Halabjadagen

Integrationen tycks fungera, i alla fall i min hemstad Uppsala.
När kurderna idag högtidlighöll alla som föll offer för Saddam Husseins gift och gasbomber, så valde man att göra det i Domkyrkan. Det kändes mycket fint att få tala där.
Halabja får vi inte glömma!

Det var tidig morgon för tjugoett år sedan som mardrömmen kulminerade. Saddam Hussein hade bestämt sig för att utplåna staden och dess kurdiska befolkning.
Över helt försvarslösa människor, kvinnor och män, barn och gamla vräktes gifter, bland annat nervgas, som Kemiske Ali konsturerat. 5-6000 människor dog inom bara några minuter och lika många skadades. Bilderna vi sett är ohyggliga: där ligger de, de flesta barn och gamla. Munnarna öppna eller fulla med lera, ögonen utslocknade. Ögon som borde fått glädjas åt skönheten i livet, munnar som borde ha fått viska ömma ord av kärlek och hopp.
Halabja kan med rätta kallas för kurdernas Hiroshima, för Saddam Husseins cocktails innehöll förbjudna nervgifter som när de inte dödade direkt ledde till cancer, blindhet och missbildningar som människor lider av ännu idag.

Folkmordet, det som man sagt aldrig skulle få inträffa efter andra världskrigets slut, var ett nu ett faktum. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna betecknar folkmordet i Halabja som den mest omfattande kemiska giftattack som utförts mot en civil befolkning i modern tid. Trots det är kännedomen om det inträffade begränsad. Talar man med ungdomar här i Uppsala så är det inte många som känner till vad som skedde i Halabja för tjugoett år sedan.

Kurderna flydde Halabja i panik. De flesta bosatte sig i närbelägna byar och städer. Några kom hit till Sverige och till vår stad Uppsala.
Hur har vi tagit emot dem? Jag är glad att den här dagen högtidlighålls här i Domkyrkan. För det visar att kurderna som lever här i Uppsala känner att rikshelgedomen, den finaste kyrkan vi har i landet, är deras helgade hus.
Här omsluts vi alla, vilka vi än är och oavsett var vi kommer ifrån, av kyrkans murar som har skyddat människor i krig och fred. De har omslutit människor, både i tider av sorg och i dagar av glädje.
Idag är domkyrkan kurdernas. Vi får känna att vi är ett, att vi delar sorg och vanmakt inför det oändligt svåra som drabbade många av de kurdiska familjer som idag är våra grannar och vänner. Vi delar er sorg och smärta - och vi kommer aldrig att glömma Halabja.
Tjugoett år har gått sedan det bestialiska våldet fick ett namn och ett ansikte: Det stavas Halabja. Tragedin är en outplånlig del i det kurdiska folkets tragiska historia.

Tillsammans är vi här för att minnas det oerhörda, denna tragedi i mänsklighetens historia, men vi är också här för att söka stöd hos varandra.

Salim Barakat, den kurdiske poeten som skriver på arabiska skriver: _
Platsen är ett skott ur fantasin som fäller dig för att du ska helas
och bli fri där labyrinten är en lättnad.
Universum täcker sanningens hackelsemaskiner med sina trasor medan krigen glänsande som ekorrskinn böljar fram och tillbaka i tvistens milda bris och icke-varat,
den starkaste flanken gör sig berett.
Kurderna är där i dånet av skottet som fäller dig för att du ska helas.