Osaklig argumentation och rasism

Jag blir till lika delar ledsen och arg när jag läser kommentarerna till mitt förra inlägg. Det man kommentarar med oförblommerat rasistiska förtecken är den artikel som jag i måndags skrev på DN debatt tillsammans med min partiledare Guy Verhovstadt. Artikeln handlar om vikten av att vi bygger upp ett gemensamt europeiskt asylsystem, betydelsen av solidaritet mellan medlemsstaterna och vikten att tala sakligt om den migration som efter de dramatiska händelserna i Libyen nu är ett faktum. Läs artikeln själv så kommer du att förstå vad vi vill uppnå.

Det är däremot rätt kusligt att de som kommenterar artikeln inte fattar nödvändigheten av att agera tillsammans i EU. Bara så undviker man de bilaterala ganska avskyvärda avtal som tex Italien och Libyen haft och som gick ut på att visa bort de fullsastade flyktingbåtarna från Italiens kust.

Jag har sagt det förr och gör det gärna igen: jag kommer alltid och på alla sätt att bidra till ett gemensamt europeiskt asylsystem. Varför? Svaret är enkelt: jag tror på det. Jag är trött på medlemsländernas egoistiska hållning och bristande solidaritet med varandra.

Jag kommer aldrig att ägna mig åt något som helst politiskt arbete utan att ha medmänniskans bästa för ögonen och göra vad jag kan för att slå vakt om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Det gäller bortom gränser och av alla slag: nationella gränser, etnisk tillhörighet, religion eller kultur. Om inte jag varje arbetsdag inser att jag gör detta jobb för mina medmänniskor, då vore jag inte en bra politiker. Medmännniskan för mig är min granne, flyktingen från Irak, demokratikämpen i Libyen- kort sagt min syster, bror och vän nära eller långt borta. alla hör vi ihop just därför att vi är människor. Och jorden är allas hem, en global by.Jag tror att politikens uppgift är att i mörka tider förmedla hopp till människor. Jag tar det på allvar. Den dag man inte som politiker fattar att man har sitt uppdrag för andra människors skull, aldrig för sin egen, då ska man byta jobb. Utlånad i demokratins tjänst, på kortare eller på längre tid.

Men nog är det märkligt att den artikel som Guy och jag skrev lockar till sig de mest egendomliga uttalanden och inte så lite rasism. Jag undanber mig vidare rasistiska utsagor här på min blogg.

Douglas McArthur sa: "Nobody grows old by merely living a number of years. People grow old by deserting their ideals".
Jag önskar att just Du följer din dröm och låter den föverkligas. Ge aldrig upp!

Svd, Aftonbladet, Expressen, DN, DN2.

Val 2010 - som att äta taggtråd till frukost

Känslan i kroppen dagen efter valet beskriver jag bäst som om jag hade käkat taggtråd till frukost. Förfärligt helt enkelt. Nu blåser det snålt i den svenska idyllen. Främlingsfientliga kollegor har jag gott om här i Europaparlamentet, men det känns svårt att tänka sig att de nu invaderar riksdagen, min gamla arbetsplats under sju års tid.

Nu är SD större än KD och V i svensk politik. Det känns som ett dåligt skämt, med tanke på att kristdemokrater är den största gruppen i EP. Sverige är med europeiska mått mätt ett avvikande land, kort sagt.

Det gör riktigt ont att tänka på alla de människor som lagt sin röst på dem. Väljarna har aldrig fel. Det är vi andra som inte nått dem med våra budskap. SD är rasister - men svenska folket är INTE det!

Romerna i europa - tröstlösa, rättslösa och röstlösa

Tröstlösa, rättslösa och röstlösa. Det är romerna i hela EU, även i Sverige.

Vanmakten de känner kan jag nästan inte föreställa mig, även om jag talat med flera företrädare för deras organisationer, bland annat Elsa Kwiek, ordförande i romska rådet i Västerås. Henne träffade jag förra veckan när jag reste runt i landet och kampanjade med FPs kandidater i valet. Hon berättade för mig att romerna i Sverige känner oro och till och med skräck när de betraktar de avskyvärda deportationerna av hundratals romer i Frankrike. Utan att darra på manschetten har Sarkozy sagt att man visar ut dem därför att de är kriminella, utan individuell prövning. Detta strider mot EU:s bärande principer och regelverk och utgör ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Vad skulle hända om man på motsvarande sätt skulle tala om gruppen svenskar, judar eller färgade? Detta är rasdefinierade deportationer´, något som jag trodde att Europa sett nog av under andra världskriget.

Mot att ge dem 300 Euro i ersättning har franska företrädare skruvat argumentet att romerna lämnar landet frivilligt. Nog är det cyniskt och rent ut sagt fasansfullt att ge varje barn som deporteras 100 Euro och därmed friskriva sig själv som land.
Jag bara undrar hur de tjänstemän, poliser och andra som genomför detta avskyvärda känner sig när de går hem till sina egna barn och ombonade hem efter jobbet.
Fattar de månntro att dessa kollektivt utvisade barn går en sanslöst mörk framtid tillmötes, utan tillhörighet, hemlösa, outbildade, utan förebilder. Historien kommer alltid att upprepa sig, tills dess någon säger ifrån och gör romernas sak till allas vår sak! Det måste finnas något som bryter denna orsakskedja.

Nu har vi diskuterat detta i min partigrupp i parlamentet, idag fortsätter vi i LIBE-utskottet och så kommer frågan upp nästa vecka i plenum under Strasbourg-sessionen.

Jag hoppas att vi som talar för en långsiktig Europeisk handlingsplan för romerna kan överrösta den massiva tystnaden från dem som tigit ihjäl frågan under alldeles för lång tid!

Romernas bristfälliga etniska gettoläger rivs så snart massutvisningen genomförts och romernas framtid är det ingen som funderar på. Utanförskapet är totalt, mitt i välfärden: barnen går inte i skolan, arbetslösheten är nästan total i lägren, nio av tio saknar jobb. Diskrimineringen har gått så långt att Elsa berättade att det lilla fåtal som lyckats skapa sig hyggliga liv med jobb och bostad inte ens vågar berätta att man är rom. Identiteten går förlorad.

Genom histiorien har diskrimineringen varit norm. Tvångssteriliseringar pågår än idag i Europa, romer förpassas till speciella rum som markeras med skyltar vid offentliga vårdinrättningar, massor av människor fryser ihjäl varje vinter. Allt detta sker, samtidigt som land efter land iakttagit en talande tystnad.

Själv har jag hört talas om gamla romer som lever i EU med intatuerade nummer på sina armar som reminicenser efter andra världskrigets koncentrationsläger. Om detta må vi berätta - och det nu. Vi bär på en smutsig byk när det gäller romerna. Snart måste en gemensam plan för att upprätta dem utarbetas. Det arbetet vill jag delta i. Vi måste sätta ett slutdatum för när romerna i Europa reduceras till ett kollektiv och fråntas sina personliga egenskaper och individuella rättigheter.

Inom kort måste de upphöra att vara tröstlösa, rättslösa och röstlösa. Det är vårt ansvar att se till.

Läs också mina inlägg i Nerikes Allehanda och på SvD Brännpunkt om detta!