Messias-premiär på Operan

En stund på förklaringsberget, himmelen öppen.

Stora ord? Ja, visst!

Men ibland måste man ta till stora ord, då när de små inte längre räcker. Då, när man blir man rörd intill tårar av en kulturupplevelse utöver det vanliga. Så var det för mig i fredags när jag tog del av baletten Messias, till tonerna av Händels Messias. Jag kan nog varje ton i verket, efter att ha sjungit det som korist i olika körer under många framföranden genom åren, även om det nu är länge sedan.

Koreografen Mauricio Wainrot har för Brysseloperans balett satt samman verket genom att välja de delar ur Messias som han personligen kände starkt för. Här måste jag tillstå att han lyckats synnerligen väl att tänka bortom religion och etik. Han har tagit fasta på det djupt mänskliga, som inledningen till baletten, när alla dansare ligger ner, precis som om de väntar på ett skapelsens NU, en ny tillblivelse. Detta kommer då den skönsjungande tenoren Daniel Johansson sjunger den välkända arian:
Comfort ye my people.

Det blir signifikativt genom hela verket, detta människans omåttliga behov av tröst. I Wainrots balett tydliggörs detta genom sinnrika formationer, rörelsetolkningar som ofta handlar om tillit mellan människor, om starka och handfasta konstellationer där dansare sluts till dansare i imponerande mönster som aldrig skulle låta sig göras om inte ett uns av desperat längtan efter tillit - eller kanske är det tröst - funnes där.

Helheten blir sinnligt och på samma gång storslaget vacker. Ljussättningen av Eli Sirlin imponerar, jag tror aldrig att jag under mina 25 år som frekvent operabesökare har slagits av ett så flott ljus som så tydligt lyfter dansen.
Många av dansarna, som naturligtvis superparet Anna Valev och Olof Westring, men också Mayumi Yamaguchi och Takashi Setoguchi imponerar stort genom sin konstnärliga sinnlighet, mjuka rörlighet, känslighet och ofta rätt halsbrytande akrobatik.

Sångarna förtjänar en särskild eloge. Att tillsammans med Hovkapellet under ledning av Rossen Milanov sjunga detta verk med en sådan nerv, det är inget annat än urflott. Flera av sångarna var för mig nya bekantskaper, förutom Daniel Johansson och John Erik Eleby sjöng Marie Alexis sopranpartierna och Susanna Sundberg gjorde en känslig alt.

För mig som gammal präst finns bara en sak att säga: dagens predikan utgår. Dansen och musiken kräver absolut inga ord.

Jag talade med Wainrot före föreställningen och han visade sig vara en i mina ögon rätt alldaglig man från Argentina, men med Belgiskt pass, eftersom hela hans familj flydde Europa 1938. Mannen är dock allt annat än vanlig! Sällsynt förmåga att gestalta en biblisk text och Händels musik som ju de allra flesta av oss har en personlig relation till. Jag fascinerades av det faktum att han är jude, och alltså fortfarande väntar på Messias, som verket ju talar om som född till världen. Wainrot berättar i stället om att Messias kommer i varje steg, i varje rörelse och till varje hjärta som öppnas inför budskapet som verket bär fram till tonerna av Händels största musikaliska verk. För mig blev musiken en alltigenom ny upplevelse genom denna koreografi.

Ljuset, scenografin, musiken och dansen blir en helhetsupplevelse som jag sent ska glömma.

Dagens predikan går bort, för jag har sett änglar och bärs av deras vingslag ännu ett par dygn efter att upplevelsen av denna storslagna Messias på Stockholmsoperan är över.

DN,

Vänstern sviker bildningsidealet

Jag skriver idag med Jasenko Selimovic i UNT. Läs hela artikeln här! FP står för kvalitet i kulturen.

Kultur

Kulturens infrastruktur tänker jag på idag, mitt i voteringar och alla möten i Strasbourg. Jag längtar ibland efter att få ägna mer kraft åt kulturfrågor, men det är ju inte mitt ansvar längre. I parlamentet är ju kulturutskottet rätt meningslöst då det inte finns vare sig lagstiftningsärenden eller budget att hantera.

Kanske kommer det en dag nya möjligheter för mig att arbeta med kultur. Hoppas det.

Skolan är enligt min mening den enskilt viktigaste arenan för kultur. Därefter kommer så klart litteraturen, biblioteken, museerna, konserthus, operahusen och teatrarna och där måste man slå vakt om alla som arbetar med detta och säkra infrastrukturen, som byggnaderna. För detta behövs kulturpolitiken.

Det mest spännande och meningsfulla är inte att flytta pengar från en budgetpost till en annan, utan att definiera verksamheten och se till att den kan fortleva och där den är extra bra, förmeras.

Per Svensson säger det så bra: Allt annat är överkurs eller uttryck för klåfingrighet. De konstnärliga besluten ska fattas av konstnärerna själva och inga andra.

Tänk på det när kvalitetsfrågor är på tapeten!

I bildningens tjänst?

Jag blir både trött och uppgiven när jag noterar att Expressen, som ju tidigare varit en tidning som hållit bildningens och kulturens fana högt, nu totalt abdikerat från denna hållning.

I sitt valmanifest, där de anger mycket vällovliga och bra förslag som jag i stora delar instämmer i, nämner de inte kulturen över huvud taget. Detta går ju stick i stäv med tidigare viktiga förslag från Expressen, inte minst den fantastiska utgivningen av klassikerna för ett par år sedan. Då fick jag av tidningens ledning veta att det var mitt förslag om en litterär kanon som låg till grund för denna fina satsning, som togs så väl emot av allmänheten.

Nu är det annat ljud i skällan. Kanske kulturen lyser med sin frånvaro i Expressens valmanifest därför att den klarast lysande kulturjournalisten, Per Svensson, lämnat tidningen? I alla fall tycker jag att det är dåligt av Expressen att inte fullfölja sitt kulturella åtagande, i bildningens tjänst.

Bildning är som bekant både kultur och utbildning, inte det ena eller det andra. Kunskap om vårt kulturarv berikar individen. Kulturen ger oss människor de verktyg vi behöver för att växa, att skapa framtid och förstå den kompllicerade värld vi lever i. Kulturen måste därför göras tillgänglig för alla barn, både de som har föräldrar som är intresserade och de som inte har det. Skolan är därför kulturens viktigaste arena.

Kultur bör också finnas med som en tråd i skolans historie- och samhällskunskapsundervisning. Detta är viktigt inte minst för att ge en förståelse för att kultur per definition är något öppet, rikt och mångfacetterat. Våra barn och ungdomar måste vara trygga i att den svenska kulturen alltid utvecklats och berikats – inte hotats – av influenser utifrån. Att utöka historieämnet och prioritera litteratur- och kulturhistoria är ett bra recept! Den som kan sin historia blir inte en fånge i nuet, utan har tillgång till de verktyg som gör att hon både kan förstå samtiden och skapa framtid för sig själv och för samhället.

Den som äger ett språk är både rik coh trygg. Den som är förankrad i den egna kulturen kan med nyfikenhet och vaket intresse ta del av andras kulturella uttryck.

Varför ska detta vara så kontroversiellt att jag ständigt angrips för det?