Folkpartiet i regeringen

Grattis Birgitta Ohlsson, Nyamko Sabuni, Jan Björklund (vice statsminister!) och Erik Ullenhag till era nya eller nygamla portföljer!

Ni kommer alla att göra ett lysande jobb för liberalismen i vår tid, viktigare än någonsin med SD som en aktör i svensk politik.

Det jag idag är ledsen för är att ministerposten för högre utbildning och forskning utgått. Tobias Krantz känner jag sedan många år, både som en uppskattad kollega och vän. Han har under det år som gått vunnit stor respekt inom universitetsvärlden. Det vet jag eftersom jag själv suttit som ledamot av Uppsala universitets konsistorium och hört rektorer och forskare tala med beundran om Tobias och om FP:s forskningspolitik. Jag önskar honom allt gott och vet att hans väg går vidare mot nya viktiga mål. Han kommer alltid att göra gott för samhället och hans liberala kompass är stark.

Jag är mån om att vi i FP håller fast vid en politik för bildning. Detta är ju som bekant inte antingen kultur eller utbildning, utan omfattar utbildning, kultur, högre utbildning och forskning. Vi har en rik tradition och en stolt historia att förvalta. Hoppas att vi också ska kunna stå fast vid det nu och inför framtiden.

Fler artiklar om ämnet: DN, Skolvärlden.
Fler bloggar om ämnet: Ingenjörsbloggen, Ord egentligen, Begrundat och plitat, Kristina Palmgren.

Panta Rei, allting flyter

Den politiska landskapet i Sverige är under omformning.

När Herakleitos på 500-talet före Kristus sa Panta Rei menade han att allting är konstant och samtidigt står i en ständig förändring. Vatten är alltid vatten, men kan vara kallt, kokande eller fruset.

Livets villkor är just att byta form och gestalt. Det är sant, men nog känns det svårt att från min horisont i Bryssel se det som sker hemma i Sverige i dessa dagar. Jag tycket att det är otroligt obehagligt att idag se SD:s intåg i riksdagen.

Jag är rädd för att det är kylan och isen som breder ut sig i vårt land. Sverige blir ett råare och mer inhumant land att leva i om människan inte längre får vara just människa, utan hela tiden måste definieras som utlänning, muslim eller bedömas utifrån etnisk eller religiös tillhörighet. Det blir rädslan för det obekanta och främmande, som kommer att sätta agendan. Inte tillit, inte samhällsbyggande - utan just rädslan. Det är det farligaste som finns.

Varför blev det så här? Hur kan det komma sig att SD har 20 mandat i riksdagen och därmed är större än både V och KD?

På planet hit till Bryssel idag läste jag förra veckans Fokus och en av mina favoriter, Göran Greider. På en gång vill jag förklara mig. Jag räknar honom till en av vår tids stora poeter. Därmed inte sagt att jag sympatiserar med hans politiska hållning, det gör jag inte. Men i Fokus skriver han en mycket tänkvärd krönika där han kort lägger fram en hypotes om varför SD kunde få så stort stöd. Han säger att SD var det enda partiet som mötte människor utan ett ovanifrånperspektiv, att de lyssnade till sina väljare och tog dem och deras frustration och oro på allvar.

Inte vet jag hur mycket sanning som ligger i detta, men nog hoppas jag att jag själv och mitt parti vill möta människor på ett jämnbördigt sätt, i ögonhöjd, se den verklighet som är deras och ta deras frågor och oro på allvar. Kanske är SD:s valframgång den nödvändiga läxan vi måste lära oss den hårda vägen. Nu gäller det att ta dem på allvar och möta dem med den respekt som varje människa har rätt att bli bemött med. Det är den respekten som måste följa varje demokratiskt vald företrädare för svenska folket - hur svårt det än är och hur provocerande det än kommer att vara. Hoppas att det blir detta som kommer att sätta agendan i riksdagen.
Annars blir det rädslan som kommer att styra.

Panta rei. Allt flyter - och förändras.