt hår.

Frigivandet kommer att ingjuta nytt hopp hos alla de oppositionella politiker, bloggare, författare och journalister som sitter fångade i totalitära diktaturer, berövade den självklara rätten att med ord och röst ge uttryck för och gestalta den livssituation som de lever under.

Genom hela min politiska gärning har detta varit en pelare för mitt engagemang och gärning. Det har kostat på ibland, som den gång jag under riksdagsåren skulle resa till Syrien för att tillsammans med kollegor från andra partier ta del av vad som ägt rum i Quamishli, där massor av kurder skadats, flera dödats och massor fängslats, flera av dem barn. Jag fick inget inresevisum av ambassaden i Stockholm och förklaringen kom senare: jag var en förepråkare för minoriteters rättigheter och en kämpe för yttrandefriheten, en agitator som man inte ville ha på besök i Syrien!
Detta kändes svårt just då, men jag har under åren som följt snarare stärkts i mitt arbete och fick träffa stora grupper av de kurder jag skulle mött i Syrien i Libanon i stället, när jag övervakade det första fria valet där 2004.

Aung San Suu Kyi har blivit till en internationell symbol för människans rätt att säga sin mening. Hon har gjort det som oppositionsledare och visat att militärens bild av verkligheten inte är den enda bilden i det att hon givit motbilder till sitt folk.

Nu när hon hon släppts kommer hon förmodligen att börja jobba politiskt igen, förmodligen blir hennes första utspel att ifrågasätta valresultatet och generalernas seger. Denna späda 65-åriga kvinnas ord är för militären farligare än skarpladdade vapen.

Ordets makt är outgrundlig. Alltifrån begynnelsen, som jag så ofta sagt: I begynnelsen var Ordet.....

Bloggar om ämnet: Cecilia Malmström, Carl Bildt, Hans Lindqvist, Desirees blogg, Martin Moberg , Fp-blogg, Birger Schlaug, Katja Lundqvist, Karin Långström Vinge, Roger Haddad.

Media om ämnet: DN, DN2, Svd, Expressen, Unt.

Bangladesh - Part 3

The third day was also hectic but not as crazy as the first two days had been. Weather was still very nice with a scorching near 40 degrees Celsius and a humidity of about 90% but I prefer hot weather to cold (including air conditioning). By now I had also gotten a little more used to the absolute mayhem that is the Dhaka traffic situation. We were blessed to have a fantastic driver for the duration of our stay, otherwise moving around the city would have been next to impossible...


At the Kaler Kantho newspaper

The day started with an interesting tour of Bangladesh's second largest newspaper the Kaler Kantho and a lunch with its editor in chief Mr Abed Khan. There was a very interesting discussion on freedom of the press and the situation for journalists in Bangladesh. Once back at the hotel I gave yet another TV-interview on the conference and my view on the upcoming tribunal for war criminals.¨


Cecilia beeing interviewed by Desh.TV reporter Farzana Rupa back at the Sonargaon

The evening offered a wonderfully nice meeting with two distinguished gentlemen at a very distinguished establishment, namely the Dhaka Club, with roots going back all the way to 1911 when Bangladesh was a British colony. The meeting was with Mr Sayed Kamaluddin and his friend heading an NGO umbrella whose name unfortunately escapes me while writing this. I had the great pleasure to listen to their stories and recollection of the recent history of Bangladesh from the perspective of the independent journalist and the civil society representatives.








Cecilia recieving a memorial placket from editor Abed Khan




Our visit coincided with the ongoing fotball world cup, since Bangladesh did not qualify people (everyone it seemed) simply choose another team to support and showed it by having its teams flag, here at the desks in the main newsroom. Argentina and Brazil were the two favourite teams...






Cecilia and Iranian human rigths activist Parvin Ardalan

Videodagbok från Strasbourg

I min senaste videodagbok talar jag om vad som är på gång här i Strasbourg under maj-sessionen. Veckan innehåller allt från betänkanden om organdonation till mitt rapportörskap för Dublin II-förordningen. Dessutom slår jag ett slag för yttrandefriheten!

Vilks igen

Det är inte något annat än en skam när människor faller till föga för alla möjliga tillrättalagda argument för att lägga en blöt filt över en konstnärs grundläggande och självklara rätt att uttrycka sig konstnärligt. De senaste dagarna har jag hört så många stolligheter att jag nästan skäms över dem som uttrycker sig så luddigt kring den yttrandefrihet som vi alla borde hålla högt. Jag har sagt det och gör det igen: Lars Vilks konst kan man kritisera utifrån estetiska kriterier och kvalitetskrav. Själv tycker jag verkligen att hans konst lämnar en del övrigt att önska - men hans rätt att producera dessa alster av skiftande kvalitet måste till varje pris försvaras. Läs min artikel i Expressen om du vill veta mer om hur jag tänker.

Angreppen på Vilks i samband med hans föreläsning vid Uppsala universitet är en stor skam och ett nederlag för alla oss som försvarar demokratin och yttrandefriheten. Attentatet på hans hem är en sorg och ett stort nederlag för den demokrati som vi alla är en del av. Lars Vilks måste få producera sina stolligheter, ocensurerad. Däremot ser jag fram mot den dag då han igen uttrycker sig så spännande som han gjorde tidigare. Jag minns t.ex. att han satte ISBN på en stor installation och det blev en bok. DET var intressant och gränsöverskridande och föranledde en hel del tankar och associationer. Allt var inte bättre förr. Däremot är det lätt att se att det är sämre nu med både det ena och det andra.

Andra som skrivit på ämnet är Christer Nylander, Paulina Neuding och Johan Lundberg i DN idag, Anna Starbrink, Jan Kallberg om Uppsala Universitets agerande, Elisabeth Ohlsson Wallin, John Nyzell och Erik Svansbo.