Dödshjälp eller livshjälp?

Jag känner mig sorgsen, upprörd och djupt oroad över att enskilda riksdagsledamöter nu lämnat det samförstånd vi haft i svensk politik när det gäller rätten till läkarassisterad dödshjälp. Hitintills har vi stått upp för människors rätt till bästa tänkbara livskvalitet också under livets allra svåraste och mest utsatta dagar. Nu kan vi snart befinna oss på ett sluttande plan.
Jag menar att demokratins främsta uppgift måste vara att värna livet - från det att en människa föds tills dess hon dör. Människans värde får aldrig någonsin devalveras. Det får inte ske på grund av ålderdom, sjukdom, funktionshinder eller något annat.

Om debatten om dödshjälp nu tar fart har vi all anledning att känna oro över att ensamma, sjuka och bortglömda människor kan komma att känna att de inte har rätt att leva och att de inte ska bli till bördor för andra. Det är sådana tankar och upplevelser som kan leda till att människor kan känna att man önskar avkorta sitt liv för att inte ligga andra människor till last.

Jag blir djupt oroad redan av det faktum att några ledamöter, ett par av dem i mitt eget parti, nu talar om detta på det sätt som sker. Att tillåta läkarassisterat självmord är att gå från den etik som väglett läkarvetenskapen sedan Hippocratus dagar: att bota och, när det inte låter sig göra, alltid lindra människan i nöd.

Som kristen är det för mig självklart att slå vakt om de svagaste i samhället. Dit hör sjuka, ensamma, utstötta och bortglömda, precis som gamla, våldsoffer eller de som helt enkelt bara flytt hit för att rädda sig och sina anhöriga undan krig och förföljelse. Jag uppmanar oss alla att reagera med skärpa när människans värde tillåts att ifrågasättas.

Läs fler inlägg om dödshjälp i SvD och Dagen.

Resande med idéer

För länge sedan hade Posten en reklamkampanj som handlade om att den som gör en resa har alltid något att berätta. Sant. Jag reser ju omkring en hel del i landet och har faktiskt mycket att berätta om spännande, kreativa och trevliga möten med människor runt om i vårt avlånga land.
Dessvärre är det tidsbrist som gör att jag inte ens på bloggen hinner med att berätta så mycket. Dagarna startar tidigt med cykeltur till stationen och sedan tåg eller flyg mot antingen Stockholm och riksdagsarbetet eller en resa till annan ort.

Mina synnerligen trevliga tågpendlarkompisar är snälla och artiga, men jag anar att de tycker att jag ser rätt lustig ut med vått hår/hår som istappar så snart det är minusgrader, en tjock mössa ovanpå och till detta min underbara hellånga minkpäls. Färdmedlet är min vintervita vintercykel med dubbdäck.

I måndags gick färden till Lund, där jag tillsammans med min trevlige kollega Ulf Nilsson besökte Historiska museet och utgrävningsplatsen i Uppåkra. Besöket var väldigt givande och lärorikt med föredömliga föredragningar av museets ledning. Snålblåsten ven runt öronen i Uppåkra och man blev lite snopen av att veta att hela det gigantiska området om 40 hektar är helt dolt under bördig åkerjord. På sommaren sker undersökningar och grävningar, på vintern är alltsammans täckt. Nog är Uppåkra av nationellt intresse, den saken är helt klar. Följaktligen bör Riksantikvarieämbetet ha ett överordnat ansvar för fyndplatsen och för omhändertagandet av alla fynd. Som jag sagt så många gånger: vi måste ta ansvar för vår historia och lära av den, annars är vi illa rustade att skapa framtid.

Litterär kanon i Stockholm

Nu har även socialdemokraterna insett betydelsen av att ha en gemensam litterär bas och vikten av att alla ska få möjlighet att ta del av vårt litterära arv. Det är bara att gratulera!

Läs mer om detta i DN och i Smålandsposten

Debatternas dag

Dagen började med utskottets TV-sända utfrågning om den kyrkoantikvariska ersättningen, alltså statens anslag för vård av landets största sammanhållna kulturarv, ska gestaltas efter att nuvarande avtalsperiod löper ut nästa år. I utskottet ska vi jobba med frågan och tillsammans ska vi i alliansen arbeta fram ett förslag till nutt avtal. Det ser jag fram mot. Panelen bestod av riktigt intressanta och kunniga personer: Sören Ekström, Lars Friedner, generalsekreterare för svenska kyrkan, Riksantikvarien Inger Liliekvist för att nämna några.

Direkt efter detta gick jag till ännu en offentlig debatt, dagsfärsk promemoria om IPRED. Flera telefonintervjuer, massor av snabba kontakter och akuta saker att åtgärda. Kvällen avslutades med ett gediget arbetspass med juryn som väljer bland lyssnarnas bidrag till nästa års produktion Soundtracks of your life, som sätts upp på Uppsala stadsteater med Linus Tunström som regissör. Det blev en riktigt kul kväll med både intressanta och långa diskussioner. Juryn består förutom ett par lyssnarrepresentanter bland annat av Andreas Mildner, chef på SR i Uppsala, Göran Kåver från Länsmusiken, Åsa Lindeborg, kulturchef på Aftonbladet och jag. Det ska verkligen bli spännande att se hur våra val kommer att gestaltas på scen i mars nästa år.
Nu är klockan halv tolv och min arbetsdag är över. Vet precis vad jag tänker drömma om.

Riksdagsjobb och Paul & Norbert- njutning!

Till festfixaren Dan Kihlström, kd, som ordnade en trevlig adventsmiddag för utskottets alliansgrupp riktar jag ett stort tack. Det är alltid kul att träffas informellt över en måltid och ett eller fler glas vin. Undrar om oppositionen, anförd av vänsterns Siv Holma, också brukar träffas och ha en trevlig middag ibland? Skulle nästan inte tro det.... är faktiskt beredd att satsa en tia på att s, v och mp:s kulturgrupp hittills inte haft en enda kul kväll ihop.

Likaså vill jag tacka Mats Johansson, m, som höll ett trevligt tal där han berömde min alliansvänlighet i dagens artikel i Expressen. Ingen mer än jag kan förstå hur detta beröm värmde. Jo, möjligen kan Mats själv ana det. Stundtals har det varit rätt frostigt oss emellan. Egentligen ganska märkligt, eftersom vi i grund och botten tycker ganska lika i kulturfrågor. Relationerna är nu åter goda, vilket gläder mig oerhört.

Men innan kvällen kom hade jag en del att föra. Först gick jag till kammaren och voterade två gånger, höll i ett par möten i riksdagen, sa några smarta saker till ett par journalister, svarade på brev och en massa andra administrativa saker.

Sedan gick jag till Strandvägen, närmare bestämt till restaurang Paul och Norbert, där jag avnjöt en formidabel lunch tillsammans med Ana Valdés. Det blev den största kulinariska lunchupplevelsen jag någonsin haft. När jag kom in i restaurangen visades jag till det trevligaste bordet, Ana kom och vi serverades ett glas riktigt torr champagne! Det har inte hänt i Sverige att jag druckit champagne en vanlig arbetsdag- men härligt var det! Så kom en tallrik med pyttesmå bitar av pata negra, lite grönmögelost med ingefärsmarmelad, ärtpuré och rökt röding. Oslagbart! Ana och jag talade om kultur, författarskap, mat, litteratur, kärlek, partners, julfirande och allt möjligt annat medan rätt efter rätt kom in: laxtartar av modell pytte, rom, så en potatis- och purjosoppa med oxsvans i botten och ett pocherat ägg vid exakt rätt gradtal.
Till detta bjöds vi ur en gigantisk brödkorg med de mest delikata små bröd av alla tänkbara slag. Glöm GI! Vid det här laget upplevde jag verkligen att vi befann oss i ett tempel för njutning.
Helt underbar mat!

Ungefär vid det här laget kom Maestro själv in och jag fick krama om honom ordentligt.
Norbert Lang måste vara Sveriges mest genomtänkte matfilosof. I allt han gör visar han att måltiden är något annat än bara maten, det är totalupplevelsen han vill bjuda på.
Mat äter man ju för att bli mätt, en härlig måltid mättar alla sinnen.

Jag har känt Norbert i många år, men nu var det länge sedan jag gästat restaurangen. Kul att vi återknöt i TV4 härom sistens! Efter vårt möte med Norbert sververades vi hälleflundra, pasta och fänkål, alltihop strösslat med färsk tryffel! Ofattbart att få uppleva detta. Tryffel har jag aldrig ätit på detta sätt förut. Desserten var också den en höjdare: passionsfrukt, vit chokladmousse och en sagolik sorbet. Efteråt dubbel espresso, modell extra stark!
Tänk att få förgylla en gråkulen onsdag på detta sätt och tillsammans med en otroligt fin människa som Ana njuta av utsökta råvaror, perfekt servering, vacker miljö, underbar dryck-det kallar jag lycka! Efteråt fick jag gå in i köket och tacka kocken Stefan Eriksson med personal. De är otroligt skickliga- och jättetrevliga.

Till dig som vill uppleva något alldeles utöver det vanliga säger jag bara en sak: Gå dit!
Helt ok att gå ensam, man känner sig varmt välkomnad. Gå på jobblunch, med väninnan eller med syrran- men helst bör man nog gå dit på kvällen med den man känner passion för!
Det återstår för mig.

Kanonkvinna

I dag är jag kanonkvinnan! Läs artikeln på Expressens hemsida.

Kulturbudgeten debatteras i kammaren

Att tala om kulturbudgeten är en angenäm uppgift. I tider av golbal finansiell oro, som är svår att överblicka och än mindre prognosticera utgången av, kändes det fint idag att hålla ett anförande som främst fick en ideologisk karaktär. Kulturpolitik är ju djup ideologi. Det handlar faktiskt om att se bortom och innanför det som är just här och nu. Kulturpolitik är primärt inte att flytta pengar mellan olika konton, utan om att ange inriktning och mål för vad man vill uppnå. För mig handlar det om bildning, som är både kultur och utbildning. Skolan är kanske vår allra viktigaste kulturella arena, för den når alla oaktat bakgrund, vanor eller föräldrarnas bildningsnivå eller kulturella livsmönster. Därför är jag stolt över allt vi åstadkommer på skolans område, främst den stora satsningen på lågstadiet och basfärdigheterna att skriva, läsa och räkna och den satsning på kultur i skolan som startat med 175.- per högstadieelev och år. Naturligtvis hoppas vi att kunna bygga ut denna reform att också rymma låg-och mellanstadiet, men just nu vill vi se hur detta första steg tar sig ut när det utvärderas.

Jag höll mitt anförande, med en klart ideologisk inriktnig som främst inriktade sig på yttrandefriheten som jag ju ständigt haft inpå mig arbetsmässigt under de senaste veckorna, forskning inom det kulturella fältet där de höjda fakultetsanslagen verkligen är något som jag är stolt över. Jag är glad att jag fått vara med och utforma forskningspropositionen så att den så dramatiskt kan göra en skillnad på ett tidigare försummat forskningsfält. Lars Leijonborg har verkligen lyckats!

Så klart blev det en hel del hätska angrepp från oppositionen. Socialdemokraternas Margareta Israelsson höll som alltid stilen med genomtänkt anförande och en god ton, vilket tyvärr inte kännetecknade alla talare. Invektiven haglade stundvis, dock inte mot mig. I replikerna måste jag tyvärr säga att ordföranden i utskottet, Siv Holma bar sig rätt besynnerligt åt. Läs protokollet, det visar med all önskvärd tydlighet vad jag menar! Vänstern vill avskaffa Forum för levande historia- i en tid när Förintelsens överlevare är gamla och dör! Hon sa vidare att fp vill göra historieämnet till ett "slagfält"- en tabbe hon inte borde ha gjort. Jag påtalade att vi gör histora till kärnämne och att det är hennes ideologiska hemvist, kommunismen, som genom historien stått för slagfälten för mänskligheten. Ett av dessa slagfält stavas som bekant Gulag.
Det är synd att debatter urartar på detta sätt. Jag gillar Siv och vi samarbetar bra, det är bara i kammaren som det havererar och det sker alltid med utgångspunkt i ideologiska frågor.

Arbetsdagen idag blev både lång och intensiv. Slutade med att jag som ordförande för mitt länsförbund ledde höstens sista sammanträde i Uppsala. Däremellan hann jag både föreläsa för personalchefer och bli fotograferad av Expressen för ett kommande personporträtt på kultursidan.

Ibland vill jag inte tänka på hur många timmars arbetsvecka jag gör. Nu ser jag fram mot lugna juldagar! Men ännu dröjer det nästan tre veckor. Jag tror aldrig att kudden är så skön som dessa råkalla kulna dagar i november-december. Aldrig så svårt att komma upp själv, än mindre att få upp barnen till frukost.

I morgon bitti åker jag tidigt för sammanträde med utskottet, som främst handlar om Public Service-utredningen och bolagens remissvar på denna. Direkt efter mötet sticker jag till Linköping för att delta i en debatt om folkbildningen i framtiden. Tjohej!