Kambodja del 4

Hur sammanfattar man en veckas starka intryck i några rader på en blogg? Hur ger man ord och röst åt människor som saknar både läskunnighet och ett bärande språk? Hur ska någon här i vår välmående del av världen kunna förstå den som tvångsvräkts från sitt hem, som är obeskrivligt fattiga sedan den lilla plätt jord de haft som enda inkomstkälla brutalt tagits ifrån dem?



Under mitt besök i Kambodja mötte jag många hundra människors gemensamma berättelser och blev både upprörd, bedrövad och oändligt sorgsen över vad dessa människor tvingas utstå. Jag som har en röst och en politisk plattform utifrån vilken jag kan agera kände att jag kunde låna ut min röst till dem som ingen röst har. Det är otroligt vilket genomslag det fick att en EU-parlamentariker var på en veckas besök! Vid den avslutande presskonferensen den sista dagen var lokalen överfull av journalister och vid det podium där jag satt hade jag åtminstone tio mikrofoner uppställda framför mig.





Mitt besök var ju av icke-officiell karaktär, vilket gjorde allt så mycket lättare och gav mig en helt annan flexibilitet och frihet. Gång på gång fick jag understryka att jag uttryckte min egen personliga åsikt, talade inte för EU. Det som kändes extra fint var att representanter från både en av byarna i Koh Kong och från ett område i Phnom Penh vars hem tvångskonfiskerats för förta gången någonsin fick medias hela uppmärksamhet. De var så klart mycket nervösa och jag som satt näst intill dem såg hur de darrade när de talade inför hela medieuppbådet. Men de gjorde det otroligt bra! Och jag kände att Sochuas slutreplik i pjäsen Seven bar också mig genom dagen: " Jag måste fortsätta tills de som inte har någon röst har fått en röst."





Efter presskonferensen var mitt uppdrag slutfört. Jag sammanfattade under den långa flygresan hem mina intryck och tänkte igenom allt jag upplevt. Det har varit mycket svårt, smärtsamt och på samma gång har jag fått se så mycket glädje, så stor vilja till förändring hos människor och en kämparglöd, inte minst hos ungdomar, som verkar oändlig. Det var fantastiskt att arbeta tillsammans med Sochua och vi hade väldigt roligt tillsammans, både när vi jobbade ute på fältet och när vi umgicks mer privat.

Kambodja är ett spännande land. Vackert, rikt på kultur och kreativitet, har en fantastisk natur och det finns en stor värme och vänlighet mellan människor som jag uppskattade mycket att ta del av.

Det är när det kommer till politik som problemen tornar upp sig. Oppositionen är svag och har det ytterst svårt att fungera. CPP, det korrupta regeringspartiet, tillåter inte demokratiska spelregler, utan gör allt för att sätta krokben.
Den främste oppositionsledaren, Sam Rainsy, är i exil. Jag fick nästan tårar i ögonen när jag sista dagen tillsammans med Sochua besökte partiets lokaler och jag såg hans tomma skrivbord och stol. Ingen använder rummet i den fallfärdiga lokalen, man väntar hans återkomst! Det positiva i bedrövelsen är att det är ungdomarna som frivilligt jobbar politiskt. När vi spelade in radioprogrammet för alla kambodjaner i förskingringen (tror att den finns på Sam Rainsy Party.org) träffade jag minst ett tjugotal som ger av sin tid för att göra radio, följa Sochua och andra ledande parlamentariker, skriva artiklar och annat. Imponerande!

Jag åkte hem, rik på intryck. Nu kommer det stora och viktiga arbetet att följa upp besöket med allt vad det innebär.

Kambodjaresans slut

Nu har Cecilia kommit tillbaks till Bryssel och har haft en händelserik och omtumlande tid i Kambodja. På Cecilias facebooksida kan ni läsa och se bilder från det hon varit med om. Du kan också lära känna de människor Cecilia träffade och få veta mer om vad dessa människor råkat ut för.

Kambodjansk press, som är relativt fri, rapporterade om Cecilias resa. En av artiklarna som skrevs om hennes besök kan ni läsa här.

DN, DN2, Expressen, Expressen, Gp.

Kambodja del 3 - landgrabbing och fattigdom

Obeskrivlig dag idag.

Från Phnom Penh åkte vi i jeepar ca tre timmar genom landsbygden för att komma fram till Kompong Speu. Synen som mötte där kommer jag nog aldrig att få bort från näthinnan. På marken satt ett hundratal personer som kommit för att möta mig. Sochua kunde av hänsyn till byborna inte vara med vid detta möte, eftersom hon var rädd att de skulle kunna utsättas för repressalier från regeringspartiet och dess korrupta ledning. Repressalier är just vad den man som höll i mötet utsatts för. Han har förföljts, fängslats och behandlats fruktansvärt brutalt av regeringspartiet. Ändå hör det till historien att han var medlem av detta parti, CPP (Cambodian Peoples Party) och var ungefär "kommunstyrelsens ordförande" under flera år. Men när sockerbolagen började med sin av regeringen understödda konfiskering av fattiga människors små jordplättar, då protesterade han. Man berättade för mig hur människor från hans by stöttat honom genom att i veckor GÅ till huvudstaden för att visa honom sitt stöd! Nu mötte han mig och vi talade med alla bybor som samlats.


Oändligt sorgsna satt de där, vanmäktiga. Fråntagna allt de hade, inklusive hoppet. Det var tungt. En efter en trädde de fram och berättade sina berättelser. Några visade fram kontrakt som sockerbolagen tvingat dem att skriva under. Dessa var undertecknade med lila tumavtryck, eftersom nästan alla är analfabeter.
Flera av kvinnorna grät. De tog tag i mina händer, bad om hjälp. Så liten man känner sig - och så upprörd!


Tänk att Everything but Arms, EBA, kunde slå så fel! Detta europeiska program som var tänkt att hjälpa fattiga människor att lyfta sig ur sin fattigdom genom att underlätta deras möjlighet till utökad handel mellan Kambodja och EU. Detta skulle ske genom att lyfta av skatteplikten och avskaffa fördelningskvoterna när det gäller socker och några andra jordbruksprodukter. Det låter ju bra, men fick helt motsatt effekt!


De gigantiska sockerbolagen får nämligen koncessionsrätt av regeringen - under 99 år! När bolaget fått denna koncession kommer de till byarna, tvingar folk att acceptera och sedan sätts bulldozers in att jämna byarna med marken för att på gigantiska områden odla sockerbetor.


I nästa by vi kom till hade Sochua anslutit tillsammans med liberala Sam Rainsy-partiets lokala ledamot i parlamentet. Tillsammans talade vi med de drygt 200 personer som samlats. Berättelserna sammanfaller totalt.


Det enda som skiljer dem åt är att några i sina kontrakt fått löfte om ekonomisk kompensation, och några inte. Gemensamt för dem alla är i alla fall att ingen fått ut någon som helst ersättning.

Men detta vanvett är större än man kan föreställa sig. Dessa människor är helt beroende av sitt lilla markområde för att överleva. Det är där man i generationer odlat sitt ris, haft sina palmer, husdjur och traditionella bostäder. Det var riktigt otäckt att höra hur man på en enda dag jämnat allt detta med marken. Och vi tittade förstummade på när ett tjugotal traktorer gjorde det sista på det som vi uppfattade som en jätteåker, fullständigt kal och bara brun jord så långt ögat nådde. När jag hörde berättelsen att här levde 250 familjer tills för ett år sedan kunde jag nästan inte fatta att det var sant. Sedan åkte vi en bit bort för att se en annan by som såg ut precis som den som sockerbolaget jämnat med marken. I farten förstörde bolaget dammen och brunnen också, så nu måste man gå fem kilometer bort för att hämta vatten! När jag frågade var alla dessa nu hemlösa bybor nu lever så fick jag svaret att de bor hos släktingar i byn en liten bit bort, på andra sidan vägen, för dit har sockerbolagen ännu inte kommit med sina koncessioner som tvångsmässigt fördriver människor från hus, jordar och hem.



Inte ska EU bidra till att detta fortgår! Eländet måste få ett slut. Nog borde man ordentligt undersöka vad detta EBA program lett till och omedelbart och tills vidare avbryta det tills dess undersökningen är genomförd.

Läs mer på Mu Sochuas blogg.

DN, DN, Svd, Expressen, Expressen, Ab, Gp, Boråstidning, Hd, Hd2, DN.

Kambodja del 2 - Angkor Vat, världsarvsbesök

Besöket i Angkor Wat blev för mig oförglömligt. Jag besökte templen på det gigantiska området ungefär åtta timmar i fyrtio graders värme igår tillsammans med en guide från universitetet som på ett väldigt spännande sätt gav mig del av sin enorma sakkunskap.



Nog är det sant som Mircea Eliade skrivit:
"Överallt där människor har rest tempel har en gudom bosatt sig." Och nog kändes det stort att besöka tempel efter tempel som rests sedan Jayavarman II blivit kung 790. Att som gammal UNESCO-rådsledamot besöka ännu världsarv är så klart roligt. UNESCO gör många bra saker för kultur och utbildning runt om i världen. Själv kommer jag nog livet igenom att samla på minnen från mina världsarvsbesök runt om i världen. Angkor Vat kommer att finnas bevarat, länge.

Idag har min medarbetare Caroline och jag rest sex timmar med bil genom den kambodjanska landsbygden och tillbaka till Phnom Penh. Vi bor på ett trevligt hotell inne i stan som heter Villa Langka. Och uppkopplingen fungerar uppenbarligen denna gång!

Det ska för min del bli en tidig kväll. Jobbet med oppositionspolitikern Mu Sochua börjar i morgon bitti klockan sju! Middag och en alldeles nyinköpt bok av Siri Hustvedt: "The summer without men" efter en tidig middag är precis vad som väntar efter att jag mailat lite med killarna på kontoret i Bryssel!

Läs mer på Mu Sochuas blogg.

14 maj i Kambodja: land-grabbing och om Europadagen

När jag skriver detta är jag i en helt annan del av världen, nämligen i Kambodja! Jag är här för att besöka min kollega och vän, Mu Sochua, som är parlamentsledamot här. Ni som minns föreställningen Seven, som jag gjort flera gånger i Sverige och som jag i December förra året satte upp i både parlamentet och på en teater i Flagey i Bryssel, minns kanske att Sochua kom och var med vid båda föreställningarna. Det var första gången vi två träffades på riktigt och det blev ett möte med en färgstark, vacker, klok och på alla sätt imponerande person. Vi kände båda att det var början på en relation som kommer att hålla över tid.

När Sochua åkte hem tackade jag henne och sa: "Hur ska jag kunna tacka dig för att du kom hit, såg bägge föreställningarna och deltog i båda samtalen efteråt?" Suchua spände ögonen i mig och sa: "Det är mycket enkelt. Du kommer till Kambodja, åker med mig till olika provinser, besöker de människor som utsätts för konfiskering av landområden, de som är fattiga, många av dem kvinnor. Du kommer och hjälper mig att tala om sexhandel, utsatthet, du hjälper mig att mobilisera ett drygt år före valet!"

Och det kan man ju inte motstå. Sochua är den mest kända oppositionspolitikern i landet, eftersom partiledaren Sam Rainsy tvingats till exil i Frankrike.

Jag har inte kunnat skriva förrän nu. Har haft problem med internetuppkoppling - fast i sanningens namn kan det vara så att jag inte riktigt lärt mig min nya dator och därför inte lyckats. Hur som helst kommer här lite spridda tankar om det som hänt under veckan.

Redan i måndags, på Europadagen, hände det något som jag gladde mig mycket åt. Det är nämligen så att jag har instiftat ett stipendium för Katedralskolan i Uppsala och den första stipendiaten offentliggjordes alltså i måndags. Joan och Suzanne, båda fantastiska lärare vid Katte, har tillsammans med rektor Hélene Lagergren utlyst en uppsatstävling bland årets tvåor på gymnasiet. Uppgiften är att skriva uppsats under rubriken "EU 2030 - en framtidsvision". Efter ett stort och omfattande arbete har juryn utsett Ingrid Stafring till pristagare. Hon ska i höst följa mig under en arbetsvecka i Bryssel. Jag ska bekosta hennes flygresa, hotell och uppehälle och ge henne så mycket av inspiration och kunskapsförmedling som jag kan. Priset blir ca 10-15.000 kronor. Det är väl ett härligt sätt att fira Europadag på!

Problemet var att när Susanne, min pressis i Sverige, och jag kom till Katte utrustade med diplom, blommor och vårt bästa humör, så möttes vi av beskedet att denna Ingrid låg hemma, sjuk!

Under rubriken laga efter läge beslutade vi oss för en annan strategi än den tänkta. Vi gick in i klassen, Rektor introducerade mig och sedan talade jag inför klassen med Ingrid med via högtalarfunktionen i en I-phone! Effekten var enastående! Klassen jublade högt när jag offentliggjorde vinnaren och sedan fick en klasskompis ta emot blommor och diplom i Ingrids ställe. På taket till Katedralskolan vajade hela dagen EU-flaggan med stjärnorna. Effektfullt och stiligt!

Innan jag reste till Strasbourg hann jag också med en TV-debatt om Nordafrika och demokrati tillsammans med bland andra Gunilla Carlsson, biståndsministern. Det blev ett fint möte med henne. Jag gillar henne väldigt mycket sedan vi arbetade tillsammans i riksdagen. Hon är en rak och tydlig person, utrustad med både gott förstånd, mycket empati och ett gott hjärta. Dessutom är hon om möjligt ännu snyggare än när vi jobbade tillsammans för flera år sedan.

Men sessionen klarades av, jag talade i plenum det sista jag gjorde i torsdags morse (se facebook-sidan), och nu är vi alltså i Kambodja http://www.blogger.com/img/blank.gifför att tillsammans med Sochua arbeta för att skapa medvetenhet på alla nivåer om den omfattande konfiskering av fattiga människors jord som den sittande regeringen tillåter, eller kanske till och med är ansvarig för. Igår kväll hade vi ett första arbetsmöte kring detta och jag måste säga att jag ryser när jag hör berättelserna om hur sockerbolag i Europa lyckas få regeringen att under parollen Anything but arms tvångmässigt ta över landområden för att odla socker.

Detta medför att människor blir hemlösa, fördrivs från sina byar, fattigdomen ökar, familjer slås sönder och misären tilltar. Det stavas korruption. Det ska bli intressant att tala med EU, vår svenska ambassadör, NGO:s, politiker och medborgarna om detta.

Just nu sitter jag på mitt hotellrum i Angkor Wat. Försöker samla ihop mina tankar kring det som min medarbetare Caroline och jag redan sett och fått vara med om. Arbetet kommer att starta på måndag, men då blir det fullt ös med ett omfattande program. Idag har vi rest hit i bil, ca 6 timmar tog det. Vädret är fuktigt och väldigt varmt. Man känner att Europa är avlägset. I morgon bitti kommer jag att för första gången se gigantiska tempelområdet Angkor Wat. Det äldsta templet Banteay Srei byggdes 967 och är juvelen i kronan när det gäller Khmerisk konst. Området är fantastiskt stort och omfattar massor av tempel och innehåller så många sevärdheter att jag ska ha en egen guide med mig för att verkligen ta vara på den enda dagen jag har här. Det är något jag länge drömt om. Nu är det inom räckhåll.

De flesta dagar är möda, men ibland påminns jag om att drömmen är full av hopp. Och ibland slår drömmen till och blir verklighet!


Läs mer på Mu Sochuas blogg.