Louis Vuitton och sanningen

Igår var jag på besök hos ledningen för det franska varumärket Louis Vuitton i Ansières utanför Paris. Det blev ett väldigt intressant besök un der några timmar. Inledningsvis fick jag se fabrikstillverkningen, möta anställda och avsluta det hela med en arbetslunch i grundarens, Louis Vuitton, matsal i det vackra huset.

Varumärket Louis Vuitton har ju den senaste tiden varit i fokus för mediernas intresse av flera skäl. För det första för sina nya förvärv av flera lyxmärken, som inkorporeringen av juvelerarikonen Bulgari i koncernen härom dagen. Nu uppgår LVMH- koncernen till ca 70 varumärken.

Men det som framför allt väckt berättigat intresse och indignation är ju den unga holländska konstnären Nadia Plesner, bosatt i Danmark. Storm i ett vattenglas kan man ju tycka. Och detta var självklart den stora och viktiga frågan som jag debatterade ivrigt vid lunchen. Viktigast för mig är frågan om den konstnärliga friheten och den får absolut inte sättas på undantag.
LVMH upprepade att man invänt mot Plesnerts rätt att kommersiellt dra fördel av varumärket genom att på en t-shirt avbilda en av Vuittonväskorna och ta betlat för det. Detta har konstnären nu lagt på hyllan efter tillsägelser, men nu har hon gjort ett stort konstverk som heter Darfurica och som återger flera motiv där väskan är ett av många. Verket ställs ut i Danmark just nu.

Jag menar att detta är fulllt legitimt. Att utföra ett konstverk som vill visa på kontrasterna mellan rika och fattiga, mellan armod och lyx, kan man nästan inte göra tydligare än genom att visa motivet av den magra pojken och den stora lyxiga väskan.
Detta är fullständigt självklart. Hon har inte avbildat detta verk för kommersiella syften, utan för konstnärliga. Hon har använt sig en av de grundläggande rättigheterna: rätten att uttrycka sig fritt. Denna rätt är i EU grundläggande och utgör själva grunden för vår union och allt vårt samarbete. Detta framhåll jag så klart välkdigt tydligt, vilket verkade göra intryck på LV ledningen. Detta gläder mig.

Besöket blev alltså både till nytta och nöje, för det var verkligen roligt att se den kulturhistoria som företaget så stolt och spännande återger. Sedan 1854 har man med nästan ofattbar stor hantverksmässig skicklighet tillverkat reseeffekter och alla sorters bagage och väskor och gör så än idag. Och visst är det spännade att veta att de varumärken som LVMH inrymmer omsätter mer pengar årligen än hela Europas bilindustri- sammantaget! Design, handens skicklighet och kvalitet är en del av Europas stolta historia.

Och konflikten som slogs upp så stort härom dagen är nu bilagd och avslutad. LVMH jobbar vidare med det som de gör så bra- och Nadia Plesner använder sin självklara rätt att konstnärligt gestalta sin verklighet och de kontrasternas spel hon vill, i yttrandefrihetens namn. Allt är som det ska vara, med andra ord.

Uppdatering: Nadia Plesner skuld utraderas och får advokatkostnader av LV.

Vilks igen

Det är inte något annat än en skam när människor faller till föga för alla möjliga tillrättalagda argument för att lägga en blöt filt över en konstnärs grundläggande och självklara rätt att uttrycka sig konstnärligt. De senaste dagarna har jag hört så många stolligheter att jag nästan skäms över dem som uttrycker sig så luddigt kring den yttrandefrihet som vi alla borde hålla högt. Jag har sagt det och gör det igen: Lars Vilks konst kan man kritisera utifrån estetiska kriterier och kvalitetskrav. Själv tycker jag verkligen att hans konst lämnar en del övrigt att önska - men hans rätt att producera dessa alster av skiftande kvalitet måste till varje pris försvaras. Läs min artikel i Expressen om du vill veta mer om hur jag tänker.

Angreppen på Vilks i samband med hans föreläsning vid Uppsala universitet är en stor skam och ett nederlag för alla oss som försvarar demokratin och yttrandefriheten. Attentatet på hans hem är en sorg och ett stort nederlag för den demokrati som vi alla är en del av. Lars Vilks måste få producera sina stolligheter, ocensurerad. Däremot ser jag fram mot den dag då han igen uttrycker sig så spännande som han gjorde tidigare. Jag minns t.ex. att han satte ISBN på en stor installation och det blev en bok. DET var intressant och gränsöverskridande och föranledde en hel del tankar och associationer. Allt var inte bättre förr. Däremot är det lätt att se att det är sämre nu med både det ena och det andra.

Andra som skrivit på ämnet är Christer Nylander, Paulina Neuding och Johan Lundberg i DN idag, Anna Starbrink, Jan Kallberg om Uppsala Universitets agerande, Elisabeth Ohlsson Wallin, John Nyzell och Erik Svansbo.